Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - Paul Loeff: Om ringformiga (kontinuerliga) tegelugnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven "Civil Engineer" meddelar 1849, sid. 188 en af
Ainslie konstruerad tegelbränningsugn, som består af en
kombination af flera hvälfda ugnar, som äro så förenade, att
hettan strömmar från den ena ugnen till den andra.
A. Silbermann beskrifver i Försters "Bauzeitung", år
1852, sid. 248, ett system af trenne förbundna tegelugnar, i
hvilka det bortgående värmet tillgodogöres, derigenom att
gaserna ledas från den ena ugnen till den andra. Vid detta
system kan genom en riktig skötsel af spjellet åstadkommas en
öfverallt likformig värmefördelning.
För en annan kontinuerlig ringformig tegelbränningsugn
omtalar redan Peclet i andra bandet, kap. 1,914 af sitt
arbete, principerna; och består denna af 6 radielt delade
kamrar, i hvilkas centrum den gemensamma skorstenen finnes, och
mellan hvilka kommunikationen regleras med spjell, hängande
på kedjor lagda öfver rullar.
Äfven Angebault Justean i Ancenis har derefter
konstruerat en tegelkammarugn med kontinuerlig gång, hvilken består
af tvenne parallela och tvenne halfcirkelformiga sidor.
Anläggningen representerar en byggnad af 12 sammanhängande
ugnsafdelningar. Hvarje afdelning är försedd med en särskild
eldstad, och åstadkornmes här utan afbrott samt med stor
besparing å brännmaterialet en fortgående bränning. I den öfre
delen af dessa kammare äro öppningar, som tillåta den
afgående röken att genomstryka de stora torkrummen, i hvilka
tegelvaror äro uppställda till torkning. Armengaud’s "Genie
industriel" talar äfven i årgången 1865, sid. 292, om denna
ugn. Man inser, att vid en sådan förbindelse mellan ugnar af
vanlig konstruktion de bortgående eldstadsgaserna icke kunna
likformigt utbreda sig öfver tillräckligt stora ytor af det i det
angränsande kampartimeritet innehållna tegelgodset. För att
uppbringa beröringsytorna till ett maximum måste gaserna
likformigt beröra hela genomskärningen af den med tegel
fyllda ugnskanalen. Förbindelsen bör således ej åstadkommas
medelst en trång kanal utan motsvara ugnens hela genomskäringsarea.
Arnold insåg detta och uppfann 1839, redan innan
de förut beskrifna ringugnarnes anordning var bekant, att
ordna ugnarne likasom kedjelänkar invid hvarandra, hvilka
icke afbrötos genom fasta mellanväggar, som skulle
inkräkta på likformigheten i eldstadsgasernas utbredning, utan
verkställdes afskiljandet genom ett spjell af samma storlek
som tvärgenomskärningen af den ringformiga ugnskanalen.
I de vanliga tegelugnarne råder naturligen en olika
temperatur; teglet upphettas starkare i närheten af rosten än på
andra ställen. Detta fel insåg äfven Arnold, och har han för
att undanrödja detsamma, infört brännmaterialet på flera
ställen inuti tegelgodset. Härigenom är dock icke något
väsentligen nytt tekniskt moment uppnått, ty sedan långliga tider har
man brännt tegel vid den s. k. fältbränningen med deremellan
anbragta skikt af kol, då man äfven direkte inkastar bränn
materialet genom öppningar i råvaran, som här för ernående af
en högre grad af upphettning finnas i slutna ugnsrum. Såsom
redan i början af denna uppsats blifvit antydt kom detta system
till utförande redan vid de älsta kinesiska ugnarne, 2,000 år före
Christi födelse.
Med iakttagande af hvad som blifvit yttradt om de här
framställda ugnskonstruktionerna kan fråga uppstå, om användningen af
de hittills så mycket brukade ringugnarne, hvilkas väsentliga
kännetecken antagas vara 1:o) den oafbrutna kanalen, 2:o)
användningen af spjell för åstadkommande af afskilda kompartirnent
och 3:o) eldningen ofvanifrån, resp. rågodsets beskickning med
brännmaterial, i konstruktivt hänseende erbjuda några fördelar.
Denna fråga måste besvaras jakande, men äran af
konstruktionen af en ugn, som med fördel kan drifvas, tillkommer, såsom
redan är nämndt och här nedan ytterligare skall visas,
muraremästaren Arnold i Fürstenwald (vid Berlin). Denne om
ringugnarnes byggnad så förtjente man uppbyggde nämligen år
1839 en ugn, som hade en oafbruten kanal samt eldhäl
upptill, och vid hvilken ett transportabelt, stort afspärrningsspjell
nyttjas för brännrummens begränsning.
