- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
62

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. 24 Februari 1872 - Axellager för jernvägsvagnar - Tillgodogörande af affall vid åtskilliga fabrikationer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver en axelände in i lagrets öfre del. Efter gjutningen
förses metallen med en lång och djup smörjrand.

Smörjningen kan ske både uppifrån och nedifrån, dock är
konstruktionen egentligen afsedd för den sjelfverkande
smörjningen nedifrån. Uppifrån sker det endast, om den undre
inrättningen under vägen af en eller annan orsak skulle hafva
kommit i olag, och lagret vill gå varmt. Koppen C, som
tillslutes med ett genom en skruf fasthållet lock, är för detta
ändamål till en del fylld med olja, och en vanlig veke, som
eljest ligger obegagnad i sagde kopp, insattes i kanalen h och
nedsuger sålunda olja på axeln. Den nedre smörjinrättningen
verkar på följande sätt: Det undre rummet A är afsedt som
oljereservoir. Något trassel eller vekegarn d inlägges för
änden af det lutande planet f. Derefter anbringas på de
framstående kanterna den med flera hål genomborrade plåtskifvan
c samt ofvanpå denna en klädeslapp a–b. Genom dessa
anordningar filtreras oljan, så att endaat ren sådan kan
nedkomma i oljerummet. Messingsröret e, slutet i nedre änden,
genomgår både plåten c och det lutande planet f samt är ett
stycke ofvanför botten försedt med tvenne långa öppningar,
genom hvilka oljan inkommer till den nedhängande veken, som
står i förbindelse med sjelfva smörjdynan G af ull och sålunda
leder oljan till axeln. Med tillhjelp af spiralfjädrarne g pressas
dynan lätt emot axeln. Den från denna neddrypande, använda
oljan filtreras, såsom förut ar nämndt, genom klädeslappen a–b
och trasslet d, hvarförutan, om ändock några metall- eller
smuts-partiklar medfölja, dessa afsätta sig på oljerummets
botten och kunna således ej inkomma genom de högre belägna
öppningarne till veken.

Vi hafva varit i tillfälle att taga kännedom om den
erfarenhet, man, enligt "overmaskinmesterens" vid de sjaellandske
jernvägarne uppgifter på experimentel väg vunnit om dessa lager,
och framgår deraf hufvudsakligen följande:

Hvarje lager kan rymma ungefär 2 2/3 skålp.[1] (1,19 K.gr.),
och åtgår således till fyllning af lagren 5 1/4 skålp. (2,37 K.gr.)
olja per axel. Med en fyllning tillryggalades
af 9 st. 2-axlade vagnar 107,558 mil eller 215,116 axelmil,
af 1 st. 3-axlad vagn 10,612 mil eller 31,836 axelmil,
––––––––––––––––––––
och således med en förbrukning af
21 . 5 1/4 = 110 1/4 skålp. (49,77 K.gr.) olja 246,952 axelmil,
hvilket gör per axelmil 0,000446 skålp. (0,223 gr.) olja.

Då hjulen hade blifvit orunda, och vagnarne följaktligen
aflemnades till verkstaden för hjulens omsvarfning, befanns
lagren ännu innehålla en ganska stor qvantitet olja. Vid försök
med en 2-axlad postvagn, hvars lager med deri qvarvarande
olja under tillbörlig kontroll förvarades hvarje gång hjulen
omsvärfvades, visade sig sålunda att vagnen tillryggalade med en
fyllning 20,688 mil eller 41,376 axelmil med en förbrukning af
2 . 5 1/4 = 10 1/2 skålp. (4,74 K.gr.) olja, hvilket gör per axelmil
0,000254 skålp.
(0,124 gr.) olja.

För jemförelse må äfven anföras oljeförbrukningen vid
samma jernvägar 1869, innan de här ifrågavarande lagren der
kommit till användning. Den utgjorde 8,128 1/2 skålp. (4,056,12
K.gr.) på 2,051,581 axelmil eller per axelmil 0,003962 skålp.
(1,977 gr.) olja.

Således visar sig, att besparingen genom användande af
de Busse’ska lagren blifvit enligt resultaten
med de 10 förstnämnda vagnarne
0,003516 skålp. (1,754 gr.) pr axelmil,
med postvagnen . . . 0,003708 skålp. (1,853 gr.) pr axelmil,

Att dessa lager med den anförda ringa oljeförbrukningen
äfven förenar en fullständig tillförsel till axeltappen af ren olja,
bevisas deraf, att aldrig något lager gått varmt, samt att
metallerna på den omnämnda postvagnen, sedan denna
tillryggalagt 20,000 mil, knappast visade spår till nötning.

Konstruktionen är af uppfinnaren patenterad i Sverige,

Tillgodogörande af affall vid åtskilliga
fabrikationer.


III.

