- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
92

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 22 Mars 1872 - Utomordentliga experiment med afseende på ångpanneexplosioner - Meddelanden från utlandet: K. J. W.: Om jerntuber och deras tätning i ång-pannor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med liflighet i eldstaden en eld med ved såsom bränsle, och
manometern, som var placerad på 250 à 300 fots (74,2 à 89,1 m.) afstånd
från pannan, visade 58 skålpunds tryck (4,07 Kgr.). Trycket steg
lugnt och reguliert med ungefär 2 skålp. (0,4 K.gr.) i
minuten till kl. 2:18, då ett tryck af 90 skålp. (6,32 K.gr.) hade
uppnåtts, och de horizontela plåtskarfvarne började läcka litet
hvarstädes, under det en spricka uppstod på flänsen af
ångröret vid dess förening med pannplåten. Kl. 2:23 hade
trycket uppnått maximum, 93 skålp. (6,53 Kgr.), hvarefter
läckorna läto ångan komma ut lika fort som den genererades.
Trycket nedgick nu så småningom till 90 skålp. (6,32 K.gr.),
kl. 2:50, då elden utsläcktes och experimentet afslutades.

Nästa försök gjordes med en ny konstruktion, nämligen
med en kopia af bakre änden af "Westfield’s-pannan" med
någon inskränkning på stagbultar och dess dimensioner i
allmänhet. Sedan elden blifvit tänd, steg ångtrycket mycket hastigt,
så att det på 29 minuter uppgick till 165 skålp. (11,58 K.gr.),
och under det professor R. H. Turston höll på att anteckna
dessa siffror i sin bok, egde explosionen rum kl. 3:51 eft.m. med
en stark knall och åstadkommande synnerligen intressanta
verkningar. Den ena sidan kastades långt bort på det angränsande
fältet, hvarvid inhägnaden kullstörtades. Den andra sidan gick
i motsatt riktning, i det den gjorde ett stort hål i en i
närheten stående, annan panna, hvars ånga och vatten således gingo
ut. Härigenom omintetgjordes expiosionsförsöket med denna
senare panna, åtminstone tills den blef lagad. Murverket
slungades i alla riktningar med en förskräcklig våldsamhet, och
några delar deraf föllo ned obehagligt nära personerna omkring
manometern. Båda delarne af den exploderade pannan gräfde
ned sig ganska djupt i marken. Stagbultarne hade gått igenom
plåten, och rundt omkring hålen observerades egendomliga märken,
liknande magnetiska spektra vid ytterkanterna och möjligen
utvisande spänningens fördelning i metallen, då den gaf efter för trycket.

Följande dag, den 23 November, försöktes en annan panna,
då manometrarne placerades på 450 fots (133,6 m.) afstånd
från inhägnaden. Denna panna var förfärdigad 1845 och hade
varit i bruk i 25 år samt hade nu tillstånd att gå med 30
skålpunds (2,11 Kgr) tryck. Det var en tubularpanna, 12 fot
(3,56 m.) bred och 15,5 fot (4,60 m.) lång, tvenne gånger
underkastad pröfning med vattentryck, sista gången uppgående j
till 59 skålp. (4,14 K.gr.), utan att något fel uppkom. Vid
detta experiment steg trycket reguliert till 50 skålp. (3,51 K.gr.),
då några stag gåfvo vika med en stark smäll, och vid 53,5 skålp.
(3,76 K.gr.), då vattnet stod 1,25 fot (37 c. m.) öfver
eldkanalerna, exploderade pannan med en förskräckligt förstörande
verkan. Skorstenen och en del af pannans öfre del, vägande
tillsammans flera ton, slungades högt upp i luften och föllo ned
öfver 400 fot (118,8 m.) från pannans plats. Den öfriga delen
af pannan slets i hundradetals bitar, hvilka nedslogo den höga
inhägnaden och skadade de andra återstående pannorna, som
skulle pröfvas.

Mr Stevens beslöt att uppskjuta de öfriga föreslagna
experimenten tills några dagar senare, på det att alla, som voro
intresserade härför, skulle blifva i tillfälle att bevitna verkan
af den sist åstadkomna explosionen samt öfvertyga sig, att
ångpannor icke så afgjordt äro säkra, ehuru tillräckligt med vatten
finnes i dem.

Allmänheten är mr Stevens och "the United Railroad
Companies of New Jersey" mycken tack skyldig för den ifver och
omsorg, hvarmed dessa försök blifvit inledda och anordnade,
samt för den frikostighet, som gjort dessas utförande möjligt;
och det är intet tvifvel, att icke tusentals riksdaler och många
menniskolif komma att sparas, derigenom att på detta tydliga
sätt blifvit vederlagd den hos många förherrskande tron, att
en ångpanna är säker, sä länge god tillförsel af vatten finnes,
den må i öfrigt vara huru gammal och utnött som helst. – –

Experimenten hafva nu upphört af brist på medel för
deras fortsättande, men en petition till kongressen har ingått
om beviljande af medel härtill; och det är anledning att
hoppas, det den skall blifva beviljad, då icke blott ingeniörer utan
äfven den stora allmänheten böra vara intresserade af att få
ytterligare ljus i denna sak. – –

(Scientific American.)

