Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9. 2 Mars 1872 - Herr A. Grills motion om ändring i grufvestadgan - Dupuy de Lôme's luftbalong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverallt uppväckt jordegarnes motvilja mot inmutarne, tvungit
dessa sednare att för sina utmåls bevarande dela sitt kapital,
som sålunda blifvit otilläckligt för dem sjelfva att drifva arbetet.
Den goda saken vore bättre betjenad genom enskilda
öfverenskommelser emellan jordegare och dem, som vilja bearbeta
malmtillgångar, ty numera lärer väl ingen jordegare gifvas som
ser sin egen fördel uti att låta dylika tillgångar ligga oarbetade,
och skulle så i elfe enskildt fall händelsen vara, så är förlusten
ringa. Om en jordegare ej sjelf vill bearbeta sina mineraliska
tillgångar, eller riskera att genom försäljning göra en möjlig
förlust, kan han öfverlåta rättigheten åt andra emot viss afgift
per centner, då hans vinst alltid står i förhållande till hvad
grufvan gifver.
En lång tids erfarenhet har bestyrkt min enskilda tanke
om nu gällande grufvestadgas olämplighet. Jag vill här lemna
några exempel, tagna ur verkligheten, för att visa, hvilka
förvecklingar den kan åstadkomma, och blott i förbigående
vidröra, att redan difinitionen på föremål för inmutning ej är
adeqvat för hvad, som dermed sannolikt afses. De flesta
mineraler kunna betraktas såsom malmer.
Enligt grufvestadgan blir man ej egare, derigenom att man
uppfinner en grufva, utan derigenom att man anmäler sig
"skriftligen" hos bergmästaren eller "muntligen" hos
kronofogde eller länsman. Den förstkommande hembär segerpalmen,
såvida ej anmälan skett samma dag, för hvilket fall särskilda
stadganden finnas. Härigenom har anordnats ett
kapplöpningssystem, så mycket oefterrättligare, som orden "skriftligen" och
"muntligen" begagnats, och som ej alla dessa embetsmän
ständigt äro på sina embetsrum för att lemna mutbevis åt den
förstkommande, utan stundom äro på embetsförrättningar
frånvarande längre tider. Man har omtalat, att under Krimkriget
engelska officerare höllo kapplöpningar på mulor, der priset
vanns af den som kom sist. Det har varit svenska
grufvestadgan förbehållet att hitta på kapplöpningar med tre, vidt skiljda,
olika mål, bergmästaren, kronofogden och länsman.
En förvaltare af en egendom utsände sin rättare med
arbetare att gräfva grund för en byggnad, hvarvid en
malmanledning påträffades. En lösdrifvare gick förbi, direkte till länsman,
sedan han fått nys om upptäckten, och hans mutbevis blef
gällande, såsom en dag äldre än förvaltarens, som sökte
bergmästaren; men äfven om grufvestadgan ej så bestämdt af gjort
frågan till lösdrifvarens fördel, som hade intet med saken att göra,
sä skulle sjelfva principen om uppfinnare-rätt vara omöjlig att
använda, der pretendenterna ej voro färre än fem, nämligen
jordegaren, som dessutom bekostade arbetet vid uppfinningen;
förvaltaren, som anordnade och utvisade platsen; rättaren, som
afgjorde frågan om fyndets beskaffenhet; arbetaren, som
påträffade första malmstenen, och lösdrifvaren, som – kände
grufvestadgan. – Grufvestadgan ingalunda till heder heter
grufvan ännu i dag "Tjufgrufvan".
Tvenne personer tvistade om inmutare-rätten till en grufva,
och ingen ville af rättskänsla under processtiden bearbeta den.
En tredje person passade på, inmutade grufvan, och –
grufvestadgan tillerkände honom den.
En inmutare hade försonat sin grufva. Genom förevisade
oriktiga arbetsbetyg förekom han grufvans inmutande af en
annan, till dess han genom ny mutsedel och betygens förstörande
satt sig åter i oqvald besittning.
Redan dessa få exempel visa, att principen är oriktig,
äfven om man skulle invända att stadgan kunde förbättras, eller
att alla lagar kunna kringgås.
Men vis-à-vis en inmutare är jordegaren, om ej alldeles,
åtminstone nästan rättslös. Grufvestadgan tillerkänner utan all
appell inmutaren en expropriationsrätt, som ej beviljas något
annat enskildt företag och som tillåter utländingar att, utan
Kongl. Maj:ts tillstånd, i riket besitta fast egendom. En
jordegare, som ej eger kapital, måste till den starkare, med eller
mot sin vilja, afstå från all eganderätt till fyndighet utan
ersättning. En jordegare, som ej vill deltaga i bearbetande af
en fattig malm, sorn föregifves vara föremål för inmutning och
utmålsläggning, har derigenom förlorat sin rätt till den ädlare
malm, som af inmutaren dolts och utgjort verkliga föremålet
för inmutningen. Redan sjelfva egenskapen af uppfinnare
innebär i de flesta fall ett legaliseradt lagbrott eller förutsätter ett
olofligt inträdande på andras egor i och för malmletning, ty
utan ett sådant lagbrott, knnna svårligen nya malmfyndigheter
upptäckas.
Genom felaktig redaktion af § 35 har till yttermera
villervalla "grufegaren" förblandats med "jordegaren", egenskapen
af debitor med creditor; och ehuruväl noga blifvit stadgadt
huru förfaras skall, då inmutaren försummar sin rätt, äfvenväl
med eganderätten till den exproprierade jorden, så saknas dock
all bestämmelse huru med den så kallade jordegareandelen sig
förhåller, om den t. ex. genom köp öfvergått i annans hand.
Grufvestadgan tyckes antaga att den kan sonas. Men – den
kan icke sonas; – den, som en gång förvärfvat sig den, är
dertill ständigt egare,
Vidare har genom de på statens bekostnad under arbete
varande geologiska undersökningarne lemnats ett tillfälle till
enskildt förvärf, som, om det begagnades, hvartill all laglig
rätt förefinnes, omöjligen har kunnat vara afsedt, och om man
slutligen betänker, att nu flera utländska bolag bygga eller ämna
bygga jernvägar i många trakter af riket, måste det väcka
farhågor af allvarsammare art att se våra oupptagna
malmtillgångar blottställda för att utan ringaste ersättning på grund af
en felaktig lagstiftning vandra af till utlandet.
Då jag nu, på grund af hvad i korthet blifvit anfördt,
vågar föreslå afskaffandet af den förstkommandes rätt att
genom inmutning sätta sig i besittning af en annans
egendom, har jag ingalunda förbisett nödvändigheten af att genom
lag stadga såväl redan existerande som blifvande grufegares
rättigheter och skyldigheter, både hvad beträffar eganderätt till
malmfyndigheten, utmål och stadfästelse på öfverenskommelser
med jordegare, och hvad beträffar grufvedriftens rätta skötsel.
En god grufvestadga är således fortfarande af nöden; men då
man ej kan vänta, att riksdagen eller dess utskott skall vara i
tillfälle att utarbeta en sådan, hemställer jag vördsammast,
att riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med
underdånig anhållan om skyndsamt utarbetande och
utgifvande af ny grufvestadga med borttagande af
den så kallade inmutarerätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
