- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
114

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - E. A. W.: Om medlen att förekomma rök från ångpanneskorstenar - Ventilatorer, begagnade i stället för skorstenar - Sluten uppsättnings-apparat för masugnar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egentligen skadliga för helsan; tvärtom lära några af dem, såsom
phenylsyra, kreosot etc., vara sedan gammalt erkända för sin luftrenande
(desinficerande) förmåga. Kanske göra de sålunda – helt
ofrivilligt – i folkrika städer mera nytta än skada. Den
oangenäma lukten och det allt förorenande koldammet utgöra dock
obestridliga olägenheter, hvilka i hvarje händelse motivera en
sträfvan för rökens undanrödjande, oaktadt dess möjligen
helsobringande verkan. De stora städernas innebyggare blifva
ändock tillräckligt inrökta af de många småskorstenarne från köken,
och detta utan att på samma gång blifva nedsotade. Det
åtminstone för bränsleförbrukarne sjelfva kanske vigtigaste motivet
för rökens borttagande torde likväl vara, att den är till en god
del brännbar. Att åstadkomma denna förbränning eller, rättare
sagdt, att förhindra uppkomsten af oförbrända beståndsdelar
uti förbränningsgaserna utan att värmeförlust häraf blir en
följd är ändamålet rned alla så kallade rökförtärande
eldstäder.
De svårigheter, som för konstruktioner i denna riktning
varit att öfvervinna, i det erfarenheten i allmänhet visat
rökförbränningen vara förenad med större bränslekonsumtion, eller
ock anordningen för dess åstadkommande alltför komplicerad
och svårskött, hafva på flera ställen föranledt användande af den
enklare utvägen att ur den redan bildade röken aflägsna det
medföljande kolet. Man har så att säga tvättat röken genom
dess bringande i beröring med rinnande eller nedduschande
vatten före dess inledande i skorstenen.

För att inse verkningarne af de olika
rökförtäringsinrättningar som föreslagits och kunna fatta någon åsigt om
deras ändamålsenlighet måste man veta, hvilka orsakerna till
rökbildningen kunna vara. Dessa äro dels brist på tillräcklig
luftmängd för förbränningen, dels afkylning af den brännbara
blandningen af gaser och luft i eldstaden. Det förstnämnda
kan vara händelsen, äfven om röken vid en verkställd analys
visar öfverskott på syre. Detta syre har då icke uti eldstaden
kommit i beröring med gaser, som kunnat brinna eller ock
träffat dem försent. Der har i somliga gaslager varit brist på
syre, under det att i andra funnits öfverflöd derpå. För att
hindra uppståendet af en alltför ofullständig förbränning till följd
af denna orsak, införes i vanliga ångpanneeldstäder bortåt
dubbelt så mycket luft, som egentligen skulle behöfvas, ifall
gaserna kunde förmås att homogent blanda sig med hvarandra.
Denna öfverflödiga luftmängd förorsakar en motsvarande
temperaturnedsättning hos gasblandningen samt derigenom större
svårighet att tillgodogöra sig det genom förbränningen
utvecklade värmet, en större ångpanna för en lika stor effekt af ett
visst qvantum bränsle. Denna olägenhet växer i större
proportion än den öfverflödiga luftqvantiteten, och målet att
fullständiggöra förbränningen genom rikligare lufttillträde ernås
derföre endast med ekonomisk förlust, större anläggningskostnad
eller större driftkostnad genom ett sämre tillgodogörande af
bränslet. Man bör af dessa ekonomiska skäl snarare sträfva
efter att använda den minsta möjliga luftmängd, men, der man
vill hindra rökbildning, söka efter medel att i gasmassan jemnt
fördela den luft som användes. Vid vanliga eldstäder kan detta
sistnämnda ske endast genom att tillse, att kolen äro möjligast
jemnstora och jemnt fördelade öfver rostytan. Konstigare
tillställningar för samma ändamål hafva något sammanhang med
den andra orsaken till rökbildningen och skola längre ned
något omnämnas.

Denna andra orsak var afkylning af gasblandningen. Om
någon del af de brännbara gaserna, innan den kommer i
beröring med luften, på ett eller annat sätt afkyles till en
temperatur lägre än den, vid hvilken gasen antändes; så förblir
naturligtvis denna del af gasen oförbränd eller ofullständigt
förbränd, med afskiljande af kol och kolväten af en eller annan
art. Denna afkylning kan ske af bränslet sjelft, som är kallt
och fuktigt när det inkastas, eller af eldrummets kalla
begränsningar eller af den kalla luften, som närer förbränningen eller
inströmmar vid eldstadsluckans öppnande.

