- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
59

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 24 Februari 1872 - J. H. F.: Några ord om industribolag - Robert Mallet: Ett oskrifvet kapitel om jernets metallurgi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ekonomiska vetenskapens närvarande ståndpunkt vara svårt, om ej
omöjligt. Erfarenheten lärer oss nämligen, att samma företag,
som i en enskilds hand ej går, lyckas för ett bolag och
omvändt. Så mycket torde dock kunna sägas", att de flesta
fabrikationer skötas bäst, då det egna intresset utgör driffjäderna.
Företag åter, der risken är mycket stor, såsom förhållandet är
med rederiaffärer, eller der verksamheten är strängt
reglementerad såsom jernvägar, äfvensom för alla sådana företag af mera
allmän nytta, som, om de ej lemna delegarne direkt vinst,
likväl bereda dem indirekta fördelar, eller sådana der
råämnesproducenter äro delegare i en förädlingsindustri och sålunda
med företaget i ständig vexelverkan, der torde bolagsformen
vara lämplig. Härtill kommer den stora industrien, hvilken endast
genom ingripande af ett mäktigt kapital, öfverstigande den
personliga kreditens förmåga att anskaffa, kan erbjuda alla de
fördelar som härflyta af en stor tillverkning.

Alla industriela företag, de må vara huru beskaffade som
helst, äro förenade med risk, och detta bör noga
uppmärksammas innan man inlåter sig i aktieköp, framför allt af den lilla
kapitalegaren, för hvilken penningen eger största värdet. Å
ena sidan lockar visserligen prospekten honom med utsigten
till stor vinst, hvartill frestelsen är så mycket större i goda
penningetider, då räntan tenderar att falla, som oförminskade
inkomster äro för honom en nödvändighet; men å andra sidan
riskerar han lätt att förlora hela sin egendom. Faran är icke
fullt så stor för den stora kapitalisten, som har tillfälle att
placera sina medel på flera håll, och som gör verkliga affärer
i aktier med beräkning af möjliga förluster, ehuru detta sätt
att göra affärer mera liknar sig till spel och ingalunda är
fördelaktigt för industrien.

Hvad som i denna fråga skulle vara af största vigt att
kunna utreda, om sådant vore möjligt, är uppställandet af
några vissa kännetecken, med ledning af hvilka man kunde
sluta sig till, om ett tillämnadt aktieföretag hade utsigt till
framgång eller ej. Sådant låter sig emellertid ej göra; ty de
enskilda omständigheterna vid hvarje särskildt fall äro här
de bestämmande. Den enda garanti, man i det fallet kan
hafva, är kännedomen om den sakkunskap och det moraliska
värde, som de personer ega, hvilka ställa sig i spetsen för
företaget icke endast med sina namn utan äfven med sina
penningar för att visa, att de sjelfva äro förvissade om sakens
framgång. Framför allt ligger dock vigt deruppå, att allt går
till väga med den största öppenhet, och att meningen hos
inbjudarne verkligen är, att föra i land det företag, hvartill de
inbjuda. Det har nämligen gått så långt, att man öppnat
teckningar för industriföretag med fiffigt iakttagande af allt, som
kan gifva affären utseende af soliditet, endast för att deraf göra
en börsspekulation. Allt beror dervid på en skicklig manöver.
Man engagerar en agent, som har till yrke att bilda bolag, ifall
man ej sjelf är en sådan; denne förmår aktade och kända
personer att teckna sig i spetsen för företaget; man utfärdar
inbjudande prospekter; man låter pressen stöta i basun; man
anställer fingerade köp af aktier och underlåter ej att notera
kursen – med ett ord, man ställer till en svindel. Nu äro
aktierna kuranta papper, som säljas med agio och inbjudarne
skynda att begagna sig af tillfället för att sälja. Men huru
går det med företaget? Det få aktieegarne i tredje och
fjerde hand sjelfva söka föra i land bäst de kunna. Det är
detta som i England kallas för "jobbing", och derifrån skola
vi söka bevara oss.

