- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
102

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13. 30 Mars 1872 - Vattenkranar för ångcylindrar - A. Payen: Om födoämnen under Paris' belägring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Härigenom öppnas ventilen, mot hvilken stiftets ände verkar,
och vattnet får aflopp genom det lilla hålet. Stiftet är något
urtaget på sidorna, så att det vatten, som möjligen bildas i
ångröret äfven kan slippa ut samma väg. Regleringskranen på
pannan är anordnad, såsom figg. 4 och 5 utvisar. Ångan kan
medelst denna dels alldeles afstängas, dels sättas i förbindelse
med utblåsningskranen, allt efter den lilla kolfvens höjning eller
sänkning.

Figg. 6 och 7 visa en något modifierad form af
vattenventilen, som här är anbragt vid botten af cylindern, hvilket
ofta nog blir bättre. Fig. 8 framställer en ytterligare
modifikation, då ventilen hålles stängd af ångtrycket i ledningsröret,
men öppnas, då detta tryck upphör.                 (Engineering.)

Om födoämnen under Paris’ belägring.


Af A. Payen.

(Fors. från sid. 95.)

III.

Af de 500 oxar och 4,500 à 5,000 får, som dagligen
slagtades, erhöllo vi ungefär 4,585 k:or (12,000 kil.) blod.
Före belägringen fördes blodet till utom staden belägna
fabriker, hvarest det genom afdunstning till 1/10 af sin vigt
förvandlades i pulver och försåldes såsom gödningsämnen åt
landtbrukarne. Denna fabrikation inställdes under belägringstiden. Då
i följd af blods hastiga förskämning en särdeles obehaglig lukt
uppstod, gjorde man försök att förhindra detta, hvarvid en
skicklig kemist, mr Riche, föreslog att använda allt blod från
slagthusen till korfberedning. Denna idé utfördes äfven på ett
förtjenstfullt sätt.

Detta första företag erhöll många efterföljare, hvilka
lyckades lika bra. Mycket affall, som före belägringen gick
till soplåren eller till fabriker, som nu voro utan
verksamhet, blef råämne för beredning af näringsmedel. Senor och
hudaffall från oxar, kalfvar och får, hvilka eljest öfverlätos
åt gelatin- och limfabrikerna, tillreddes nu på samma sätt
som fårfötter till föda. Innanmätet i oxar, kalfvar och får,
förut endast användt till gödningsmedel, och senor från får,
som tjenat till beredning af violsträngar, allt, utan
undantag, fick tjena såsom fyllnadsmedel i korf eller såsom skinn
för desamma. Då fäkreaturen togo slut och foder saknades åt
hästarne, blef det deras tur. I följd deraf blefvo alla af dem
erhållna nnder vanliga tider förkastade ämnen tillredda på
liknande sätt, som förhållandet var med affall från oxar, kor och
får; så att slutligen de lätt förruttnande ämnen, som af våra
fiender förklarades skulle inom kort tid förpesta luften och
gifva upphof till en mängd sjukdomar, i dess ställe gåfvo oss
en ny källa af vegetabiliska eller animaliska, toniska
helsosamma och kraftiga födoämnen.

IV.

Ibland de lyckliga erfarenhetsrön, som belägringen af Paris
bragte med sig, måste man räkna den stora utsträckning
användandet af hästkött då erhöll såsom födoämne. Redan långt
förut var man i tal och skrift ense om det helsosamma i att
förtära hästkött, men till praktiskt utförande i stort kom det
först under ifrågavarande period. Det var ej allenast nöden
och bristen på födoämnen af annat slag som föranledde
innevånarne att tillgripa nedslagtandet af hästar, utan äfven andra
anledningar funnos härtill. Ett sällskap för motarbetandet af
djurplågeri lemnade med all ifver sitt understöd för denna sak.
Det såg nämligen i hästslagtandet ett medel att gifva hästarne
något värde, äfven sedan de voro utarbetade och derjemte ett
skydd mot dålig behandling och usel föda. Hästegarne blefvo
härigenom föranlåtna att skona sina djur för att, då de blifva
odugliga såsom dragare, likväl hafva nytta af dem såsom
slagtkreatur.

Med sundhetskommissionens medgifvande hade stadsstyrelsen
förut tillåtit anläggandet af flera hästslagterier såväl i Paris
som i trakten deromkring, och från dessa såldes hästkött till
halfva priset mot kött af nötkreatur. Antalet dylika slagterier
växte oupphörligt. Man fann, att ston lemnade det bästa köttet,
derefter wallacharne, hvaremot hingstarnes kött var af mindre
värde. Under i öfrigt lika omständigheter gifva hästar i friskt
tillstånd slagtade 10 procent bättre kött än fäkreaturen.

