- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
60

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 24 Februari 1872 - Robert Mallet: Ett oskrifvet kapitel om jernets metallurgi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sammanhang dermed äfven kunskapen om gjutjernets bearbetande.
En sådan åsigt är ohållbar, ty kärl eller andra föremål af
gammalt gjutjern borde i detta fall här och der ha anträffats,
hvilket dock ej synes vara förhållandet.

Vi nödgas sålunda anse pelaren ej såsom varande af
gjutjern, utan som ett kolossalt stycke af smidesjern från Indien
eller något annat asiatiskt land. Om nu så är, uppstår den
frågan: huru smiddes den? Vi hafva ej något exempel på, att
smältstycken af större vigt än en centner någonsin tillverkats
enligt indiska metoder; och dessa synas vara för små för
åstadkommande af en pjes af 1,41 fots (42 c. m) diameter. Det
är likväl möjligt att dylika små stycken kunde vällas ihop till
stänger och dessa åter i sin ordning hoplägges till paket, hvaraf
med tillräckliga hjelpmedel för vällningen och hamringen skulle
kunna hopsmidas en cylindrisk pjes, sådan som denna jernpelare.
Men gränsen för storleken af dylika paket, som kunna
hopvällas med befintliga medel för uppvärmningen, finnes vara den,
då massan blir så stor i jemförelse med ugnens förmåga, att
det yttre af den del af massan, som utsättes för hettan,
oxiderar och smälter bort lika fort, som stycke efter stycke
tillägges för att ersätta det uppbrända. Denna gräns har långt för
detta uppnåtts äfven i våra bästa reverberugnar; och hade man
erfarenhet deraf i Liverpool, då "the Mersey Company’s
13-tums-kanon smeds. Med mindre således att man i Indien på
tredje och fjerde århundradet egde ugnar, bläster-apparater eller
dylikt i en skala, som nu ej är bekant – och några dylika
inrättningar finnes ej någon aning om –, kunna vi med
säkerhet påstå, att så stora stycken, som erfordrats för här
ifrågavarande pelare, ej kunnat bringas till vällhetta, utan att så
mycket af densamma uppbrändes, att den aldrig kunde blifva
färdigsmidd.

Om vi öfvergå från uppvärmningen till smidningen, stöta
vi på ännu större svårigheter. Gränsen för storleken af
handsmidda arbeten fordomtima i Europa angifves genom
tillverkningen af de tyngsta ankare för linieskepp. Den största
sektionen af ankarskaftet, der detta väldes vid armarne, var
omkring 70 à 75 linier (20 à 22 c. m.), och vallen åstadkoms
genom 24 "släggare" vana att slå på tid samt att handtera 15
à 19 skålp:s (6,38 à 8,08 K.gr.) släggor. Detta regn af slag,
för hvilket den stora jernmassan var utsatt under några
minuter, åstadkom en ganska obetydlig effekt, så att vallarne på
dessa ankare ofta nog voro särdeles bristfälliga; och släggarne,
hvilka måste stå rundt omkring i en ring på kort afstånd från
den glödande massan, ledo mycket af det strålande värmet.
Härvidlag var således gränsen för handsmidningen uppnådd,
både hvad beträffar handsläggornas verkan på jernmassan och
arbetarnes förmåga att uthärda hettan. Nu förhåller sig
sektionen af dessa största ankarskaft till diametern af
Delhi-pelaren ungefär såsom 64 till 201; den senare skulle således från
sin uppvärmda ände utstråla mera än tre gånger så mycket
värme, och ett visst stycke skulle innehålla mera än tre
gånger så mycket massa att behandla som en lika stor längd af
ankarskaftet. Vi kunna derföre försäkra, att äfven med
europeiska arbetare ett smidesjernsstycke af 1,41 fots (42 c. m.)
diameter ej är möjligt att hopvällas med handarbete. Detta
senare skulle ej kunna uträtta någonting – ännu mindre med
asiaternas svaga krafter –, hvarjemte huden och musklerna ej kunde
vara i stånd att på 5 à 6 fots afstånd emotstå den odrägliga,
brännande hettan från en sådan massa, uppvärmd till vällhetta.
Huru smiddes då denna Delhi-pelare, om vi antaga att medel
funnos för dess värmning? Med någon slags mekanisk kraft, det
säger sig sjelft; men i hvad riktning skola vi söka? Menniskans
muskler och "oxvandringar", med hvilkas tillhjelp
vattensäckarne uppdroges ur brunnarne synas för närvarande vara de
enda kraftkällor i Indien. Vattenhjulet, eller noria, för
uppfordring af vatten medelst djurkraft är vanligt; men
tillgodogörandet af vattnets kraft, då det faller ned på ett hjul tyckes
aldrig hafva varit kändt i Indien, hvarest i öfrigt, utom i
bergstrakterna, inga vattenfall finnas. Väderqvarnen, hvilken påstås
hafva funnits i Persien sedan långt tillbaks, har aldrig kunnat
upptäckas i Indien; och – det behöfver knappast sägas –
ångkraften har icke kunnat komma i fråga. Det är blott
tänkbart, att någon form af hejare, upplyftad af menniskor medelst
rep, på samma sätt som vid den gamla pålinrättningen, blifvit
använd, eller också någon primitiv form af svanshammare,
igångsatt medelst oxar och en vandring. Det återstår för
indiska arkeologer att söka upptäcka, huruvida några berättelser
eller traditioner om dylika hjelpmedel existera, förutan hvilka
metoderna för tillverkningen af denna ofantliga pelare måste
blifva oförklarliga.

