- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
117

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - W. Eitner: Pröfning af läder-transmissions-remmars godhet - E. Moritz: Om rörförbindningar och tätningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

metod måste användas mycket garfmaterial, hvilket just i dessa
länder kan anskaffas till mycket billigt pris. Om äfven, såsom
är antydt, Amerika, kan arbeta under lika gynsamma
omständigheter som England, så frambringar det dock en produkt,
som står betydligt efter den engelska och kan endast jemföras
med mycket medelmåttig europeisk vara. Af detta
amerikanska läder föras stora partier till Europa, emedan det är
billigare än det bättre europeiska, och förarbetas här till remmar,
som sedan för det mesta säljas såsom engelskt fabrikat.

Vid sönderslitningsprof som Eitner bevistade visade sig
de belgiska och de tyska remmarne såsom de bästa; de
engelska, just af den mest renommerade firman frambragta remmarne
stodo vida efter de förstnämnda, hvaremot de åter visade sig
mycket öfverlägsna de amerikanska.

Firmor, hvilkas fabrikater kunna anföras såsom utmärkta,
äro Josef Devez i Herve, nära Verviers i Belgien, August
Greif
i Dresden och Karl Beringer i Stuttgart.

Om rörförbindningar och tätningar.


Af E. Moritz.

Det är nogsamt bekant, hvilka olägenheter och förluster
uppstå för egare af anläggningar utaf ångpannor genom
sönderspringandet af eller skador å rör och panntätningar. Men
isynnerhet är det rörledningar med sina på mångfaldigt sätt
varierade förbindningar, diametrar, godsstyrka, fason- och
knästycken, som förorsaka de största oordningarne. Hittills har icke
någon öfverensstämmelse i användningen af vissa
rörförbindningar kommit till stånd, lika litet som något bestämdt
tätningsmedel. Åsigterna äro i detta hänseende mycket olika. Från rent
teoretisk ståndpunkt allena kan enligt min åsigt denna sak
icke afhandlas och afgöras, och dock bör det väl vara af
afsevärd nytta att i möjligaste mån undanrödja de nu beståndande
högst betungande olägenheterna. Fabriksanläggningar, som icke
hafva någon mekanisk verkstad eller något gjuteri i omedelbar
närhet, lida mest häraf. Den verkstad, som haft i uppdrag
utförandet af en dylik anläggning, är ofta nog belägen ganska
aflägset, så att ersättandet derifrån af ett rörstycke som
brustit eller dylikt endast kan ske med betydlig uppoffring af tid;
och ej heller kan inan gerna hafva allehanda reservpjeser i
förråd. Man måste således söka att få saken afhjelpt på
närmaste ställe, hvarest modeller få lof att ändras och ofta nog
göras till nyes, hvilket naturligen äfven är förbundet med
ansenlig tidsförlust, oafsedt alla andra härigenom uppkommande
kostnader.

Ingeniör Born gjorde för ej så länge sedan ett högst
praktiskt och säkerligen beaktansvärdt förslag, beträffande
införandet af något enhetssystem i afseende på förfärdigandet af
ångpannor. Skulle icke äfven rörförbindningar på något sätt
kunna anordnas efter något system? Genom införandet af ett
gemensamt måttsystem kunna först rörvidderna komma i
öfverensstämmelse; och med afseende på rörlängderna kunna äfven
i de flesta fall gemensamma mått följas. Likaledes kunna
krökar och knärör utföras med bestämda längder å förgreningarne.
Då en dylik ändring af längdförhållandena erbjuder föga
svårigheter, så vore det blott för godstjockleken man vid
ångledningar skulle beräkna något olika; dock kunde mycket välden
vanligast anlitade spänningen af 4 à 5 atmosferers öfvertryck
fastställas såsom bestämmande. Man blefve härigenom i stånd
att genast kunna ersätta vanliga ledningsrör eller knästycken,
då möjligen ett brott inträffar, vid närmaste gjuteri; och
derigenom vore ju redan ganska mycket vunnet.

Det blir då fråga om, hvilken slags rörförbindning,
muff- eller flänsförbindning som helst sknlle användas; och må det
tillåtas mig att uttala min på erfarenhet grundade åsigt,
emedan derigenom möjligen äfven andras åsigter kunna lockas i
dagen.

För jordledningar, företrädesvis gas- och vattenledningar,
äro till följd af sin billighet mufftätningarne de mest
rekomendabla och förblifva nog äfven i bruk. De härvid begagnade
tätningsmaterialerna,. vanligen tjärade eller torra hamptåg och
indrifna blyringar, underlätta tätningen, hvarjemte
söndertagandet kan ske utan någon större svårighet. Likaledes kan man
med en dubbelmuff lätt sammankoppla tvenne stumt mot
hvarandra stötande rörändar genom att skjuta den öfver båda.

