- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
124

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1:a häftet. April 1872 - Bly- och jernmönja för strykning af jernarbeten - Litteratur. Internationela utställningen i London 1872

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mindre mängd lera. Bränd ockra är en liknande färg, men som har
en mindre halt af jernoxid än den föregående. En annan och
allmänt känd, färg, som äfven har jernoxid till hufvudbeståndsdel, är
den så kallade Caput Mortuum ("Todteukopf"), hvilken erhålles
såsom biprodukt vid beredande af rykande svafvelsyra genom
glödgning af kalcinerad jernvitriol. Detta färgmaterial, som
äfven kallas kolkotar, innehåller emellertid städse något fri
svafvelsyra och kan derför omöjligen brukas till anstrykning af
jern, emedan den obetydligasto mängd af denna syra i hög grad
ökar jernets benägenhet att rosta. Äfven så kalladt
berlinerrödt, som erhålles såsom biprodukt vid beredningen af
alunfärger, är ej heller syrefritt och följaktligen obrukbart till
nyssnämnda ändamål. Ett renare material är den ur rena
jernmalmer framställda jernmönjan. Sådan denna förekommer i
handeln, utgöres den af ett mycket fint rödbrunt pulver. Halten
af jernoxid är mycket olika, såsom följande jemförelse mellan
åtskilliga af V. Weise år 1859 undersökta sorter utvisa:
Jernmönja. Halt af jernoxid.
1. från ett hanoveranskt handelshus . . . 59,8 proc.
2. från ett handelshus i Cöln . . . 74,1 ,,
3. från ett annat hus i Cöln . . . 91,0 ,,
4. från ett Teyelen (vid Venlo) . . . 80,7 ,,
5. från ett Anderghem . . . 63,43 ,, .
Sistnämnda fabrikat
innehöll derjemte lera . . . 35,17 ,,
hygroskopiskt vatten . . . 1,40 ,,
–––––––––––––
100,00 ,,

Alla dessa slag af jernmönja voro fria från syra och öfriga
direkt skadliga inblandningar. En halt af lera synes ej vara
skadlig utan gör tvärtom fabrikatet ännu mera lättsåldt,
emedan det derigenom erhåller den af målare så mycket omtyckta
hala egenskapen. Mycket lera är dock säkerligen skadligt,
emedan färgen derigenom blir i hög grad hygroskopisk. Äfven
måste leran vara mager. Den med n:o 1 betecknade
jernmönjan var sålunda fullkomligt obrukbar till följd af dess
betydande halt af fet lera.

Jernmönjans pris är ungefär 16 rdr pr centner, och detta
som betydligt understiger blymönjans är den väsentligaste
orsaken till, att konsumtionen af den förstnämnda för närvarande
är så ansenlig. Dock lider det enligt V. Weise intet tvifvel,
att en målning med blymönja är betydligt varaktigare än
en med jernmönja, och då den senare följaktligen oftare måste
förnyas, blir den i längden ändock dyrare.

