- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
115

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - Sluten uppsättnings-apparat för masugnar - Borrapparat - W. Eitner: Pröfning af läder-transmissions-remmars godhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Apparaten består af en cylinder a, som sluter emot den
nedåtvända könen eller tratten i och hvilar medelst den inåt
gående flänsen f, på den takformiga ringen b, hvilken senare
är fästad med hängslen vid häftyget och derigenom kan höjas
eller sänkas. Inuti cylindern a hänger ringen c, på de
tvänne tvärsöfver gående slåarna, och sluter den tätt emot
såväl ringen b som konen d, hvilken senare åter är fästad vid
häftyget medelst en något elastisk kedja. Hela apparaten
eqvilibreras i det närmaste, genom att å yttre häfstångsarmen
anbringa tyngder, och kan den höjas eller sänkas medelst vefven
l, som antingen direkte eller genom utvexling verkar på
drefvet m, hvilket åter griper in uti kuggsegmentet n. Med
cylindern k afses att förekomma luftens inträngande i
gaskanalerna o vid apparatens öppnande, och den lilla cylindern e
tjenar att bättre fördela malmen vid dess nedrasande omkring
densamma. Konen i erjutes i flera delar och sammanfogas medelst
flänsarne p. Vid dess nedre ände inlägges en lös ring h, mot
hvilken cylindern a sluter an. På grund af denna anordning
kan således uppsättningsmålet öppnas på tvenne sätt; antingen
genom hela apparatens upplyftande eller ock genom ringens b
och konens d nedskjutning, såsom de streckade linierna antyda,
då i senare fallet cylindern och ringen c bibehålla sina lägen.

Uppsättningen medelst denna apparat tillgår sålunda: Först
fördelas malmen på de särskilda facken 1, 2, 3 och 4,
hvarefter kolsättningen göres ofvanpå malmen i 4. Genom att
sedan sänka ringen b och konen d nedrinner malmen
fördelad i trenne ringar, hvarvid bildas midtel- och
ringsättning från 1 och 2 samt mursättning från 3.
sedermera hela apparaten upplyftes, nedrinner malmen först från 4
och bildar en andra ringsättning längre från midten än den
förra, hvarefter kolsättningen nedfaller. Naturligen kan
uppsättningen äfven göras i omvänd ordning, så att kolen
nedsläppes först och malmen sedan. Kolsättningens form i pipan
kommer tydligen att till en del bero på fallhöjden och på huru
högt och hastigt apparaten upplyftas.

Fördelarne af denna slutna uppsättnings-apparat uppgifvas
vara: att man med densamma kan tillvarataga de från masugnen
bortgående brännbara gaserna; att malmen efter behag kan
fördelas på masugnen; att apparaten utan svårighet kan borttagas
när som helst, såsom t. ex. vid pipans fyllning och vid
nedblåsning; att vid uppsättning ingen läsning af kolen kan
ifrågakomma; samt att apparaten blir jemförelsevis billig och lättskött.

Borrapparat.


(Plansch 2, figg. 10–13.)

Den å plansch 2, figg. 10–13 framställda borrapparaten
är hufvudsakligen afsedd för borrning af hålen för tuberna i
den af koppar förfärdigade eldstadsväggen vid lokomotiv och
lokomobiler, men den kan äfven användas för andra ändamål.

Kopparplåten är vanligen 8 à 9 linier (26 m. m,) tjock,
och hålen erhålla en diameter af 15 till 17,5 linier (45–52
m. m.). Med de hittills använda borrarne måste hela hålet
utborras i form af spånor, då deremot med här ifrågavarande
apparat en fullkomligt rund skifva återstår, under det att blott
en ring af stålrörets c tjocklek behöfver bortfräsas. Man
inser häraf, att man sålunda sparar både i tid och kraft,
hvarjemte den utfallande, runda skifvan kan nyttjas till
mångahanda saker. Apparaten är så inrättad, att den kan användas
vid hvilken borrmaskin som helst, då ju halsen a kan erhålla
de dimensioner, som åstundas.

