- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
116

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - W. Eitner: Pröfning af läder-transmissions-remmars godhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sådant läder låter äfven mycket lätt skära sig, och dertill
fordras icke mera kraft än till att skära ett par dagars gammalt
bröd. Riktningen, i hvilken snittet göres, kan svårligen
bestämmas.

Vid ofullkomligt gropgarfvadt men isynnerhet vid
snällgarfvadt läder lägga sig alltid fina trådar längs med snittets
rigtning, likasom ludden på ett kläde, hvarföre snittytan från den
ena sidan synes mera ljus och glänsande, men vändes
densamma, så synes den mörkare och matt, hvarjemte texturen då
mycket lättare igenkännes. Detta beror på det trädartade
elementets förherrskande öfver det korniga, hvilket sistnämnda
just är det, som åt lädret gifver större fasthet, täthet och
motståndsförmåga emot yttre åverkan. Är det redan i
allmänhet af fördel att till remmar använda gropgarfvadt läder, så
gäller detta ännu mera der, hvarest dessa skola tjena såsom
arbetsremmar för tungt gående maskiner och till förening af
transmissioner samt användas såsom hufvudremmar, isynnerhet i
fuktiga lokaler. De tänja sig icke, behöfva följaktligen icke
spännas efter, brista icke och ega en ytterst lång varaktighet.
Dervid må icke påstås, att remmar af godt snällgarfvadt läder
alldeles icke duga. Såsom lätta remmar eller såsom dubbla
(der eljest en enkel rem af gropgarfvadt läder dock skulle vara
tillräcklig) kunna de med fördel användas.

Emellan de båda hufvudtyperna af det i remfabrikationen
använda lädret gifvas nu många mellanlänkar, uppkomna
derigenom att båda garfmetoderna kombineras på det sätt, att
lädret först snällgarfvas med extrakt och sedan genomgarfvas i
gropar, hvarvid till större eller mindre mängd, beroende af det
ena eller andra sättet såväl som af hela garfningen, uppstå
produkter af olika godhet och utseende, hvilkas hufvudkarakter
dock visar sig i snittet, så att läder som erhållit mera
gropgarfning motsvarar bättre den härför anförda typen, än sådant
som blifvit mera snällgarfvadt. Alltid blir dock en fulländad
genomgarfning hufvudsaken, utan hvilken hvarken grop- eller
snällgarfvadt läder är godt. Graden af genomgarfning
bestämmer just det verkliga värdet af lädret, hvarföre äfven en riktig
kännedom derom är för konsumenterna af icke obetydlig vigt.

Väl garfvadt läder, på hvilket sätt det än må framställas,
skall visa ett fullkomligt likformigt snitt, d. v. s. snittet
måste efter hela sin bredd, med undantag af narfven sorn
angifves genom en ljusare linie, hafva samma färg och samma
textur, hvilken senare alltefter beredningssättet närmar sig den
ena eller andra af ofvannämnde typer. Det får i snittet icke
visa sig några ljusa eller mörka streck, parallela med hudytan,
härrörande derutaf att delvis ingen eller blott ofullständig
garfning egt rum. Dessa streck framträda vid snittytans fuktande
mycket tydligare.

Detta har hittills varit utgångspunkten för bedömandet af
läders godhet, hvilket dock på långt när icke är tillräckligt för alla
händelser och derjemte tillåter mångfaldiga bedrägerier. Sålunda
visar snällgarfvadt läder nästan alltid ett fullkomligt likformigt
snitt, och är trots detta dock i många fall ännu föga garfvadt.
För att nu i alla händelser på det noggrannaste kunna
bestämma sättet och beskaffenheten af ett läders genomgarfning,
såväl hos sul- som remläder, angifver Eitner en metod, som
grundar sig på det sakförhållandet, att hudens
bindväfnads- och limsubstans-trådar svälla i syror, hvarigenom de enskilda
trådarne betydligt tilltaga i volym och förvandlas i en gelatinös,
genomskinlig massa. Men detta förhållande inträffar icke då
limsubstanstrådarne äro fullkomligt genomträngda af garfämnet.
På en sålunda förändrad limsubstans utöfva syror icke den
minsta verkan. Har genomgarfningen icke försiggått fullständigt,
äro limsubstanstrådarne blott till det yttre öfverklädda med
garfämne, hvarigenom visserligen lädret dock erhåller ett yttre
utseende af fullständig genomgarfning, så skall substansen
alltid uppsvälla till tjocka, genomskinliga, gelatinösa trådar, och
detta desto hastigare och i desto högre grad ju mindre lädret
är garfvadt.

