- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
66

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 2 Mars 1872 - Sveriges industriela verk - Herr A. Grills motion om ändring i grufvestadgan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

innehåller mellanvåningen rensmaskinerna eller de s. k. plysarne och
echardonnöserna. Öfversta våningen och vinden inrymma utom
lim-inrättningar för kettirigs- eller varp-garnet äfven torkrum för
rågods och garn.

I den förut omnämnda färgeribyggnaden finnes, utom tvenne
ångpannor för ångkokning i färgeriet, lokalernas uppvärmning
och appreteringsmaskinerna, sjelfva färgeriet, som vanligt afdeladt
i tvenne afdelningar. Det ena blåeri eller indigofärgeri; den
andra afdelningen är apterad för all annan färgning. Detta
blåeri är det största i staden, och kan dess storlek bedömas
deraf, att under sist förflutna år 1871 förbrukades der för
fabrikens egna behof ej mindre än 3,970 skålp. (1,689 K.gr.)
indigo. – Den färgade ullen återföres nu till gamla fabrikshuset,
för att der undergå sköljning, torkning och plysning.

I det 1854 uppbyggda stora fabrikshuset, beläget midt emellan
dessa båda och mätande 182 fot (54 m.) i längd och 63 fot (18,7 m.)
i bredd inrymmas i de särskilda våningarne öfriga till
yllefabrikationen hörande maskiner. I den nedersta eller
jordvåningen finnas valk- och sköljmaskiner samt raggmaskiner och
anslagningsmaskin för torkning af yllevaror. Första våningen
inrymmer öfverskäreri och mekaniskt väfveri, likasom äfven hela
andra våningen helt och hållet upptages af maskin-väfstolar.
Tredje våningen jemte första vindsvåningen innesluter
kardmaskiner och spinnstolar samt tvinnmaskiner. Öfversta
vindsvåningen är apterad till nopprum. Den under förlidet år
uppbyggda flygelbyggnaden, som genom en öfvertäckt gång står
i förbindelse med det stora fabrikshuset, innesluter i sina särskilda
två våningar hydraulisk press och några appreteringsmaskiner,
jemte kronor för kettingskärniug eller varpgarnets läggning.
Vindsvåningen är plysrum. – I jordvåningen är inrättad en
mekanisk verkstad med flera arbetsmaskiner för verkställande
af nödiga reparationer inom fabriken. Här finnes äfven
ytterligare en ångpanna, som lemnar värme till tvätt- och torkmaskiner.

Spinnerierna utgöras af 11 assortimenter kardmaskiner
med tillsammans tillhörande 4,530 spindlar. Väfstolarnes antal
är 140 dels af Schönherrs, dels af Cromptons system. Hela
fabriken drifves af vattenkraft med tvenne hjul och en turbin, alla
tre sammankopplade och utvecklande en kraft af 220 hästkrafter.

Tillverkningen, som sedan fabrikens anläggning varit i
oupphörligt stigande, utgjorde under sistförflutna året 5,064 stycken
eller tillsammans 404,108 fot (119,980 m.) diverse valkade
ylleväfnader, såsom kläden, satiner, dräper, dofflar, fasonerade
ylleväfnader och halfsidentyger m. m., till ett sammanlagdt värde
af 1,170,313 rdr.

Arbetspersonalen utgöres af något öfver 500 personer,
hvaraf 60 proc. äro qvinnor; de minderårigas antal är obetydligt.

Råvaran eller fårullen tages från alla de förnämsta
ullproducerande länder i verlden. Den finaste köpes från
Schlesien. La Plata-ländernas ull utgör en vigtig del, så ock
Caplandets; sjelfva Australien lemnar ett ej ringa bidrag.
Svensk-ullen och den, som Seelands schäferier föra i handeln, ingår
blott till en ringa del i tillverkningen.

Herr A. Grills motion om ändring i grufvestadgan.


Det har hitintills varit antaget, att stadgarne angående
grufve-egendom och grufvors skötsel helt och hållet tillhör den
ekonomiska lagstiftningen, hvilken ligger utom riksdagens
åtgärder, men uti de hittills gällande grufve stadgarne ingår ett
element, som så nära berör grunden för all eganderätt, att det
utan det ringaste tvifvel bör afskiljas från den ekonomiska
lagstiftningen och blifva föremål för riksdagens behandling. Jag
menar stadgandet om inmutares rättighet till grufvor och
malmfyndigheter.