Fig. 10 visar en längdsektion af verktyget och figg. 11
och 12 tvärsektioner efter linierna A–B och C–D. Fig.
13 framställer formen af tänderna, då skäret tankes utbredt.
Smidesjernstycket b, upptill utdraget i form af en hals a,
tjenar som fäste för stålröret c, sorn fasthålles medelst kilen d,
och i hvars nedre ände tänderna äro utarbetade. Stycket b
är tillika afsedt att styra körnarstången e med sitt hufvud f.
Ståltrådsfjädern g trycker körnarspetsen mot den pjes som skall
borras; och då hufvudet f utfyller rörets c inre, så kan ej
apparaten under borrningen ändra sitt läge, äfven om blåsor
och hårda ställen förekomma i materialet. En sidoförskjutning
skulle i öfrigt verka ofördelaktigt på borrtänderna. Kilen d
har vidare till uppgift att qvarhålla körnarstången och
spiralfjädern i röret, hvilka eljest på grund af fjäderns spännkraft
och tyngden skulle utfalla, då apparaten upplyftades. Till
förekommande häraf är en not anbragt i körnarstången, hvilken
omfattar kilen och sålunda ej hindrar körnarens förskjutning i
längdriktningen under borrningen. Tänderna anordnas vid nedre
änden af stålröret c på sätt fig. 13 utvisar, och kunna de helt
enkelt utarbetas med fil.

Då öfver hufvud taget apparaten utmärker sig genom
enkelhet, böra de fördelar, den erbjuder, kunns göra sig gällande.
Man torde bemärka att å en sådan eldstad, som ofvan blifvit
antydd, cirka 200 hål af samma diameter skola utborras, och
torde derföre tidsbesparingen ensamt vara värd att beaktas.
                        (Pract. Masch. Constructeur.)

Pröfning af läder-transmissions-remmars godhet.


Efter W. Eitner.

Värdet hos transmissionsremmar beror förnämligast af
godheten hos det material (läder), hvaraf de göras, men mindre af
sättet för sjelfva fabrikationen. Följaktligen har man vid
bedömande af en rem alltid i främsta rummet att taga lädrets
godhet i betraktande. En noggrann kännedom om lädrets
beskaffenhet är dock icke så lätt, då dess utseende kan vara
mycket olika, allt efter beredningssättet, och vissa reglor gälla
blott för bedömande af en eller annan men icke för alla
sorter; då det derjemte är möjligt att genom beredning gifva
åt lädret ett utseende af fulländning, som det i verkligheten
icke eger, så att t. o. m. fackmän ofta kunna bedraga sig
på det verkliga värdet.

I "Technishe Blätter" angifver W. Eitner, teknisk kemist
i Prag, en hållpunkt, hvilken möjliggör ett riktigt
bedömande af lädrets godhet. Han visar der, att en bristfällig
garfning alltid kan igenkännas på ytan af ett snitt, som med en
knif göres vinkelrätt emot hudytan.

Det till maskinremmar använda lädret låter i afseende på
beredningssättet, hvarpå produktens godhet mycket beror,
fördela sig i tvenne klasser: 1:o) läder, som garfvas i garfsoppa,
d. v. s. i temligen koncentreradt garfämue-extrakt, och 2:o)
sådant, som beredes derigenom, att huden efter en temligen
kort garfning i soppa, i gropar direkte beströs med det fina
sönderdelade garfämnet, der det efter en längre tid blir
genomgarfvadt. Det första garfningssättet betecknas med namnet
snällgarfning, emedan dervid garfningen af äfven de starkare
hudarne till remläder fulländas på kortare tid, 3–4 månader,
under det att den på det senare sättet, hvilket man kallar
gropgarfning, allt efter hudens tjocklek behöfver 8, 12 till 16
månader.

Det snällgarfvade lädret visar sig, då man lodrätt emot
ytan gör ett snitt deri, till hela sin tjocklek såsom en homogen
massa, i hvilken inga enskilda partier kunna urskiljas, och
alltså icke någon struktur är synlig. Under lupen visar sig
denna massa såsom bildad af högst fina trådar och är
fullkomligt lik snittet af en filt. I snittet af det gropgarfvade lädret
igenkänner man deremot tvenne hvarandra fullkomligt olika
element. Ljusare trådar framträda här och der i snittytan,
och mellan dessa är inlagrad en grundmassa af ett mörkt,
något glänsande kornigt utseende, hvars särskilda korn äro desto
större och mörkare, ju bättre lädret är garfvadt ju mera ett
läder närmar sig denna beskaffenhet i snittet, desto bättre är
det. Ett sådant läder är fast, solidt, elastiskt men innehar
dock den grad af smidighet och böjlighet, som man fordrar af
remläder. Utskär man ur detsamma ett rundt stycke, och
dugtigt genomhamrar detta, samt sedan lägger det tillbaks på
dess förra plats, så skall det passa i det uppkomna hålet eller
åtminstone högst omärkligt hafva tilltagit i vidd, hvarvid det
naturligen ej heller bör hafva minskat mycket i sin ursprungliga
tjocklek. Detta är ett tecken på lädrets täthet och elasticitet,
som blott återfinnes hos en mycket väl garfvad produkt. Ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free