- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
51

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 7. 17 Februari 1872 - C. Ahlborn: En vigtig fråga att taga i betraktande vid inrättandet af ett konstindustrimuseum i Sverige. Föredrag hållet vid Svenska Slöjdföreningens sammanträde den 7 Februari 1872 - Herr J. G. Granlunds motion om anslag till reseunderstöd åt yrkesidkare med flera för inhemtande af teknisk bildning i utlandet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alltid äro så samvetsgranna med tillkännagifvandet af sina varors
moderna datum, är naturligt, och så vandra år för år foror af
majolikor från Italiens nyare fabriker öfver alperna såsom garnla.
Detsamma är äfven fallet med den mycket eftersökta Robbias.
Om majolikorna kan man utan öfverdrift säga, att åtminstone
fem sjettedelar af alla i konsthandeln såsom gamla uppgifna
pjeser äro af alldeles ny datum. Hos Robbias kunde man gå
ännu längre. Äfven tyska lerkrus af alla slag, sådana som de
förefinnas från 16:de och 17:de århundradena, uppdyka ofta
till betänkligt antal. Bruna och gråa, af fastare och lösare
massa, emaljerade och glaserade, alla hafva de återfunnit sina
mästare, så att de gamla krukmakarne skulle hafva en ren
glädje, om de kunde se, huru deras handtverk för närvarande
blomstrar. Deremot har ett annat slags krukmakeri, den s. k.
fajansen, från 17:de och 18:de århundradet förblifvit temligen
fritt från efterhärmning, emedan dess fabrikation lär vara
förenad med svårigheter, hvilkas bekämpande vore en möjlighet,
om den ringa afsättningen deraf icke gjorde det mindre lönande.
Det i fordna tider i Wien tillverkade porslinet, så högt skattadt
för sin förträffliga qvalitet, är sedan statsfabrikens upphörande
ännu mera eftersökt. Några industriidkare i Wien hafva
tillträdt arfvet af det öfvergifna etablissementet och lagt sig på att
på ett de gammalwienska liknande sätt måla och förgylla äkta
gammalwiénska porslinsalster af enklare sort. Ehuru
målningarne och förgyllningarne stå långt efter de goda originalerna,
finnes det dock nog med menniskor, för hvilka märket, den
välbekanta lilla skölden, är ett tillräckligt bevis för dessa
målningars äkthet och godhet, och så står förfalskningskonsten i
fullaste blomstring.

Med glaset förhåller det sig likasom med den brända leran.
Då det i ännu ringare grad är föränderligt genom tiden än den
senare, och då dessutom de flesta gamla glasteknikerna nu
kommit i utöfning, så är det stundom ganska svårt att, skilja det
gamla från det nya. Venetianerfabrikationen drifves af några
etablissementer såsom Salviati, Bontini, Arbib med flera; och
ehuru deras fabrikation af de mera rikt dekorerade
glassorterna ej hittills uppnått de gamla förebildernas finhet och
elegans, så komma deras alster dessa ofta tillräckligt nära för
att vilseföra en mindre erfaren köpare. Dock arbeta dessa
firmor icke direkte på förfalskning och imitation, utan är det
endast några af deras alster, som likna de gamla, hvilka af
spekulativa konsthandlare säljas för förhöjda priser såsom
sådana, åt samlare. Något annorlunda är förhållandet med
glasmålningarne, hvilka på olika ställen af Södra Tyskland
tillverkas i stor mängd i de schweiziska och tyska glasmålningarnes
manér och stil på det 16:de och 17:de århundradet. Dessa
äro för det mesta små taflor med heraldiska och bibliska
framställningar samt förträffligt utförda genremålningar, hvars
kompositioner vittna om noggrann kostym- och stilkännedom. Dessa
förfalskningar utgöra för närvarande redan en god del af de i
handeln förekommande arbeten af detta slag, och det tyckes
icke, som affären dermed vore i aftagande. Sedan några år
äro glas, flaskor och hängande lampor af medeltidens
orientaliska fabrikation kända i Europa och derstädes ytterst
eftersökta af samlare. De få exemplar, hvilka äro tillåtna att
utföras och hvilka icke genom sitt användande såsom kärl vid
gudstjensten vid moskéerna äro för européen omöjliga att få,
uppnådde snart i handeln fabelaktiga priser. Icke underligt då,
att deras imitation ej länge uteblef, och nu gläder sig mången
konstsamling på occidenten öfver fornlemningarne från orienten,
hvilka, om de också icke haft sin uppkomst i den gamla
verldens aflägsnaste öster, likväl leda sitt ursprung från en
temligen sydostlig stadsdel af Frankrikes hufvudstad!

