Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. 16 Mars 1872 - H. Frauberger: Betraktelser öfver den moderna guldsmedskonsten - Verldsexpositionen i Wien 1873
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikedomen fann en allmän spridning, ehuru väl vår lyx ej
kan jemföras med denna. Här må blott omnämnas de tre
gyldene fruktskålarne, hvilka vid kejsartaffeln i Bysantium på
juldagen framdrogos af trenne lastdjur och måste öfverflyttas
på bordet med tillhjelp af trenne starka tåg. Men denna epok
förmildrade dock de stora metallytornas bländande glans medelst
niello eller annan prydnad, under det att nu de på stora kärl
uppkommande, glänsande ytorna trots graveringen såra ögat. –
Man ser nu vidare på smärre stycken massor af dyrbara
ädelstenar; den ena sitter på den andra, förlamande intrycket från
grannen samt förderfvande sin egen verkan. Ett sådant smycke
alstrar en oro, som hvarken är angenäm för ögat ej heller af
någon effekt; och för att uppnå detta mål, måste de
framstående egenskaperna hos hvarje särskild ädelsten gå förlorad,
och hvarken den konstnärliga infattningen eller den sorgfälliga
Slipningen har blifvit iakttagen, emedan ögat ej förmår att
hvila någon längre stund på ett sådant bländverk.
Ett allmänt införande af de bortglömda, gamla eller
numera på högst få orter utöfvade och för guldsmedsartiklar
lämpliga arbetsmaneren skulle säkerligen verka att undanrödja detta
onda, som nu nedbringat guldsmedskonsten helt enkelt till ett
yrke; ty så snart dessa procedurer utöfvas, höjes smaken och
det materiela värdet kan ej längre blifva värdemätare. Om
detta lyxens inflytande upphör, och mångfaldiga former genom
en olikartad färdighet komma till utförande, skola de
monotona ytorna försvinna, äfvensom faddheten hos föremålen,
hvilken just ej vill stämma öfverens med rörligheten och
lifaktigheten, som eljest gör sig gällande.
Såsom ett ytterligare resultat af en noggrann betraktelse
af de moderna guldsmedsarbetena tränger sig stilarnes
hopblandning på granskaren. Denna förebråelse träffar isynnerhet de för
kyrkorna förfärdigade sakerna. Sällan lemna de med de olika
stilarternas egendomligheter förtrogna arkitekterna ritningar på
inredningsföremålen, kyrkokärl och husgeråd, och guldsmedernas
verkstäder framställa ofta de besynnerligaste saker: så kallade
antika, romaniska, götiska kärl, alster af en oreglerad fantasi,
hvilka, utom det att de äro osköna, excellera genom sin
oändamålsenlighet. Men till och med der, hvarest arkitekterna
lemna, hvad stilen beträffar, riktiga ritningar, visa sig ofta fel
emot materialets egenskaper och egenheterna hos proceduren,
genom hvilken arbetet skall utföras. Man kan derföre ej
nog rekommendera åt guldsmederna att afteckna i
samlingar förekommande mönster. Blott då arbetaren, som
förstår att behandla materialet, tillika är invigd i stilartens
egendomligheter, kan en vacker imitation, en beaktansvärd produkt
uppkomma. Huru förskräckliga äro till exempel de i götisk
stil ofta använda vågiga bladen på moderna efterhärmningar!
Vore guldarbetaren innerligt förtrogen med dessas form, så
förstode han att drifva dem eller på annat sätt framställa dem
enligt stilartens fordringar.
I slipningen och infattningen af ädelstenar ligger
emellertid en vacker sida af den moderna guldsmedskonsten, ehuru,
hvad den sistnämnda beträffar, många smakfulla, ja bättre
infattningar icke blott äro att beundra utan äfven att efterhärma
i medeltidens guldsmedsarbeten.
Icke blott vid medeltiden utan till och med vid Cellini’s
tid voro guldsmederna furstarnes myntmästare. Innehafvare af
höga, andliga och verldsliga värdigheter, till och med en
kejsare utöfvade denna konst, och framstående konstnärer, såsom
Albrecht Dürer, Donatello och Brunellesco, den "underbara"
Ghiberti, den snillrike bildhuggaren Verocchio, Leonardo da
Vinci’s lärare, utgingo ur guldsmedsverkstäderna. I dag äro
de för det mesta juvelerarnes slafvar!
Konsten, som skall tillfredsställa menniskans medfödda
njutning i prydnaden och kärlek för prakt, är depraverad;
arbetarne, som skola bidraga att försköna vår tillvaro, hafva sjelfva
för det mesta en bekymmersam tillvaro! Guldarbetarne hafva
mycket ofta teknisk färdighet men ingen bildning samt inga
medel att försöka med; och juvelerarne förstå sällan mycket
af guldsmedskonsten samt använda ej några medel på tekniska
försök, emedan de skrifva på sin fana principen: "desto mera
massa, ju mera värde." Häraf uppstår tillfredsställelsen vid
glansen och det glatta, uraktlåtenheten i förbättringar och
likgiltigheten för tidigare utöfvade konstmaner. Derföre blifva
våra anors rika arf och andra tiders beaktansvärda alster
oanvända för lång tid, och den fordom nästan öfverallt anmärkta
omkastningen till något bättre på detta område gör sig gällande
endast med snigelns långsamma framåtskridande. Denna konst,
friare än många andra af sina systrar, följer sålunda tanklöst
de irrbloss, som talrikt nog utvecklas i en öfvergångsperiods
sumpiga träsk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