6. Affall vid hvitbleckstillverkningen.

Många äro de metoder, som härför blifvit föreslagna, men
de flesta äro dock i ett eller annat hänseende bristfälliga. I
en öfversigt af de olika metoderna, förekommande i "Journal of
appiied Chemistry" betecknas engelsmannen E. Schunk såsom den,
hvilken mycket sysselsatt sig med denna fråga, Schunk lät
nämligen 1848 patentera trenne olika metoder att vinna tenn
från förtennadt jernblock. Den första af dessa grundade sig
på användningen af en lösning af svafvelnatrium; den andra på
bruket af sodalösning och blyglete; i den tredje nyttjades en
lösning af kromsyradt kali och kaustikt natron, Schunk
betecknade sjelf den första metoden såsom den bästa, emedan vid
den andra utfälldes metalliskt bly och vid den tredje kromoxid.
1854 erhöll Higgin i Manchester patent i England å ett annat
sätt, enligt hvilket för lösning af tennet föreslogs en blandning
af 16 centner (681 K.gr.) saltsyra med 557 k:or (1,460 lit.)
vatten, försatt med 1,75 centner (74,5 K.gr.) natronsalpeter.
Ur den erhållna tennlösningen fälldes tennet i form af
tenn-oxidhydrat med kaustik kalk. C. F. Claus (patent 1857)
ville lösa tennet i en lösning af svafvelcalcium, innehållande
öfverskjutande qvantitet svafvel. Härigenom kommer tennet i
lösningen under form af svafveltenn, som utfälles med saltsyra
och efter förvandling till tennoxid reduceras till tenn.

Samma år försökte Alex. Parkes att använda qvicksilfver
för ifrågavarande ändamål. Om 20 skålp. (8,5 K.gr.)
qvicksilfver bringas i en roterande tunna tillsamman med 1 centner
(42,5 K.gr.) hvitblecks-affall, med eller utan tillsats af vatten
eller en svag syra, upptager efter en half timmes inverkan vid
ungefär 21° temperatur qvicksilfret tennet temligen fullständigt.
Genom afdestillering af qvicksilfret kunna de sedan skiljas från
hvarandra. Parkes rekommenderade 1858 ett nytt medel,
koncentrerad svafvelsyra, till afskiljande af tennet från jern, af den
anledning att ju mera koncentrerad syran är, desto mindre
angripes jern deraf. Svafvelsyra af eg. v. 1,65 à 1,85 utlöser på
20 à 30 minuter vid 38° temperatur all tenn; och ur lösningen
tillgodogöres detta sedan på ett eller annat sätt. – J. M.
Patterson
(patent 1863) vill nedsänka det förtennade
jernblecket i smältande bly och upphetta detta, så att förtenningen
smälter samt legerar sig med blyet. Denna legering användes
efter ytterligare tillsats af tenn såsom slaglod. Det nyaste
förfaringssätt, man i Amerika föreslagit till användning, är af
Stardevant & Harmon i Newyork och består deri, att
de förtennade bleckstyckena inläggas i en med genomborrad
botten försedd reservoir, hvarest förtenningen bringas till
smältning medelst inblåsning af varm luft och ånga. Det
smälta tennet dryper genom bottnen i en behållare, deri det
uppfångas. Slutligen hafva under förra året patenter af Ott
och Trottier blifvit uttagna att utlösa tennet i minsta qvantitet
saltsyra och derur utfälla det antingen med kaustika alkalier
eller med zink eller jern.

De anspråk, man ställer på hvarje metod för
tillgodogörandet af tennet å hvitbleck, äro, att jernet fullständigt befrias
från tennet, hvilket dervid äfven bör erhålla en lätt säljbar
form, samt att metoden är billig. Dr Ott har verkställt en
del försök för att utröna de olika angifna metodernas
brukbarhet. Med Schunks och Claus’ metod har han ej erhållit
tillfredsställande resultat. Sålunda kokades affall af förtennadt
jernblock 6 timmar i natronlut, hvarefter det sköljdes i vatten.
Det af affallet sedermera hopvällda jernet förhöll sig ganska
bra i vällvärme, rnen var i högsta grad kallbräckt Kemisk
analys deraf visade närvaron af 0,54 proc. tenn. Vid ett annat
försök kokades hvitbleck i natronlut af eg.v. 1,27, hvilken
innehöll 1/3 af sin vigt svafvelblomma. Efter 7 timmars kokning
blef ett prof uttaget och undersökt på tenn, och då sådant
ännu fanns qvar, fortsattes kokningen ytterligare 1 1/2 timme, utan
att ändock allt tennet kunnat aflägsnas från jernet. Det visade
sig härvid, att det hade bildat sig å metallytan ett tunnt lager
af svafveltenn och svafveljern, hvilket skyddade denna mot
vidare inverkan. Vid ett tredje försök kokades hvitblecksbitar




[1] I denna redogörelse äro vigter och mått danska, då ej
särskildt annorlunda är angifvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free