Bringar man en 0,3 linier (1 m. m.) tjock, afskuren
läderremsa uti ett vanligt profrör och öfvergjuter den rned stark
ättiksyra, hvilket bäst egnar sig för detta ändamål, så skall
väl garfvadt läder, vare sig att det blifvit behandladt medelst
Snällgarfning eller i grop, hvarken genast eller vid längre, ända
till månadslångt stående – förutom ett mörknande af massan,
såsom fallet är med hvarje kropp som vätes – icke lida den
ringaste förändring i snittet. Så väl färgen som texturen blir
efter hela snittet fullkomligt densamma. Annorlunda förhåller
sig en ofullkomlig produkt, hvaruti den ringaste brist i
garfningen noga gifver sig tillkänna genom företeelserna i snittet,
hvilka t. o. m. för i detta fall alldeles okunniga blifva lätt
igenkänliga, emedan dessa snittytans förändringar i och för sig
äro tydligt förnimbara, och vidare snittet genom profrörets
rundning synes i en betydligt förstorad skala.

Om ett snitt af ett bristfälligt garfvadt läder bringas i
profröret med ättiksyra, så visar sig först ett mörknande af
den ogarfvade delen; limsubstanstrådarne uppsvälla oqh synas
först såsom sådane, men förvandla sig sedan i en genomskinlig
gelatinös massa, i hvilken endast enskilda gröfre trådar,
nämligen de elastiska äro synliga. Blott vid de båda kanterna af
snittet synas tvänne mörka ogenomskinliga ränder, hvilka äro
verkligt garfvadt läder. Mindre bristfälligt läder visar blott ett
mörknande och en delvis uppsvallning, men detta alltid, om
icke genast, dock efter högst 24 timmar. Sämre läder företer
en större uppsvallning ända till genomsklnlighet, och detta desto
hastigare, ju sämre det är. Alltefter intensiteten af dessa
företeelser och den hastighet, hvarmed de uppträda, kan man nu
bedöma godheten af ett läders garfning.

Hvad beträffar ämnet som användes till hudens garfning,
så är det med ung ekbark framställda lädret det bästa. Det
igenkännes på sin ljust rödbruna färg i det yttre och sitt
mörkbruna, ofta svartbruna snitt. Med granbark garfvadt läder visar
alltid ett ljust, rödaktigt brunt snitt, och är nästan alltid
mycket illa garfvadt. Detta härrör dock icke derutaf, att garfämnet
i granbarken är sämre än det i ekbarken, utan emedan
granbark i allmänhet innehåller mycket mindre garfämne än
ekbarken. Behöfver man nu med ekbarken, allt efter tjockleken
af huden som skall garfvas, redan en 6, 12 till 18 månader
till fullkomlig genomgarfning, så skulle granbarken härtill taga
i anspråk nära den dubbla tiden, hvilken tid dock aldrig
medgifves, hvadan detta läder nästan alltid är mera eller mindre
ogarfvadt. Läder, som är garfvadt med galläpplen eller
ekollon, är lätt igenkänligt på sin dystra, gråbruna, ofta i grönt
dragande färgton. Vanligen är det väl garfvadt, men alltid
något sprödt, hvilken dåliga egenskap alltid tilltager med tiden,
så att lädret slutligen blir skört. Öfver hufvud taget passar
det bättre till sulläder än till transmissionsremmar, men blir
isynnerhet i Österrike icke så sällan användt för detta senare
ändamål. Med garfämnes-extrakter, bland hvilka isynnerhet
extraktet af Pinus canadensis spelar hufvudrolen, garfvas
alltid i soppa (snällgarfning), och visar det derigenom
framställda lädret typen af snällgarfvadt; dess färg är mörk,
vanligen med en stark dragning i rödt.

Näst garfningen är vid remläder, om äfven i underordnad
grad, att taga i betraktande infettningen, hvarigenom lädret
erhåller mera smidighet, böjlighet och varaktighet. Det beror
härvid mycket på sättet för infettningen, men isynnerhet på
valet af smörjmedel; dock är detta mera en sak för garfvaren
att känna. Härvid bör blott omnämnas, att i många fall i
denna punkt göres för mycket, hvilket visserligen icke utöfvar
något inflytande på godheten men dock på ett godt utseende
och alltid på priset af produkten. Denna omständighet kan
dock blott förekomma vid bättre garfvade lädersorter, då
bristfälligt, hvilket just behöfde en riklig infettning, föga och
mycket svårt i sig upptager fettämnen och derföre äfven är
dubbelt så dåligt.

Det bästa remlädret tillverkas i Tyskland och Belgien,
isynnerhet i det sistnämnda landet, i det man derstädes med tysk
grundlighet förenar fransysk elegans vid beredningen. Äfvenså
frambringa flere franska fabriker en gedigen vara, men ofta
förekommer det vid franska remmar, att under den fina
beredningen döljer sig en bristfällig garfning. Äfven Österrike
lemnar vanligen en god produkt. Engelska remmar åtnjöto länge
ett godt anseende, och detta icke med orätt, emedan de
vanligen, ehuru ofta endast genomgarfvade i soppa, dock äro
ganska goda. Det är äfven endast England jemte Amerika,
som kan frambringa godt snällgarfvadt läder, emedan vid denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free