Många exempel kunde ännu anföras, men jag anser det
sagda tillfyllestgörande för att visa vanskligheten af att från
utlandet i närvarande tid inköpa föremål från förflutna
århundraden för ett blifvande konstindustrimuseum, utan att utsätta
sig för faran att bli "lurad på kuppen"; hvilket deremot
ingalunda blir händelsen om man för ett dylikt museums historiska
och antiqvitets afdelning sökte skaffa föremål, som redan äro
samlade i Sverige, och hvilka på förut anförda skäl icke kunna
betviflas vara äkta och oförfalskade. Således äfven sedt ur
denna förut ej belysta synpunkt, kan det ju ingalunda
bestridas, att det är af stor vigt att icke låta andra länder
beröfva oss den återstående delen af våra äkta konstskatter.
Från utlandet tätt och ofta här inträffande uppköpare af
antiqviteter och deras högt erbjudna priser bevisa, att de
hafva kännedom om, det ej några förfalskningsfabrikationer
finnas i Sverige, utan att allt, hvad som hos oss är
samladt, åtminstone till allra största delen, utgöres af äkta
konstskatter och många dyrbara minnen från Sveriges
stormaktsperiod med dess rika aristokrati samt från den store
konung Gustaf Wasas eller reformations-tiden.

Det kan derför väl icke förnekas, att det måste på hvarje
sannt fosterländskt sinnad svensk, likasom på alla för
konstindustriens tidsenliga utveckling nitälskande vänner i Sverige
göra ett smärtsamt intryck, derest dessa för Sveriges minnen
så ovärderliga skatter, som under mera än ett fjerdedels sekel
på ett så förtjenstfullt och mödosamt sätt blifvit tillvaratagna
och ordnade af den outtröttlige nuvarande egaren till det ofta
omtalade Hammerska Museum, herr juveleraren Hammer,
komme i främmande händer. Det vore af nu anförda trenne
skäl i högsta grad önskvärdt att snart på ett eller annat sätt
föranstalta om dess inköp, innan det blir – för sent.

Herr J. G. Granlunds motion om anslag till
reseunderstöd åt yrkesidkare med flera för
inhemtande af teknisk bildning i utlandet.


Under de sednare 20 åren hafva tid efter annan
storartade konst- och industri-expositioner anordnats, der tillfälle gifvits
för de olika länderna att utställa sina alster inom konstens,
industriens, jordbrukets och öfriga näringars område.

Vårt fosterland, förut måhända mindre kändt och ansedt
såsom ett industrielt land, har sålunda gifvits tillfälle att inför
hela den civiliserade verlden visa, att äfven vi kunna uppstå
såsom täflare i konstnärligt och industrielt hänseende, samt att,
oaktadt vårt hårda klimat, Sverige äfven är ett jordbruksidkande
land. Regering och representation hafva ock visat varmt
intresse för Sveriges deltagande i dessa verldsutställningar, och
följden har varit att vårt land uti denna täflan intagit ett
aktadt rum bland Europas stater. Vi hafva under detta år tre
expositioner i olika länder, nämligen i Moskwa, London och
vårt grannrike Danmark, samt nästa år i Wien o. s. v. Yi
böra således söka att tillgodogöra för vårt land nyttan af dessa,
äfven i en framtid återkommande utställningar, hvilket
ändamålsenligast torde ske derigenom, att, hvad som i tekniskt och
industrielt hänseende kan vara för vårt land och våra
förhållanden tillämpligt, blir hos oss kändt, hvilket torde bäst
befordras sålunda, att några framstående lärare vid våra tekniska
läroverk, en del förtjente industriidkare, hvilka genom sina
insigter eller eljest anses utöfva en mera allmän inverkan på
industriens utveckling, samt en del skickliga och redbara
arbetare inom olika grenar af handtverks- och fabriksindustrien
erhålla reseunderstöd till bivistande af expositionerna.

Under 1862 års exposition i London anslog Kongl. Maj:t
för detta ändamål, enligt kongl, brefvet till statskontoret af
den 21 Mars 1862, 20.000 rdr, hvilket till reseunderstöd,
enligt hvad den öfver nämnda medel gjorda redovisningen utvisar,
användes. För närvarande finnas inga statsmedel disponibla i
och för deltagande i ofvannämnda expositioner. Och under en
tid som denna, då vårt land befinner sig i en lycklig finansiel
ställning, böra vi icke undandraga vår industri det tillfälle, som
gifves att hemta fördel af andra länders lärorika utställningar.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag
vördsamt hemställa,

att ett reservationsanslag å 10,000 rdr, från och
med detta år, måtte ställas till Kongl, Maj:ts
disposition, att användas till reseunderstöd åt dels lärare
vid tekniska läroanstalter, dels industriidkare samt
handtverks- och fabriksarbetare i de olika yrkena
för besökande af de för vårt lands industri
upplysande utställningar, som i utlandet anordnas.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free