- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
123

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - A. W. Cronquist: Om smörjmedel - Bly- och jernmönja för strykning af jernarbeten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven den förmågan att åt oljor gifva en viss simmighet och
jemnflutenhet, som de eljest ej, isynnerhet vid närvaro af större mängd
paraffin, innehafva.

Vanligast tillgår uppsvallningen och lösningen af
kautschuk i oljan på det sätt, att de vispas tillsammans under
längre tid, hvarvid kautschuken sönderslites och oljan får verka
på större yta. Kautschuken sväller och löser sig bättre i de
flyktigare än i de tyngre oljorna, men ej i någondera, om den
är det minsta fuktig. Bäst är derföre att någon tid, innan
lösningen skall verkställas, torka kautschuken vid 90°–100°,
och varm som den är inlägga den i vattenfri benzin, som
då synes fullt klar och genomskinlig. Får denna blandning stå
ett par dagar i rums värme är kautschuken utan något som helst
mekaniskt hjelpmedel bragt i löslig form och kan tillsättas oljan. För
att undvika den eldfarlighet hos smörjmedlet, hvilken är förenad
med dess halt af benzin samt för att blifva qvitt den
obehagliga lukten af detsamma, hålles oljan med den tillblandade
kautschuklösningen vid 100° temperatur under några dagar.
Är kautschuken på så sätt införlifvad med oljan, finner man
den aldrig i fast förrn afsatt på botten utan likformigt
inblandad i hela massan och ej hindrande oljans vigtiga egenskap
att uppsugas af veke. De kautschukhaltiga oljorna, beredda
af petroleum, äro mera lättflytande än bomolja, så att vid 15°
utrinner samma qvantitet s. k. belgisk olja på 27 sekunder,
som bomolja på 40 sek. och vatten på 21 sek.

I en kautschuklösning i benzin, petroleum eller annan
flyktig olja utfaller kautschuken, derest vatten tillsättes denna
lösning. Kautschuken afsöndrar sig då ur lösningen såsom ett
fullkomligt gelé, som i sig uppsupit vattnet och en del benzin
och envist qvarhåller detsamma under lång tid. I en sådan
blandning kan man införa ända till 50 proc. vatten och ännu
mera. Stundom försättes vattenlösningen med tvål för att göra
blandningen än mera slipprig. Detta smörjmedel användes i
Amerika och har äfven härstädes någon tid blifvit tillverkadt.
Till följd af olikformigheten hos detsamma är det omöjligt att
använda det å smörjkoppar med veke. Vid andra fall och
helst på gröfre maskiner har det med fördel kunnat användas.
Under stark köld afskilja sig beståndsdelarne delvis, hvarvid
kautschuken utfaller som ett pulfverformigt slam och vattnet
uppflyter. Af denna anledning får ej smörjmedlet förvaras, så
att det blir utsatt för mycket omvexlande köld och värme,
emedan det deraf småningom förstöres.

De här i korthet omnämnda smörjmedlen äro de hos oss
allmännast bekanta, af hvilka de senare, i mera eller mindre grad
grundande sin härkomst från petroleum, efter hand uttränga de
feta oljorna såsom smörjmedel ur fabriker och verkstäder utan
att på något sätt vara förfalskning af dessa. De hafva sina
egna namn och äro endast konkurrenter med de feta oljorna.
Annorlunda är det med dessa senare, och isynnerhet med den
under namn af bomolja gående artikeln. Många äro de
inblandningar som deri kunna anträffas, utan att man derföre
gifver dessa blandningar nya namn, som på ett eller annat sätt
skulle skilja dem fråii den ursprungliga, rena varan.
Beträffande detta slags förfalskningar hänvisas till sid. 86 o. f. af
"Illustrerad Teknisk Tidning", 1871.                 A. W. Cronquist.

Bly- och jernmönja för strykning af jernarbeten.