Meddelanden från utlandet.


III.

Om jerntuber och deras tätning i ång-pannor:

På senare tider har man i Tyskland ganska allmänt
börfat att i stället för messingstuber använda jerntuber, synnerligast
för lokomotivpannor, och dervid funnit att dessa senare, hvad
uthålligheten beträffar, äro fullt ut lika användbara, nästan hälften
billigare och dessutom erbjuda en större säkerhet än de af
messing, hufvudsakligast derföre att de kunna tätas bättre, utan att
de för messingstuber ofta begagnade brandringarne behöfva
anlitas. Brandringarne, vanligen af stål och något koniska,
indrifvas, såsom bekant, i tubernas ändar för att dessa må sluta
bättre intill bålkanterna i tubväggarne. Dylika ringar
begagnas dock för det mesta endast uti fyrbox-tubväggen, emedan
tuberna här äro mera utsatta lör att förbrännas och springa läck
än uti rökkammarväggen. För att undvika brandringarne
brukar man äfven för messingstuber i den änden, som skall
fästas i fyrboxväggen, tillöda ett 34 à 50 lin. (100 à 150 m. m.)
långt stycke kopparrör (se fig. 1 å följ. sida), hvarigenom en
bättre tätning i väggen kan åstadkommas, emedan koppar låter
lättare förstämma sig än messing. Smidesjerunstuber användas
både med och utan en dylik kopparförskoning, och i båda
fallen fästas rören direkte i tubväggarne med nedvikna och
förstämda kanter på vanligt sätt och utan brandringar.

Emedan jerntuber äro mera utsatta för de skadliga
inverkningarna af pannsten, i det denna häftar sig starkare fast vid
jern än messing, skulle det blifva ganska svårt att åter kunna
uttaga dem ur pannan, ifall hålen i rökkammar-tubväggen icke
vore större än tubens yttre diameter. Af denna orsak gifver
man hålet såväl som tuben i ifrågavarande ände en något större
diameter, vanligen 1 à 1,3 lin. (3–4 m. m.), än röret har
inne i pannan. Med den andra, i fyrbox-väggen fastade änden
af tuben förfar man på ett motsatt sätt, i det ätt diametern
här tages 1–3,4 lin. (3–10 m. m.) mindre än inne i pannan,
hvarigenom en ansats d (fig. 1) bildas på röret, hvilken
kommer att ligga an emot fyrboxväggen f kring hålets, mot pannan
liggande kant; och således uppkommer äfven tätning på inre
sidan (ångsidaii), hvilket är af stor vigt. Någon gång ser man
äfven, att tuberna medelst fina gängor äro inskrufvade uti
fyrboxväggen, och är detta sätt synnerligen att rekommendera, då
man är nödsakad att begagna dåligt vatten till pannan. I
Bayern är denna metod ofta använd. Enligt det vanliga sättet
erhåller således den i pannan insatta tuben tre olika stora
diametrar: röret utvidgas för rökkammarväggen r och
sammandrages för fyrboxväggen f, under det den ursprungliga diametern
bibehålles inne uti pannan. Denna sammandragning, respektive
utvidgning, och fästning i pannväggarne sker på följande sätt:
I det. fall att man begagnar jernrör utan tillödd
kopparförskoning, börjar man med att försigtigt utglödga båda ändarne,
hvarefter röret uti kallt tillstånd hopkrympes i den för fästning
i fyrboxen afsedda änden på det sätt, fig. 2 framställer, a är
en stålskifva, hvilken genomborras med samma diameter, som
man vill gifva röret, och förses med afrundade kanter, på det
att röret må kunna glida lättare igenom. Ofvanpå denna skifva
står en till ett visst djup ursvarfvad cylinder b, i hvars botten
ett hål är borradt, och hvarigenom den hela röret genomgående
bulten d är dragen. I andra änden är bulten medelst en ring
e fästad vid röret. För att kunna erhålla den hopdragna delen
af röret cylindrisk, är en genomborrad dorn f, som vid g är
afsvarfvad till lika diameter med rörets inre vidd efter
krympningen, inträdd på bulten. Genom tilldragning af muttern e
pressas nu röret genom skifvan a och blir derunder sammandraget
till en mindre diameter. Då tilldragningen ej kan ske längre,
än att röret når botten af cylindern b, bestämmes djupet på
ursvarfningen i denna af längden på det stycke af röret, som
skall hopträngas.

I andra änden åstadkommes utvidgningen antingen genom
att helt enkelt göra röret koniskt såsom vid a (fig. 1) eller
med ansats, som vid b (fig. 3). I förra fallet begagnas endast en
konisk ståldorn, i det senare först en konisk och derefter en med
motsvarande ansats försedd cylindrisk dorn, hvarvid en
fastskrufvad, tvådelad ringklofve c hindrar denna att framtränga för långt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free