- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
106

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - Jakob Falke: Den nationela husslöjden i Skandinavien - C. Ahlborn: Om bronsfabrikationen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvudkläden, och äro anmärkningsvärda icke blott genom sin
lifliga effekt, utan ännu mera genom sina praktfulla och lyckade
koloristiska sammanställningar. En annan produkt af samma
trakt är, om vi minnas rätt, täcken med utsydt arbete på till
utseendet grof väfnad, men som ar förfärdigad af en
egendomlig, endast der (!) växande hampa, hvars spånad glänser som siden.
Till dessa påsydda ornament begagnas såsom det synes,
allehanda tyger som finnas till hands; dock är fördelningen,
anordningen och teckningen så regelmässig, att ornamenterna
göra intrycket af en stiliserad teckning, och erinra om de
persiska mattorna med deras broderier.

I norden finna vi ytterligare såsom en särskild egendomlighet
de brokiga börderna och sticksömmarne, hvilka pryda skjortor,
kragar, tröjor, bröstlappar, gördlar o. s. v., för öfrigt allt
arbeten som äfven i sydligare trakter ingalunda äro främmande.
Det egendomliga i dessa arbeten är å ena sidan den enkla,
regelmässiga och geometriska formen i dess mönster, som för
öfrigt tillåter ett stort antal variationer, liknande dessa mönster
från medeltiden, hvilka efter formen på den grekiska
bokstafven gamma åt vissa tyger gifvit namnet vertes gammadiae;
å den andra sidan, deras lika hållning i afseende på färgerna,
hvilken under nordens bleka himmel och deras kalla sken är
dubbelt påfallande. Rödt är det förherskande, derjemte är
grönt ofta användt; materialet är ull eller lin. Dylika arbeten
tillverkas i den högsta norden af Ryssland och föras äfven, då
hafvet är öppet, omkring Nordkap till Norge. Af lika, ja ännu
starkare verkan i färgen äro de norska qvinnornas
perlstickerier, till hvilka dock materialet visserligen genom handeln
tillföres dem. Men hvilken effekt veta de ej att dermed ernå på
sina börder, gördlar och bröstlappar, och huru underbart
afpassadt är icke sättet för deras ornering! Under det
våra damer, i det de med perlor söka efterhärma naturens
lefnadsalster, blott frambringa motbjudande vrångbilder,
sammansätta den högsta nordens, fjerran i enslighet lefvande qvinnor
allehanda konstgjorda stjernor och dylika bilder, hvilka frambringa
de behagligaste koloristiska verkningar.

Slutligen måste vi äfven antyda Skandinaviens
hvit-broderier, som likaledes från södern till högsta norden äro
inhemska, och här ännu hos lapparne förete något mönstergiltigt
såväl uti arbetets ornering som i dess fulländning. De
flesta arbeten af detta slag äro utförda på det sätt, att trådarne
tvärsöfver med bestämda mellanrum utdragas; de så uppstående
hålen kringsys, formas derigenom och hållas öppna i ett visst
mönster, så att verkan framstår à jour. På detta sätt rada sig
intill hvarandra genombrutna stjernor eller andra rika, men alltid
fullt regelbundna mönster, såsom det i ett genombrutet arbete
måste vara. Ofta likna de de skönaste götiska rosetter. Af
dessa arbeten, som pryda handdukar, borddukar, näsdukar,
rockar, skjortor, manschetter o. s. v., äro för våra moderna
hvitbroderier oändligt mycket att lära.

Om bronsfabrikationen.


Af ornamentsbildhuggare C, Ahlborn.

I N:o 11 och 12 af Illustrerad Teknisk Tidning för 1871
hafva vi redogjort för den tekniska behandlingen vid "gjutning af
brons och silfver". Vid samma tillfälle vidrörde vi äfven i
förbigående något af den historiska sidan deraf. Då emellertid
denna gren af konstindustrien vid slutet af förra århundradet
hos oss stod i nästan samma höjd, som hos andra nationer på
kontinenten, men sedan dess allt mer och mer kommit i förfall, anse vi
ett återkommande till detta ämne på sin plats, och detta så mycket
mera som erfarenheten visat att tid efter annan upprepade
påminnelser om en sak ofta kunna väcka den till lif igen; och
återtaga vi derföre pennan för att något närmare behandla
sagde industris historiska del.[1]

