- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
111

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - Paul Loeff: Om ringformiga (kontinuerliga) tegelugnar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Denna ugnskonstruktion består, såsom figg. 1–3,[1] pl. 2 visa,
af fyra bikupsformade brännugnar, hvilka på ett ställe, vid b,
äro försedda med en eldstad samt genom de upptill befintliga
fyrhålen o matas med bränsle. Förbränningsgaserna gå ifrån
den första till den andra ugnen o. s. v. genom en kanal c
samt slutligen från den sista ugnen till skorstenen; och
kommer sålunda de från den främsta ugnen bortgående
förbränningsgasernas värme de andra till godo. Tyvärr fattas oss uppgifter
om den specicla konstruktion, med hvilken i den klassiska
fornåldern tegel och kalk brändes. Det kan derföre ej med
säkerhet afgöras, huruvida icke på denna tid för bränningen af
dessa materialer sådana hjelpmedel begagnats, hvilka afsett ett
bättre tillgodogörande af bränslet. Härvid fästes ej något
afseende vid den sedan urminnes tider gängse användningen af
de bortgående förbränningsprodukterna till torkning af en mängd
olika effekter.

I det följande må först anföras en kort och kronologiskt
ordnad förteckning öfver de inrättningar, vid hvilka principen
för tillgodogörandet af värmet hos bortgående gaser och ångor
blifvit tillämpad, specielt med afseende på driften af tegel- och
kalkugnar.

Redan Hassenfratz berättar 1825 i sitt verk "Traité de
l’art de calciner la pierre calcaire" sid 80, att man drog nytta
af det vid kalkbränningen bortgående värmet för tegels
bränning, och att man ledde kalkugnsgaserna i en med tegelmaterial
beskickad ugn.

I Försters "Bauzeitung" 1840, sid. 292, är en af
Weberling från Königsbronn år 1835 patenterad tegelugn meddelad
och afbildad, vid hvilken några förbättringar blifvit utförda.
Flera ugnar placeras bredvid hvarandra och kunna förenas på
ett sådant sätt med hvarandra, att de bortgående gaserna
från den ena ugnen passera den närmast belägna före
inträdet i skorstenen. För realiserandet af denna princip äro
vid denna konstruktion följande anordningar vidtagna: 1:o)
ändamålsenliga slutna eldstäder med gjutjernsrost; 2:o) ugnens
fullständiga tillslutande genom ett hvalf; 3:o) användningen af
på ugnens botten anbragta rökkanaler, hvilka sammanlöpa i en
gemensam skorsten, hvilket också utgör det väsentligaste i
konstruktionen: 4:o) föreningskaualer, medelst hvilka flera dylika
ugnar kunna kombineras. Dessa ugnar äro så inrättade, att
genom den till kaminen gående rökkanalens tillslutande det
bortgående värmet kommer till nytta i den angränsande ugnen.
Fyra rundt omkring en gemensam skorsten stående ugnar
utgöra ett kontinuerligt system och tillåta ett särdeles
fördelaktigt tillgodogörande af brännmaterialerna. Dessa ugnar, hvilkas
höjd belöper sig till 12 à 14 fot (3,56 à 4,16 m.), lemnade
också i förhållande till föregående konstruktioner en
utomordentlig bränslebesparing.

I samma tidskrift, 1839 sid. 221, meddelas en tegelugn
af Bröm i Sigmaringen, vid hvilken uppvärmd luft användes
på det sätt, att en qvantitet luft ledes genom gjutjernsrör i
rökkanalerna och sålunda uppvärmd utströmmar ur rören på
ett ställe, hvarifrån den kan verka på elden såsom bläster.
Rörens längd rättar sig efter ugnens dimensioner och tages så,
att för hvarje eldstad 4 stycken äro tillräckliga vid en enkel
och 7 vid en dubbel ledning.

År 1841 patenterade engelsmannen Joseph Gibbs ett
kontinuerligt ringugnssystem, hvilket medelst genombrutna
mellanmurar delades i tolf afdelningar. Skorstenen kommunicerar
här med eldstaden i ugnen genom en ringformig
röksamlingskanal, som förbinder dessa, och i hvilken inmynna rökkanaler,
hvilka kunna afstängas (alldeles som de yngre s. k.
Hoffman’ska ringugnarne visa). Senare lät Gibbs vid en modifierad
konstruktion af sin nya ugn förbränningsgaserna gå genom
vertikala rör in uti ugnshvalfveu, hvarigenom skorsten,
röksamlare och rökkanaler bortfalla.