Hästköttet tillreddes, likasom köttet från nötboskap, på
flera sätt. Hvad insättningen beträffar, har man funnit, att
fårkött under insaltning förlorar en stor mängd safter och slutligen
blir endast en tradig massa. Häst- och oxkött deremot
bibehålla sig bättre saftiga.

I afseende på hästköttets närande förmåga är säkert, att en
del af köttet äfvensom benen innehålla en fet substans,
stundom fast som smör och vanligen luktlös eller med blott en
lindrig arom, liknande mogna äpplen. Detta äfven redan före
belägringen värderade ämne begagnades i stället för smör och
olivolja, hvilka snart togo slut; och användes det ganska mycket. Man
erhåller fettet genom att medelst en såg afskära ändarne af
benbitarne, neddoppa mergkanalerna i kokande vatten,
sönderhacka de svampaktiga delarne ock utkoka dem i vatten,
hvarvid fettet uppflyter, då det afskummas och renas.

Lumpsamlare (chiffoniers), hvilka eljest voro sysselsatta
med uppsamlande af dylikt affall, och af hvilka ungefär 3,000
af alla åldrar utkokade fettet för att aflemna det till
såpsjuderierna, fingo under denna tid afsättning för dessa sina varor
såsom födoämnen och betalades benen i denna form fem
gånger mera än eljest.

Ox- och fårfett hade på långt när ej den efterfrågan som
hästfett, emedan de förra städse bibehålla en obehaglig lukt, hvilken
äfven efter ihärdiga bemödanden ej kunde aflägsnas. Det
lyckades emellertid en mr Dordran, att genom behandling med kaustika
alkalier borttaga fettsyran ur talgen, och erhöll den sålunda
tillredda, nästan luktfria produkten namnet "beurre de Paris",
parisersmör.

De här nämnda feta ämnena räckte dock ej på långt när
till att fylla behofven, utan måste man söka utfinna någon
metod att tillgodogöra sig en mängd andra feta affall och oljor.
I smått kunde man borttaga deras elaka smak genom att
upphetta dem till 200°–225° temperatur och inkasta en lök eller
ett par potatisar deri, då den vämjeliga smaken och lukten
försvann. En fabrikant upphettade rofolja till nämnde
temperatur och insprutade derefter en ringa qvantitet vatten i
massan. Genom den starka sjudning, som deraf uppstod, och de
bortgående vattengasernas lindriga öfverhettning af oljan,
medsläpade dessa större delen af de i oljan varande fria feta
syrorna och med dem upphofvet till den elaka smaken. På detta
sätt blef man i stånd att förvandla 15–16 millioner kilogram
feta affall och rofolja till födoämnen, och använda i dessas
ställe fotogen och stearin till bolysningsmedel.

V.

Ibland de många ämnen, som under denna kritiska tid
erhöllo en helt annan användning än den, hvartill de från början
voro ernade, framstår särskildt torkad ägghvita. Denna
erhålles genom att långsamt afdunsta ägghvita, så att den
slutligen med 1/6 af sin ursprungliga vigt utgör en hornartad
genomskinlig massa. Denna har stor användning i kattuntryckerier;
men då sådana likaväl som de flesta öfriga fabriker voro ur
verksamhet, och man förut hade för detta ändamål användt 8
millioner ägg, uppmjukades nu detta preparat med 6 gånger
sin vigt kallt vatten, hvari det småningom löste sig samt antog
utseendet af ägghvita i normalt tillstånd. Sålunda erhölls en
jemförelsevis billig föda, då ägghviteqvantiteten, motsvarande ett
ägg kostade endast 1/10:del af vanliga äggs pris.

Stärkelse af alla slag letades fram och användes såsom
tillsats till mjöl för bakning, och blandades det då äfven med
ärtmjöl för att göra brödet mera födande.

Flera i Paris omgifning belägna sockeraffinaderier och
hvitbetssockerfabriker fingo lemna sin andel af födoämnen åt
de belägrade, dels direkte såsom socker, dels såsom chokolad
och bonbons. För tillverkningen af det senare fans bland
annat en fabrik som årligen lemnar ungefär 2 millioner kilogr.
konfiturer. Då vin- och fruktgeléer började tryta, ersatte man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free