Ända från älsta tider har blyhvitt såsom underlag för
andra oljefärger haft den mest vidsträckta användning. För en
sådan användning lämpar sig också nyssnämnde färg särdeles
väl både genom sin egenskap af god täckfärg, och derigenom
att den förekommer i fint fördeladt tillstånd. På senare tiden
har man äfven upptäckt, att blyoxiden, som utgör basen uti denna
färg, kan ingå en kemisk förening med de i linoljan befintliga
organiska syrorna, och att dessa syror göra anstrykningen i
betydlig mån varaktigare. Särdeles verksam blir i detta
hänseende tillsatsen af blyoxid till linoljan, om detta sker under
kokning, då den förra löser sig i riklig mängd. Likasom
blyhvitt här äfven mönjan sedan lång tid tillbaka i stor mängd
blifvit använd. i synnerhet till första strykningen af jern. Den
verkar på två sätt: å ena sidan likasom gletet eller blyoxiden
och å den andra oxiderande på grund af sin halt af superoxid.
Enligt den holländske kemisten Mulders iakttagelser oxiderar
mönjan vid beröring med linolja syrorna i den sistnämnda, och
den förening som derefter uppstår mellan dessa och blyoxiden
är mycket fast och hård. Färg af mönja och linolja är derför
känd för att vara mycket fast och varaktig, hvarjemte den står
i högt rop för sin starka adhesion till jern. Hvad färgens
vidhäftning beträffar, äro föremål af jern eller annan
metall svårare än sådana af trä, emedan oljan intränger i porerna
af det senare, då det öfversta lagret blir genomdränkt af färgen,
hvarigenom denna lätt fastnar. Med jern är deremot
förhållandet annorlunda. Då det vid målning af trä är
fördelaktigt att göra den första öfverstrykningen ensamt med olja,
är detta deremot ändamålslöst, när man har med jern att göra,
och måste till och med vara skadligt, emedan den fernissa som
linoljan ensam bildar vid intorkningen icke blir tillräckligt hård.
Man har derföre funnit det vara bäst att redan vid första
strykningen blanda linoljan med någon färg och i synnerhet en
sådan, som erfarenheten visat vara starkt adhererande, såsom
fallet är med mönja.

Under den senaste tiden har en ny färg blifvit tillgänglig
i handeln, hvilken utgör ett billigt surrogat för mönjan. Den
hufvudsakligaste beståndsdelen uti denna färg är jernoxid; och
emedan den likasom mönjan är röd har den fått namnet
"jernmönja". Man har velat påstå att vanlig mönja angriper
jernet, då det dermed öfverstrykes. Detta skulle emellertid ej
härröra af den i mönjan befintliga superoxidens oxiderande
inverkan på jernet, utan förorsakas af blyoxid i allmänhet och
följaktligen vara gemensamt för alla bly färger. Neddoppar man
en jernbit i en lösning af något blysalt i vatten, märker man
genast att metalliskt bly afskiljes under det en motsvarande
mängd jern löser sig i vätskan. På samma sätt skulle äfven
en blyfärg inverka på jernet. Men ett vilkor för att en sådan
sönderdelning skall kunna försiggå är, att jernet kan lösa sig,
emedan i annat fall något ombyte af baser ej kommer i
fråga. I olja är jernet absolut olösligt och angripes deraf ej
det ringaste, då deremot enligt gjorda försök åtskilliga andra
metaller vid luftens tillträde angripas deraf. Detta är i
synnerhet fallet med bly, hvilket deraf löses i ganska betydlig mängd.
Då jernet sålunda ej angripes af oljan, måste det alltså vara
några särskilda omständigheter, som frambringa denna skadliga
verkan hos blyfärgerna: och en sådan synes närvaron af
saltvatten vaja. En belgisk fabrikant- som tillverkar jernmönja,
och hvars fabrikat under namnet "jernmönja från Anderghem
(vid Bryssel) erhållit ett visst rykte, anför till fördel
för jernmönjan en berättelse af några franska ingeniörer, hvilka
undersökt med blymönja målade skepp och funnit jernet uti
fartygens skrof i hög grad angripet efter endast en ostindieresa.
Under vattengången funnos i färgen blåsor, hvilka innehöllo
metalliskt bly tillika med jernklorid löst i vatten. Men
jernkloridens närvaro bevisar just, att blyet ej direkte blifvit afskildt
ur färgen, der det förefunnits i form af blyoxid i förening med
syra, utan ur en lösning af blyoxid i vatten, hvilken endast
kunnat uppkomma genom saltvattnets inverkan på blyfärgen.
Detta förklaringssätt bestyrkes ytterligare, derigenom att de
nyssnämnde ingeniörerna funno, att mönjan ofvanför
vattengången ej utöfvat någon skadlig inverkan på jernet. Denna del
af berättelsen förtiger dock den belgiske fabrikanten. Man har
intet skäl att tvifla på hafsvattnets ofvan omnämnda inverkan,
och man måste derför komma till den slutsatsen, att blyfärger
ej kunna användas till målning af sådana föremål, som
måste vara i saltvatten. Till följd häraf får ej heller den linolja,
som användes till målning af under vatten befintligt jern,
vara kokad tillsammans med blyoxid. Emellertid blir det
ganska svårt att för sådana föremål erhålla någon god oljefärg.
Blyfärgernas och specielt mönjans brukbarhet för vanliga fall
blir dock ej genom den nyss meddelade berättelsen satt i något
tvifvelsmål, utan synes snarare bekräftas deraf. Någonting till
fördel för jern mönjan förekommer deremot ej deri.

Hufvudbeståndsdelen i jernmönjan är, såsom ofvan nämndes,
jernoxid. Ren jernmönja skulle vara ren jernoxid, men det i
handeln förekommande fabrikatet innehåller alltid en större eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free