Annorlunda är det dock med ångledningar. Använder man
härtill muffrör, så tätas de med jernkitt – såsom bekant en
blandning af fin gjutjernsspån, pulveriserad salmiak och
svafvelblomma. Redan med afseende på vigtförhållandeua af dessa
ämnen äro gamla prakticis meningar mycket olika. I de flesta
fall vägas icke de olika beståndsdelarue, utan den långa
erfarenheten gifver hållpunkten för framställandet af ett godt kitt.
Vid en nyanläggning af en dylik ledning är vanligen detta
arbete anförtrodt åt en man med tillräcklig erfarenhet. Vid mindre
anläggningar öfvertager den som uppsätter ångmaskinen eller
pannan arbetet. Vid mycket stora, anläggningar användas
personer, som hela året om äro nästan uteslutande
sysselsatta med sammanfogning af rör. Men huru ser det ut, då
detta arbete en gång är färdigt och öfverlemnadt. I smärre
och medelstora etablissementer uppdrages vanligen åt eldaren att
laga tätningar som tagit skada eller äfven åt en arbetare, som
af någon anledning har att göra med ångmaskinens skötsel; och
för det mesta bestå dessa personers insigt blott i det, som den
med anläggningens uppförande sysselsatta montören fann för
godt att säga dem. Dervid torde väl kunna sättas i fråga, om
dessa personer verkligen lärt sig, huru en god jern tätning skall
åstadkommas. Derjemte kan sällan nödig tid lemnas under
verkets gång för att en innerlig kemisk förening först och främst
mellan beståndsdelarne af kittet och vidare mellan detta och
röret samt muffen skall kunna försiggå. Det är derföre för
det mesta beroende af en lycklig slump, om den nya tätningen
har tillbörlig varaktighet. Vid ångledningar, som icke alltid
innehålla ånga af bestämdt tryck, tillkomma vexlingarne i afkylning och
uppvärmning, hvilka dessa flera gånger om dagen hafva att uthärda.
Den för dylika ledningar använda jernsorten är derföre här
af stor betydelse. De flesta söndersprungna muffar jag sett
visade ett finkornigt och hårdt jern. Jag har exempel på, att
nästan alla till en ledning levererade muffar söndersprungo
efter knapt 1/4 års bruk, under det att vid en annan ledning,
leverererad från ett annat verk och samtidigt anlagd samt förenad
med samma kitt som denna, ännu efter 6 à 8 år intet fel
kunde upptäckas. Det är gjutarens sak att bestämma, hvilken
jernsort lämpar sig bäst för gjutning af ångledningar. Säkert
är emellertid, att vid många verk föga afseende fästes vid denna
omständighet.

Den längre varaktigheten af en med jernkitt väl utförd
mufftätning torde i alla fall tala för dessa rörförbindningar,
förutsatt dock att i den ifrågavarande anläggningen inga
ändringar företagas. Måste en söndertagning eller ny förgrening
företagas, såsom ofta är fallet vid utvidgningar eller förändringar
i arbetet, så kan detta ej verkställas utan betydligt störande
inverkan på anläggningens gång.

Vid användning af flänsrör bortfaller denna olägenhet. Man
kan lätt inflicka ett rör eller fasonstycke, som motsvarar en
önskad anordning och är noggrant förfärdigadt efter mått utan
något störande ingrepp i verkets gång, De direkta utvexlade
rören kunna alltid åter användas, hvilket vid muffrören sällan
är fallet, då vanligen vid tätningsmedlets uttagande, om detta
förut blifvit ordentligt indrifvet, muffarne lätt erhålla sprickor
eller helt och hållet gå sönder, hvarigenom röret naturligen
blir obrukbart. Vidare talar det beqväma sättet att
förnya en skadad tätning för flänsrörens användning. Genom de
nu allmänt brukade vulkauiserade kautschukskifvorna kan en
sådan tätning lätt och hastigt anbringas äfven af en arbetare,
som blott erhållit någon anvisning härför. I alla fall äro
lämpligt utslagna ringar, 7 à 10 linier (2 à 3 c. m.) breda allt efter
rörvidden, hvilka blott betäcka den inre, mellan skrufvarne
befintliga ytan, det bästa tätningsmedlet. Dessas något högre pris
i förhållande till skifgummi uppväges rikligen genom det
affall, som man erhåller vid deras utskärande ur hela plattor.
Den grundliga bearbetningen af tätningsytorna får man dock
ej underlåta. Dessa måste afsvarfvas och vid fason- och
knärör afhyflas, icke endast afmejslas och filas, hvilket ofta nog
är fallet. Denna bearbetning betalar sig snart såväl genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:28:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free