Figg. 4 och 5, pl. 2, framställa de väsentligaste delarne af
ifrågavarande ugn[1]. Såsom man ser, är detta system helt och
hållet ett sådant, som man allmänt i 12 års tid oriktigt kallat
Hoffman’ska ringugnssystemet. Huru Hoffman erhållit kännedom
om denna ugns inrättande framgår af det följande.
Arnold, som praktiskt pröfvat sitt 1839 uppfunna
ringugnssystem för tegelbränning och dervid erhållit de bästa resultat,
önskade se detsamma skyddadt genom ett patent, men erhöll
genom en ledamot i nämnden för patentsakers bedömande
underrättelse om, att han ej kunde erhålla någon patent på sin
konstruktion, emedan principerna för densamma voro
bekanta. Arnold har emellertid, öfvertygad om sakens nytta, fortsatt
drifvandet af sin ugn under flera år, ända till dess att den
disponibla tegelleran tog slut. Han hade nämligen arrenderat ett
lerlager, men kunde ej efter dettas slut sträcka lergrufvorna
längre, emedan den angränsande godsegaren, öfver hvars egor
leran måste transporteras, icke vidare tillät detta utan sjelf
arrenderade lergrufvorna. Någon annan lera kunde Arnold vid
denna tid ej bekomma, och måste således tegelbränningen
upphöra, hvarefter han efter inmurningen af några
krukmakareugnar nyttjade sin ugn till bränning af andra keramiska föremål.
År 1856 besökte Hoffmans kompanion, Büscher, platsen, der den
Arnold’ska ugnen ännu finnes; och hade då Arnold flera gånger talat
vid Büscher om konstruktionen af ringformiga kontinuerliga
tegelbränningsugnar samt oförbehållsamt meddelat honom sina
erfarenhetsrön, ja till och med framlagt ritningar, och dervid bland annat
förklarat, att detta vore den enda konstruktion, som hade någon
framtid såsom tegelugn, samt slutligen gjort honom uppmärksam på den
olägenheten, att hans ugn blott hade 7 kamrar, då han likväl
erfarit, att det för stenarnes afkylning vore vida fördelaktigare
att anlägga ett större antal kamrar. Snart derpå, år 1858,
hade Hoffman och Licht erhållit patent på en ringformig ugn.
Följande, oftanämda delar an gåfvos såsom nya och
egendomliga: den oafbrutna kanalen., eldningen ofvanifrån samt
spjellet för bränkamrarnes afstannande, hvilken
konstruktion ju är ingenting annat än Arnold’ska ugnen. På
cementfabriken i Quistorp i närheten af Stettin byggdes af Hoffman och
Büscher den första ringugnen, sedan denna konstruktion genom
det bekanta numera upphäfda patentet blifvit privilegierad för
dessa herrar. Att Hoffman haft en speciel kännedom om den af
Arnold uppfunna ugnen framgår i öfrigt af ritningarne. Jag har
nämligen aftecknat den ofvan nämnda Arnold’ska ugnen; och visa
dessa ritningar tydligen, att densamma är originalet till de nuvarande
Hoffmans ringugnarne, som blifvit monopoliserade i nästan alla
stater, och för hvilka erhölls stora priset på Pariserutställningen 1867.
Tager man ringugnarnes konstruktion i betraktande, så
synes, att den utom af de trenne förut omnämnda, patenterade
momenterna består af ett godtyckligt antal kamrar, som genom
det flyttbara spjellet kunna afskiljas från hvarandra samt helt
och hållet afspärras, så att förbränningsgaserna tvingas att
taga vägen in i rökkanalerna, derifrån i rökuppsamlingskanalen
och slutligen i skorstenen. Den senare anordningen,
rökuppsamlaren och afledningsinrättningen, samt den i underavdelningar
indelade ringformiga ugnskanalen öfverensstämma noga med
Gibbs redan 1841 patenterade konstruktion. Eldningshålen
likasom rökafledningskanalerna tillslutas lufttätt genom
jernlock (klockor) och sandtätning, på samma sätt som vid
gasledningar brukats ända sedan 1846, och hvilket sätt äfven förut
blifvit publiceradt, exempelvis af Zerrenner i Wien 1856.
Slutligen må om dessa kontinuerliga tegelugnar, tilläggas,
att deras rätta drifvande är behäftadt, utom med de redan
anförda, med flera andra olägenheter, hvilka härröra af det
dyrbara utförandet af de inånga nödvändiga sandtätningarne,
samt att de ej kunna utvidgas ntan att öka grundbyggnaden
till anläggningen. Många af dessa olägenheter äro vid de nya
parallelkammarugnarne undanröjda, och alla vid det nyaste af
mig förbättrade kontinuerliga brännugnssystemet. Detta är
billigare att utföra, dess konstruktion tillåter med lätthet en
utvidgning och dess detaljanordning erbjuder i konstruktivt
hänseende tydliga fördelar. För fullständighetens skull torde böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