Åtskilliga företag under detta är synes oss dock kunna
leda derhän. Sådant är t. ex. det förr påpekade företaget
att göra affär i etablerandet af industriföretag genom bildandet
af aktiebolag; ty det är klart, att det sekundära företaget måste
för de blifvande intressenterna deri blifva betungande, redan
innan det satts i gång, genom den betalning, som erlägges
till det grundläggande bolaget, hvilket först skall hafva alla
sina omkostnader ersatta och sedan vinst dertill, utan att
derföre säkerheten för framgången af det igångsatta företaget
är det minsta större än den annars skulle hafva varit. Det
nybildade bolaget måste således förränta ett större fast kapital
än medkonkurrenter. Och nu kan två fall inträffa, antingen att
privatföretagen i samma väg genom bibehållandet af arbets- och
varupriser tvinga det nya bolaget till afskrifning af så stor del,
som de öfverbetalat företaget med, eller kanske mera; eller
också följa privatföretagen med i den sänkning af arbets- eller
höjning af varupriserna, som det nya bolaget måste
åstadkomma för att erhålla ränta, och då kunna aktieegarne möjligtvis
helskinnade komma ifrån affären, i förra fallet på arbetarnes, i
senare på allmänhetens bekostnad. I hvilketdera fallet som
helst förlorar landet, hvad några få spekulanter vunnit, och hela
den ifrågavarande industrigrenen kan komma att lida af
öfverproduktion, hvilket förr eller senare måste sluta med en kris.

Så snart tvekan i något hänseende uppstår om ett
tillämnadt aktieföretag, så gör den enskilde klokast att afbida tiden,
äfven med fara för att ej få deltaga i teckningen. Denna förlust,
om den är någon, är ojemförligt mycket mindre än den fara,
man utsätter sig för genom att ingå i företag, hvarom man ej
har en aning, huru de skola utfalla. Skulle denna
betänksamhet vara mera allmän, så existerade ingen yra och då skulle
"jobbing" ej lyckas, ty sådant kostar penningar, och lyckas den
ej genast, så blifva omkostnaderna slutligen för stora och
förlusten inbjudarnes, hvilka båda omständigheter i förening göra,
att försöket uppgifves. Icke så med det ärligt menade; det
kostar för det första ej så mycket och förlorar ej på att
granskas, så vida det för öfrigt är baseradt på riktiga grunder,
hvarföre ett dröjsmål ej kan omintetgöra utan endast uppskjuta
företaget; och dermed är för samhället ingen synnerlig
olägenhet förenad, hvilket deremot är förhållandet med hvarje
affärssvindel.

Lika så mycket som vi i det föregående varnat för
spekulationssvindel och aktieköp i företag, som man ej närmare
känner eller har förmåga att bedöma, lika så litet kan det
vara vår mening att uttala någon förkastelsedom öfver, att
företag, som hvila på solida grunder, bringas till stånd genom
association. Tvärtom tro vi, att så väl för samhället som för
individen sådana företag äro fördelaktiga: för samhället genom
tillfälle till ökad produktion, för individen genom större
afkastning på dennes penningar.

Vi hafva genom föregående uppsats endast velat uttala
ett varningens ord till iakttagande af nödig försigtighet vid
penningars placerande i aktier, en varning, som vi anse vara
så mycket mera på sin plats i närvarande tid, då god tillgång
på penningar stegrat täflan om deras fördelaktiga placerande.
                        J. H. F.

Ett oskrifvet kapitel om jernets metallurgi.


Af Robert Mallet.

(Forts. fr. sid. 43.)

Mr E. W. Birgham, borgmästare i Chynepore, Schahabod i
distriktet Bengalen, säger i sin berättelse om jernhandteringen
i detta distrikt, publicerad i den officiela beskrifvande
katalogen öfver de vid Londoner-expositionen 1862 från Indien
utställda föremålen: "Metallen uttappas aldrig i flytande form
från ugnen, utan faller till botten, hvarifrån den uttages med
tänger såsom en lågande massa samt smides på en stor sten
eller ett groft jernstäd till ett par stycken, liknande
tackjernsgösar. Detta gifver en idé om jernhandteringen icke blott i
Bengalen utan öfver hela det britiska Indien, och skiljer den
sig blott i storleken af de sålunda erhållna styckena, hvilka
vanligen blott äro på 9 à 10 skålp. (3,83 à 4,25 K.gr.), men
i Barmah synes uppnå maximistorleken, d. v. s. omkring 95
skålp. (40,4 K.gr.), således mindre än en tredjedel af smältornas
vigt i de i Europa använda Catalan-ugnarne, hvilken uppgår
till 330 skålp. (140 K.gr.).

Äro vi då på grund häraf berättigade att antaga det
pelaren är gjuten – ehuru i saknad af något direkt skäl för denna
åsigt –, blott emedan vi ej kunna upptäcka något annat sätt, på
hvilket den blifvit förfärdigad i Indien? Om det är så, följer
deraf, att från det fjerde århundradet till närvarande tid hela
konsten att smälta jern förändrats i Indien, samt att den
indirekta eller europeiska metoden gått förlorad och i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free