Ett annat kontinuerligt, ringformigt tegelugns-system, som
redan år 1840 uppbyggdes vid Villeneuve le Roi i Frankrike,
är beskrifvet i Förster’s "Bauzeitung" 1857, sid. 221. Detta
ugnssystem består af 8 i en krets omkring en gemensam
skorsten ställda kamrar, hvilka medelst lika många kanaler och
skjutluckor kunna sättas i förbindelse. Vid denna konstruktion
inkastas brännmaterialet endast uppifrån i murade eldschakt,
hvarest den erforderliga förbränningsluften inkommer, först
sedan den passerat genom de bakom liggande nyss utbrända
afdelningarne och derigenom blifvit ganska högt upphettad.
Så vidt den tekniska litteraturen hittills kunnat uppdaga,
tillhör denna ugn prioriteten bland ringugnar med oafbruten
drift, vid hvilka förbränningens underhållande med
uppvärmd luft och eldningens verkställande uteslutande uppifrån
kommit till användning.
Driften af den nu ifrågavarande
ugnen försiggår på samma sått som vid den ofvan anförda
Gibb’ska ugnen och den bekanta Hoffman’ska ugnen. Den
senare är således endast att betrakta såsom en kombination af den
Gibb’ska ugnen med förbränningsmetoden vid ugnen i Villeneuve
le Roi. Principen för den sistnämnde ugnen förtjenar det
fullständigaste erkännande, äfven om den på grund af
biomständigheter icke lyckats att göras så praktiskt användbara.

Att vi hafva att tacka återvändandet till ugnssystemet vid
Villeneuve le Roi – hvilket fattades hufvudsakligen ingenting
annat än någon, som förstod att bränna i detsamma – för
många goda resultat, derföre torde de fakta tala, att dylika
ugnar redan sedan flera år varit i bruk och ännu i dag
byggas med anledning af den om dem vunna erfarenheten; och
måste man derjemte i detta system erkänna ganska väsentliga
framsteg i jemförelse med resultaten af de Hoffman’ska
ringugnarne. Att de ifrågavarande ugnarne på sista tiden, trots
rekommendationerna för de mycket utbredda ringugnarne,
vunnit mycken användning beror på omständigheter, hvilka nu i
korthet må angifvas.

De anmärkningsvärdaste fördelarne bestå just i
borttagandet af de trenne delar, som man plägar omnämna såsom de
väsentliga, respektive nya momenterna i Hoffman’ska
ringugnen, nämligen:

1) den oafbrutna kanalen;
2) luckorna;
3) eldningen ofvanifrån mellan de glödande stenarne.

De oftanämnde ugnarne egna sig mycket bättre för
bränning af rör, ornamentssten och öfriga noggrannare lervaror än
den Hoffmanska ugnen. Brännmaterialet kommer nämligen icke
i beröring med fabrikatet, som skall brännas, hvarigenom också
den eljest lätt inträffade delvisa förstörelsen undvikes. Eldens
öfvervakande är enkelt, då det blott beror på att se till
stenarne omedelbart framför elden så att dessa ej få råka i
smältning. Stenarne från en dylik kammarugn erhålla under i öfrigt
lika omständigheter en jemnare färg än i de oafbrutna
ringugnarne. Äfven ugnens tilltäppning är såväl till anordningen
som skötseln mycket enklare. Brännmaterialet brinner
visserligen med större effekt, då det, såsom på den Hoffman’ska
ugnen, strös in i det lagrade tegelmaterialet, men denna fördel
uppväger icke de förut omnämnda, genom direkt eldning
förorsakade olägenheterna.

"Kunst- und Gewerbe-Blatt für Baiern" innehåller i 1846
års årgång, sid. 198, de af Müller i Wien 1841 patenterade
ringformiga och kupolartade slutna tegelbränningsugnarne, hvilka
bestå af tvenne med hvarandra förbundna ugnar. Under det
att den ena ugnen (A) bränner, fylles den andra (B) med
råvara. Då bränningen är slutad, öppnas luckan i kupolens
ledningsrör, på det att de uppåtstigande varma gaserna skola
öfvergå i ugnen (B), der uppvärma ledningskanalen och således
framkalla en luftström, som verkar gynsamt på det färdiga
materialets afkylning. Äfven den sålunda uppvärmda luften
ledes till den angränsande ugnen genom en med lucka
stängbar kanal, som förbinder båda ugnarne. Vidare meddelas, att
det vore ännu fördelaktigare att bygga 3 eller 4 dylika
brännugnar bredvid hvarandra, då på sådant sätt en kontinuerlig
bränning blir möjlig och på grand deraf äfven värmen
fullständigare tillgodogöres.

I "Artizan" för 1847, sid. 22 är tal om den Ainslije’ska
tegelugnen, och heter det der bland annat: "Dessa nya
apparater för bränning och framställning af tegel bestå af flera
kompartimenter, vid hvilka värmen passerar från den första
till den andra ugnen, från denna till den tredje o. s. v. för
att tillgodogöra eldens effekt."


[1] Ur Brongniarts »Traité des arts céramiques», Paris 1845.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free