Såsom det troligen är de flesta bekant, eger en hvar,
således äfven ej svensk undersåte, som uppfinner eller åter vill
upptaga förut känd, men försummad malmfyndighet, att
densamma bearbeta med full eganderätt af hälften och, om
jordegaren ej vill eller förmår i arbetet deltaga, med full
eganderätt till hela fyndigheten. En aktad författare har härom
uttryckt sig: "Det är visserligen en lättnad, om man utan
egarens medgifvande och blott med iakttagande af en formalitet
kan få disponera öfver och tillgodogöra sig mineraliska
tillgångar, men man har dervid också i sin makt att beröfva
egaren af jorden ända till minsta skymten af den vinst, till
hvilken han såsom egare är berättigad, ifall han ej kan
uppfylla de fordringar, som inmutningslagen bestämmer.
Inmutningen är ej annat än ett legaliseradt våld, som på samma
gång fordrar en sådan mängd af formaliteter, att det ofta är
svårt att säga, hvem som verkligen är den rätta inmutaren –
med deraf föranledt besvär och osäkerhet."

Sådan är grunden i Sverige för så kallad grufve-egendom.
Tillkommen under en tid, då det ansågs nödigt att på hvarje
sätt understödja bergshandteringen, och då ett sådant
förbigående af eganderätten kunde vara förklarligt, är dock denna
grunds natur numera icke öfverensstämmande med det hos oss
gällande begreppet om eganderättens helgd.

Det är för långt att i en motion genomgå de olika
ländernas lagstiftning i detta hänseende, men det torde vara nog
att säga, att i England, der tillgodogörandet af jordens
mineraliska rikedomar, och följaktligen deras uppskattande, nått sin
höjd, ett sådant våld på eganderätten ej finnes; der existerar
ej någon inmutare-rätt.

I de länder, der all jord från ursprunget ansetts tillhöra
kronan, kan det ega sin historiska och möjligen rättsliga
förklaring, att dispositionen af de underjordiska mineralrikedomarne
bibehållits åt kronan, och att denna rättighet af henne
upplåtits åt andra, åt den förstkommande; men svenska jorden i
allmänhet har ej varit förläningsjord. Det är visserligen sannt,
att det apokryfiska så kallade Helgeandsholms-beslutet skulle åt
kronan förbehållit rätt till malmfyndigheter, men då i senare
tider kronan icke allenast icke vid de förra tider af henne
verkligen egde och bearbetade malmtillgångar de facto
bibehållit denna rätt, utan på ett eller annat sätt afhändt sig den
och till och med i grufvestadgan af 1855 uttryckligen förklarar,
att kronoåboen, boställsinnehafvaren eller den, som eljest har
nyttjanderätten af kronojord, skall njuta jordegarerätten till
godo, hvilken senare rätt å sådan jord obestridligen tillhör
kronan; så är det tydligt, att kronan sjelf afstått från
grundsatsen, att hon vore egare till de mineraliska tillgångarne på
jord, som innehafves af annan. Det tionde, som till kronan
utgått först af malmbrytningarne och sedan af tillverkningarne
under namn af tackjernstionde m. m., har varit sista spåret af
detta Helgeandsholms-beslut och kronans rätt till
malmtillgångarne i riket; och att detta af bergslagernas jordegare sistlidne
riksdag infriades, torde vara i friskt minne. Ännu mera,
kalkstensbrott, sandstensbrott m. m. hafva förr varit föremål för
inmutning; nu icke. Genom denna riktning som
bergslagsstiftningen i senare tider således inslagit, framgår tydligt, att
kronan afstått från den rätt till disposition af
malmtillgångarne i riket, som hon ansett sig ega, men likväl
qvarstår kronans bestämmelse, genom grufvestadgan af 1855, att
alla metaller och malmer, svafvelkis, blyerts och stenkol, samt
s. k. varp vid ödelagda grufvor och bergverk äro föremål för
inmutning, d. v. s. de tillhöra den "förstkommande", de
tillhöra "ingen", de äro en "res nullius". Om kronan hade till
jordegaren afstått sin förmenade rätt, såsom hon nu gjort i
afseende på kronojord, der hon verkligen egt en sådan rätt, hade
derom intet varit att säga, men att afstå en rätt, som
åtminstone är tvifvelaktig, till den förstkommande, med förbigående
af jordegaren, kan enligt motionärens begrepp icke vara riktigt.
Förvärfvandet af eganderätt till malmfyndighet genom
inmutning har gjorts till lag för att gynna bergshandteringen,
men åtminstone numera har det visat sig, att den fördel
bergshandteringen deraf drager är ringa eller ingen. Om man dömde
af det ofantliga antal matsedlar, som årligen uttagas såväl på
redan kända som nya malmanledninger, skulle man fatta den
tanken, att något stort verkligen uträttades genom denna lag;
men det är noga bekant, att vida största delen af dessa
fyndigheters tillvaro är redan förut känd, att ytterst få, förut okända
malmanleduingar på mycket länge upptäckts, som varit af större
värde, och att s. k. malmletare sällan skörda rikedomar – ja!
vid de skånska stenkolsfälten har denna grufvestadga
säkerligen verkat skadligt, i det den, oafsedt att den der liksom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free