De bränslearter, som utveckla stor gasmängd vid
upphettning, såsom stenkol, torf och fuktig ved, äro mest utsatta för
att låta gaserna bortgå i oförbrändt tillstånd, emedan de vid
inkastandet på elden genast utsättas för eldstadens hetta och
afgifva en stor mängd gas. Denna fordrar samtidigt en
motsvarande luftmängd och en hastig uppvärmning för att kunna
förbrinna, innan den lemnar eldstaden och ytterligare afkyles.
Men just straxt efter nytt bränsles inkastande är
luftinströmningen genom rosten naturligtvis minst, sålunda tvärt emot hvad
önskvärdt vore. Ju mera sällan inmatningen sker, ju mera
bränsle sålunda inkastas på en gång; desto tjockare blir då
lagret som täcker rosten, desto ogynsammare förbränningen, desto
större förlusten i oförbrända gaser.

Denna omständighet är tvifvelsutan den kraftigast
inverkande till rökbildning, kraftigare i samma mån
bränslet är fuktigt, emedan vattenångan för sin bildning bortröfvar
värme från de nybildade gaserna, så att dessa sjunka under
antändningstemperaturen. De öfriga, med eldstadens
konstruktion sammanhängande orsakerna till gasernas afkylning och
dermed följande rökbildning blifva längre ned tagna i betraktande.

Vi skola i följande häfte framställa några åsigter om
medlen att vid den vanliga eldstadens skötsel borttaga eller
förminska de nu anförda orsakerna till rökbildningen samt omnämna
några vigtigare anordningar för eldstadskonstruktionernas
förbättrande i här ifrågavarande hänseende.         (Forts.)         E. A. W.

Ventilatorer, begagnade i stället för skorstenar.


(Plansch 2, figg. 6 och 7.)

Vid flera industriela anläggningar, der en större mängd
bränsle förbrukas, erfordras ofta för förbränningsprodukternas
bortledande dyrbara och anläggningen missprydande skorstenar.
För det fall att arbetsmaskinerna drifvas af vattenkraft –
såsom här i Sverige väl oftast är händelsen –, och drifkraften
således erhålles för ett relativt lågt pris, kan med stor fördel
både i afseende på kostnad, utseende och utrymme skorstenen
ersättas af en ventilator, som suger bort förbränningsgaserna
ur rökkanalerna. Härigenom vinnes derjemte den fördelen, att
det värme gaserna medföra kan nästan fullständigt
tillgodogöras. Draget eller sugningen är nämligen här icke, såsom i
skorstenen, beroende af förbränningsgasernas temperatur,
hvarföre dessa, om draget åstadkommes medelst en ventilator, kunna
utan olägenhet afkylas till hvilken grad som helst. Kostnaden
för en dylik ventilator – under förutsättning att man ej
betalar någonting särskildt för den till dess drifvande erforderliga
kraften – uppgår i allmänhet ej till mera än 5 à 20 proc.
af kostnaden för den skorsten, som åstadkommer samma effekt.

Å plansch 2 figg. 6 och 7 framställes en dylik ventilator,
konstruerad för ett etablissement, der 5 kub.-famnar (28,30
kub.m.) ved förbrukas per dag och en cirka 80 fots (23,75
m.) hög skorsten erfodrats för åstadkommande af tillräckligt
drag. Rökkanalerna från eldstäderna utmynna i en gemensam
kanal, hvilken slutar med den omedelbart intill ventilatorn
liggande cylindern A, som medelst en trattformig utvidgning B
sluter intill vingarne af maskinen C, hvilken utsuger gaserna
ur cylindern och utkastar dem vid yttre periferien. Maskinen,
som går med 300 hvarfs hastighet per min., är placerad i
hjulbäcken i närheten af en turbin, hvarifrån den medelst remskifvan
D erhåller sin rörelse. Denna turbin har till sin egentliga
uppgift att drifva flera andra maskiner med betydligt större kraftbehof
än ventilatorn, för hvars drifvande någon särskild kostnad
således ej förekommer.

Då en dylik anordning som den nämnda utan tvifvel på
många ställen kan medföra besparing af tid ock kostnad, göra
anläggningen mera lättskött, minska bränsleförbrukningen och
derigenom nedsätta fabrikens driftkostnad, hafva vi ansett oss
göra den industriidkande allmänheten en tjenst genom att
påpeka densamma.                         C.

Sluten uppsättnings-apparat för masugnar.


Bergsnotarien C. G. Särnströms patent.

(Plansch 2, figg. 8 och 9.)

Plansch 2, figg. 8 och 9, framställer en nyligen patenterad
uppsättningsapparat med dertill hörande häftyg, fig. 8 i
genomskärning och fig. 9 i plan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free