- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
94

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12. 22 Mars 1872 - Meddelanden från utlandet: K. J. W.: Om jerntuber och deras tätning i ång-pannor - A. Payen: Om födoämnen under Paris' belägring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Innan tuberna, efter det de blifvit på ofvannämnde sätt
behandlade, insättas uti pannan, kallprofvas de med inre tryck,
vanligen dubbelt större än det blifvande arbetstrycket uti
pannan, hvarefter de bearbetade ändarne – naturligtvis med
undantag af den kopparförskodda, ifall sådan finnes – ännu. en
gång försigtigt utglödgas. Derpå afskäras rören till behörig
längd, hvilket sker så, att röret fästes uti en hastigt roterande
spindel, då en kring sin axel rörlig, hvass stålskifva, som
pressas emot tuben, verkställer afskärningen. Den insatta tuben
bör i båda ändar hafva ett öfverskott af cirka 1,7 lin. (5 m. m.
utanför väggarne, hvilket erfordras i och för nitningen, och
tagas rören således 3,4 lin. (10 m. m.) längre än afståndet
mellan väggarnes yttre kanter, med fästadt afseende vid att
ansatsen vid d (fig. 1) kommer att någorlunda styft ligga an
emot fyrboxväggen. Sedan rören blifvit afputsade och jemnade,
indrifvas de i väggarne, hvilket vanligen sker med trä- eller
blyhammare, men stundom äfven med en genom röret gående
skrufbult, ungefär på samma sätt som fig. 2 utvisar, blott med den
skilnaden att cylindern b då ligger an direkte mot fyrboxväggen,
hvarvid skifvan b och domen f bortlemnas. Sedan tuben väl är
indrifven, inslås uti rörets vid rökkammaren liggande ände en
svagt konisk (lutningen 1 : 48) dorn, under det rörets andra
ände medelst en Dudgeon’s tätvals tvingas att sluta tätt intill
hålets kanter. Vidare inslås, under det dornen i
rökkammaränden blir qvarsittande, till yttermera visso äfven i denna ände
en dylik dorn; den uttages derefter åter, hvarpå de
öfverskjutande kanterna nedvikas och förstämmas. Slutligen undergår
den andra änden af röret samma operation såväl med valsen
som dornen.

Nedvikningen af de utspringande rörkanterna sker med en
rund hammare på det sätt, fig. 5 antyder, hvarvid hammaren
bör föras så, att slagen träffa rörkanten så mycket som möjligt
inifrån, emedan kanterna i annat fall blott stukas och röret
drages tillsammans uti hålet samt lossnar. När kanterna
blifvit så mycket nedvikna, att de fullkomligt ligga an emot
väggen, afrundas de med en s. k. stöfvelmejsel (fig. 6), hvars
handtering fordrar ganska stor vana, emedan röret genom denna
operation ganska lätt lossnar och hindras från att sluta tätt
intill hålets inre kanter, hvarigenom tätning på ång-sidan af
rörets ansats d (fig. 1) icke erhålles. Till sist diktas rörflänsarne
med en vanlig halfrund diktmejsel.

Dragna jerntuber af för lokomotiver vanliga dimensioner,
högst 16 engelska fot (16,4 sv. fot) långa, kosta vid fabrikerna
i Tyskland 6 3/4 à 8 3/4 sgr. per eng. fot, då yttre diametern
varierar från 13 till 17 lin. (40–50 m. m.) eller 56 à 73 öre
per svensk fot. De tillverkas hos H. Smith et Comp. i
Oberhausen, Hahn et Huldschinsky i Berlin och Pönsgen i
Westfalen.                         K. J. W.

Om födoämnen under Paris’ belägring.


Af A. Payen.[1]

I.

I det ögonblick då talrika arméer, bildade ur Tysklands
alla mobiliserade klasser, öfversvämmade vårt land, trodde
anförarne för det redan länge förberedda inbrottet, att en stad
med två millioner invånare knappt skulle kunna proviantera
för några veckor, och att den derföre inom kort torde komma
att uppgifvas till följd af hungersnöd. Huru kommer det sig
då, att oaktadt det plötsliga angreppet mera än hundra
dagar förflöt, innan lefnadsmedel började tryta?