Bronsen skiljes vanligen i tvenne olika arter, nämligen
den antika, af de gamla till gjutning använda, hvilken endast
bestod af tenn och koppar, och den moderna, som dessutom
äfven innehåller zink och något bly, hvarigenom metallens lättare
utflytning i formen ökas och dess skörhet förminskas.
Blandningsförhållandena äro hos dessa bronsarter mycket olika. I
allmänhet är bronsen mera lättflytande vid gjutningen, ju mera
tenn den innehåller; den är då äfven hårdare, lättsmältare,
emottagligare för polering samt mera skör än messing, och kan
icke valsas och sträckas. Doppar man bronsen glödande i
vatten, så blir den smidigare och böjligare. Med tiden
öfverdrages den genom luftens inverkan med en grön hinna (patina),
hvilken man äfven på nya bronsstoder söker framkalla
genom dessas öfverstrykande med kopparlösning. Hos de gamla
begagnades bronsen, innan jernet kom i bruk, till stridsvapen,
såsom svärtar, bilor m. fl. föremål. Redan i älsta tider
utöfvades konsten att gjuta bildstoder af brons. Efter Plinius voro
de första upphofsmännen af denna konst i en högre mening
Theodoros och Rhökos från Samos, hvilka lefde 700 år före
Christi födelse, hvarefter gjutningskonsten snart uppnådde en
hög grad af fulländning. Ehuruväl hos de gamle det ingalunda
var okändt att genom legering af koppar med tenn en lätt
smältbar metall erhölls, hvarigenom gjutningen lätt
försiggick, på samma gång en hårdare och varaktigare produkt
alstrades; så gjöto dessa dock ganska ofta med så godt som
ren koppar, emedan medel felades dem att nogare bestämma
blandningsproportionerna, och derföre att till följd af det sätt,
på hvilket elden af dem behandlades, kopparen under
smältningen ofta förlorade större delen af tenntillsatsen, på samma
sätt som det ännu förekommer hos mindre kunniga bronsgjutare.
Den största utvecklingen och vidsträcktheten uppnådde
bronsgjutningen under Alexander den store. Man gjöt bronskolosser
af enorm, nästan tornhög storlek, hvaraf på ön Rhodos icke
mindre än hundra funnos. Den romerska konsuln Mutianus
tog i Athen 3,000 bronsstatyer, lika många på Rhodos, vid
Olympia och Delphi, ehuruväl från senare orten en stor mängd
förut redan voro bortförda. Detta bortförande af grekiska
bronskonstverk genom Romarne har åtminstone fört så mycket
godt med sig, att man i Italien ännu fortfarande anträffar många
äkta grekiska antikor af detta slag. Detta öfverförande af
grekiska bronser till Italien har äfven gifvit anledning till att
Romarne genom egna konstnärer icke utförde så många stora
gjutverk. Genom omstörtningen af romerska riket kom
statygjutningskonsten i så totalt förfall, att de första gjutverk som
derstädes utfördes under den kristna kejsaretiden bära prägel
af denna konsts barndom. Flere århundraden förflöto, tills
man åter frambragte verk, som kunde intaga en artistisk rang.
Bland dessa äro att räkna bronsportarna vid domen i Mainz,
utförda af Ubert år 1135, samt dylika i Lateranen i Rom,
förfärdigade af Peter från Piacenza år 1195. Nicola Pisano
utförde 1293 bronsportarne till S:t Martino i Lucca. Från 14:de
århundradet äro flera verk bekanta, som ega ett högt
konstvärde, t. ex. brousportarne i S:t Johan i Florenz, gjutna 1330
af Andrea Pisano, gralmonumentet öfver biskop Henrik i Lybeck
från år 1341, bronsportarne till S:t Augustin i Ancona från år
1348 m. fl. Det 15:de århundradet, som var så rikt på nya
uppfinningar och framstående begåfvade män, bringade äfven
gjutkonsten någorlunda upp till sin forna höjd, hvartill
synnerligen Lorenzo Ghiberti bidrog. Man behöfver blott påpeka
hans berömda bronsportar i San Giovanni i Florenz för att
antyda den hittills oöfverträffade fullkomlighet, till hvilken denna
mästare kom i behandlingen af gjut-reliefs. Jemte honom bör
man nämna Antonio Filacete i Florenz, Niccolo i Arezzo och
Simon Donatello, af hvilken sistnämnde förträffliga
grafmonument förefinnas i Florenz, Arezzo och Rimini Buonacorso.
Ghiberti utmärkte sig i Florenz på 1440-talet genom ornament
i finaste smak. Märkvärdigt är det, huru under denna
konstens blomstringsperiod, som slutade efter midten af 16:de
århundradet, den svåraste uppgiften i gjutningskonsten blef löst
af en guldarbetare och ciselör. Vi mena den store Benvenuto
Cellini, som gjöt en bronsstaty af Perseus i ett stycke,
hvarmed han förvånade alla efterkommande.

Billigheten fordrar äfven att ej förbigå Tyskland, der under


[1] Följande uppgifter äro till större delen samlade under de
många samtal, i hvilka författaren varit i tillfälle att komma med
bronsgjutaren G. Heroldt under dennes fleråriga vistande här i
Stockholm, der han äfven, såsom bekant, den 27 sistlidne Juli genom
en olyckshändelse vid formningen fann en allt för tidig död.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:28:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free