Pelaren står så till vida framför oss som en metallurgisk
gåta. Om den vore ensam och om denna storartade gamla
smideskonst blott hade existerat i Indien, kunde vi möjligen gå
förbi den, nöjda med det antagandet, att detta vore ett för
isoleradt exempel för att deraf draga några konklusioner,
beträffande detta lands metallurgi i forna tider; men ehuru föga
observeradt och tydligen helt och hållet obekant för
europeiska skriftställare i metallurgi, står denna pelare ej ensam. Utan
att fästa något afseende vid den sannolika tillvaron i Indien
af andra jernpelare, såsom också försäkras af en trovärdig
indisk officer, hvilken är mycket förtrogen med detta lands
förhållanden, torde följande fakta, som anföras i mr James
Fergusson’s arbete "Illustrations of Ancient Architecture in Hindostan",
förtjena att uppmärksammas.

I Kauaruc-templet, eller "den svarta pagodan" i
presidentskapet Madras äro mantapans (portalens) murar omkring 10 fot
(2,7 m.) tjocka, så att djupet af portöppningarne blir 20 fot
(5,94 m.) Dessas öfverstycken uppbäras af stora jernbjelkar
af omkring 1 fots (30 c. m.) genomskärning, som ligga tvärs
öfver från sida till sida. Taket är formadt på hinduernas
vanliga sätt, så att hvarfven skjuta öfver hvarandra och det hela
från sidan har utseendet af en omvänd trappa. – – – –
På ungefär halfva höjden, der dimensionerna minskas till 20 fot
(5,94 m.) har ett mellantak lagts tvärsöfver, och af hvilket
qvarlefvorna nu ligga i hopar, såsom de nedfallit på golfvet.
Ibland dessa spillror märkas flera smidesjernsbjelkar af 21 fots
(6,24 m.) längd och 70 liniers (21 c. m.) tvärgenomskärning
samt en mängd stenblock af 15 till 16 fots (4,45 à 4,75 m.)
längd (och de hade ändock sannolikt brustit af i fallet) samt
i sektion 6 fot (1,78 m.) på ena sidan och 2 à 3 fot (59 à
89 c. m.) på den andra. Här hafva vi således såsom
byggnadsmaterial smidesjernsbjelkar af ansenliga dimensioner. Mr
Fergusson anser detta tempel vara bygdt mellan 1236 och 1241.

I ett annat tempel, undersökt och beskrifvet af samma
författare, nämligen Mohavellipore’s, stående ensamt på en isolerad
granitklippa, som utskjuter bland bränningarne på kusten nära
Madras, och hvars dato han hänför till 10:de eller 11:te
århundradet, möjligen äfven så sent som 13:de eller 14:de
århundradet, i detta tempel, säger han, finnas tomma urhålkningar för
bjelkar af samma slag, som de anförda. Bjelkarne måste hafva
varit af jern, emedan vid urhålkningarne finnas förbindningar,
hvilka varit alldeles obehöfliga, om bjelkarne varit af trä. – –

Vi hafva således det faktum, att vid Delhi i norra delen
samt vid Madras i södra delen af Indien sådana massiva
smidesjernspjeser existera, som för närvarande, så vidt vi veta, ej
kunna åstadkommas i hela Asien, samt af en storlek, att man
i Europa ännu i denna dag skulle vara stolt öfver att hafva
tillverkat dem. Den älsta af dessa härleder sig från 3:dje eller
4:de århundradet och den yngsta från 11:te till 14:de seklet
af vår tideräkning. Med sådana afstånd i tiden som 900 till
1,000 år och på så långt skilda håll som i norra och södra
Indien, är det väl tillåtet att draga den slutsatsen, att dessa
monumenter bevisa tillvaron af en betydande jernmanufaktur i
Indien vid denna aflägsna period med relativt billiga priser
och stor säkerhet i tillverkningen, då jernet kunde användas
såsom material för publika monumenter och kyrkbyggnader,
samt att denna manufaktur utslocknat och konsten samt
metoderna dervid gått förlorade, långt innan Européerna kommit i
besittning af Indien.

Sålunda synes den indiska jernhandteringen, långt ifrån att
hafva varit i samma outvecklade tillstånd som nu från
urminnes tider, tvärtom en gång hafva utgjort en stor och blomstrande
industri, utsträckt öfver hela den indiska halfön. Intet, som
hittills blifvit bragt i dagen i metallurgiens historia, synes mera
förvånande än detta förhållande: att från den aflägsna tid, då
Hengist herrskade i Kent och Cerdie landsteg för att plundra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free