Seine-departementets sundhetsnämnd erhöll i uppdrag att
föreslå lämpliga mått och steg för att förebygga den fara, som
skulle uppstå genom att inom vallarne samla hopar af affall,
slamm och annan orenlighet, hvilka dagligen mer och mer
ökades. Dessa oerhörda samlingar af qvarlefvor af alla slag
tilltogo isynnerhet under den sista tiden, till följd af det plötsliga
införandet af 5,000 oxar och 150,000 får, hvilka man använde
till proviantering och som inhystes till största delen i illa
belägna och hastigt uppförda inhägnader. Måste man icke
befara att de, å flera ställen i närheten af Paris, sammanförda
animala och vegetabiliska ämnena der skulle gifva upphof till
afdunstningar lika dem, som hvarje år förekomma i Dombes,
Landes Sologne och å Roms slätter likaväl som vid Ganges
träsk, samt derigenom åstadkomma febrar och andra sjukdomar?
Efter noggrann pröfning af åtskilliga hotade punkter gaf man
den försäkran, att under iakttagande af vissa försigtighetsmått
vore en dylik fara knappt att frukta, äfven om dessa massor
af förruttnande ämnen skulle åt sin närmaste omgifning sprida
elak lukt. På grund af följande omständigheter slöt man, att m
sådana hopar äro oskadliga, till och med om de under åratal
utbreda illaluktande gaser och dunster, hvilka visserligen äro
obehagliga, men ej farliga i sanitärt hänseende: En hvar vet,
att en del af latrinen från Paris sedan långliga tider tillbaka
utföres till Argenteuil för att derstädes tjena såsom
gödningsämne åt vinbergen och fikonplantagerna. På en sträcka af
något mera än en kilometer uppkastas derstädes på ömse sidor om
vägen, gödselstackar till en höjd af ända till tio fot. Dessa
utveckla under fortgående förruttnelse ammoniakaliska och
svafvelhaltiga gaser, hvilka isynnerhet under temperaturförökningen
i betydlig mån tilltaga. Detta oaktadt, och äfven om den elaka
lukten redan på långt håll är odräglig, uppstå ej på trakten
särskilda sjukdomar; ej heller har man funnit, att det allmänna
helsotillståndet derigenom försämrats.

Anledningen härtill finna vi deri, att vid denna slags
förruttnelse intet stillastående vatten finnes för handen. Det är
detta som ger upphof till träskfebrarne, hvilka alltid utbryta
vid höstens annalkande då genom afdunstningen
jäsningsämnenas yta blottas, efterhand som vattnet bortföres. Huru olika
än de äldre och nyare åsigterna äro i afseende å naturen hos
de utdunstningar, hvilka man betraktar såsom upphof till
smittosamma sjukdomar, står dock nämnda faktum fast, och så snart
man undanröjt de orsaker eller omständigheter, som framkallat
vattnets stillastående, upphör verkningen eller kommer icke till
utbrott. I hvarje fall tör att förhindra spridandet af osundhet i
luften från i förruttnelse stadda kroppar bör man framförallt
tillse, att ej regnvatten blir stillastående och bildar pussar eller
sumpiga ställen, hvari de uppsamlade organiska ämnena kunna
afsätta sig. Detta förekommes antingen genom afdikning till
lägre rinnande vatten eller till en sandig undergruud –
åtminstone var detta nödvändigt att verkställa under belägringen –.
Dessa voro de vigtiga föreskrifterna, stipulerade i det allmänna
välbefinnandets namn.

II.

Innan vi lemna detta ämne, tillåta vi oss att gå händelserna
i förväg för att meddela några mått och steg af allmänt
intresse. Bland de ämnen, som borde fortskaffas till tjenliga
platser för att der stackas, var äfven stallgödsel. Enligt
öfverenskommelse med entreprenörer såg man sig nödsakad att
under början af belägringen likasom förut städse skett låta dem
förfoga öfver gödseln. Under en månads förlopp hade så skett,
då man fann på grund af än mera trängande behof det vara
skäl att sjelf använda detta affall. Anledningen härtill var
denna: Mr Joigneaux, en af våra framstående skriftställare
inom landtbruksområdet, och M. Laizier, en af våra skickligaste
trädgårdsmästare, understödda af landtbrukspressen, gjorde allt
hvad i deras makt stod för att bringa följande fruktbara idé
till verkställighet. De föreslogo nämligen regeringen att
använda det fria land, som ligger mellan staden och
befästningsverken till höstkultur och med tidiga frösorter, som måste
skyddas under otaliga glasfönster, uppdraga unga kål- och
cikorieplantor, hvilka under vintern skulle användas såsom salad och
grönsaker. Detta gagneliga förslag kom särdeles väl till pass,
emedan genom dessa födoämnen från växtriket förebyggdes den
skadliga verkan ett ständigt förtärande af salt kött utöfvar.
Arbetet börjades genast och redan efter 14 dagar, ehuru
årstiden var oblidare och kallare, än eljest der är fallet, kommo
fröen upp, hvadan man säkert kunde tidigt nog räkna på


[1] Payen ernade föredraga denna afhandling vid Institutets
sammanträde den 15 Maj 1871; han dog den 13 s. m., hvadan detta
troligen är den verksamme mannens sista arbete.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free