Blymönjans konserverande förmåga grundar sig, såsom
ofvan är omförmäldt, på den deri innehållna oxidens och
superoxidens kemiska inverkan på linolja. Jernmönjan har ej någon
sådan förmåga, och det är derföre alldeles omöjligt att i detta
hänseende ersätta den egentliga mönjan med jernmönja.
Jernoxiden och leran, hvilka äro jernmönjans beståndsdelar, förhålla
sig indifferenta mot linoljan och kunna derföre ej gifva en
god färg, såvida ej blyoxid eller något salt deraf sättes till
de af blymönja beredda färgerna, hvilka till och med hårdna
under vatten. Emedan superoxiden i detta fall lemnar det för
hårdningea nödiga syret, torka färger af jernmönja ganska dåligt
och kunna knappast användas utan siccativ. Samma hårdhet
som de af blymönja beredda färgerna erhålla de senare aldrig
och blifva följaktligen aldrig så varaktiga. Jernmönjan kan
endast anses såsom en neutral tillsats till oljefärg och bör
derföre blott brukas såsom sådan för att gifva färgen "kropp".
För öfrigt har den endast ett koloristiskt ändamål. Enligt V.
Weises åsigt torde endast jernmönjans röda färg vara orsaken
till, att dess användning i stället för den egentliga mönjan
kunnat komma i fråga, äfvensom att denna användning verkligen
kommit i gång. Den målare, som förut ständigt varit van
vid blymönjan, skulle ej kunnat finna sig vid ett surrogat, som
ej haft den vid jernets grundning sedvanliga röda färgen.
Måhända har han äfven trott, att den röda färgen var särdeles
verksam, för att ej säga nödvändig såsom skyddsmedel mot rost,
derföre att detta äfven är rödt. Han kallar till och med mönjan
för "rostfärg" och har i allmänhet den meningen, att en god
rostfärg, hvarmed han menar en anstrykning som skyddar
jernet från att rosta, måste framför allt vara rostfärgad, d. v. s.
röd. Härtill kommer vidare, att rostfläckar bredvid eller under
den röda anstrykningen ej så lätt märkas och mången gång
alldeles icke observeras.

Alla dessa omständigheter voro särdeles gynnsamma för
jernmönjans afsättning. I teoretiskt hänseende finnes deremot
ingenting, som talar till förmån för detta färgmaterial, annat
än då man jemför det med andra röda jernfärger, såsom den
svafvelsyrehaltiga (caput mortuum) etc. I jemförelse med dessa
har jernmönjau nämligen ett visst värde såsom en neutral
tillsats, hvilken endast är tillsatt för att gifva färgen kropp.
Äfven måste man erkänna att de erfarenhetsrön, man hittills gjort
beträffande jernmönjans adhession till jern, icke varit
ogynnsamma. Börande denna omständighet bör man dock förvissa
sig om, hvilka sorter af jernmönjan, som i dessa afseenden
äro fördelaktigast, om det är de dyrare med större halt af
jernoxid eller de billigare med mindre jernoxid och större
lerhalt. Sålunda omnämner v. Weise, att en i dylik handtering
praktiskt kunnig man af tvenne sorter, hvilkas pris och
jernoxidhalt han ej kände, gaf företrädet åt den, som hade den
minsta oxidhalten. Den andra sorten visade vid analysering
en större halt af jernoxid, men för öfrigt fanns mellan dem
båda ingen qvalitativ olikhet. Mannen hade härvid rättat sig
efter den af leran förorsakade större glattheten.

Man kan äfven uppställa den frågan: huruvida det vid
grundning är nödvändigt att använda mönjan helt och hållet
oblandad. Då en del deraf i blandningen med oljan utan
tvifvel icke utöfvar någon inverkan på den sistnämnda, kommer
man lätt till den förmodan, att det bör kunna låta sig göra att
till en del ersätta mönjan genom en neutral tillsats, som endast
gifver färgen kropp och gör den billigare utan att derföre
minska dess varaktighet. Huru stor den minsta möjliga qvantitet
mönja är, som nödvändigt erfordras, kan man dock ej teoretiskt
uppgifva, men man måste alltid iakttaga, att, då mängden af
mönja förminskas, det är af ännu större vigt än annars, att
mönjan är jemnt fördelad och likformigt blandad i färgen, så att
beröringspunkterna mellan mönjan och oljan blifva tillräckligt
talrika. För en sådan neutral tillsats synes jernmönjan i alla
afseenden lämpa sig. En sådan blandning torde dock endast
låta sig göra, då man sjelf bereder färgen, och kan ej
öfverlemnas åt målaren, emedan denne lätt skulle blifva frestad
att taga en mindre qvantitet blymönja än den föreskrifna,
hvilket svårligen kan kontrolleras, då deremot kontrolleringen är
mycket lätt, om ren, oblandad blymönja användes. Härtill
kommer vidare, att skilnaden i kostnad för målningen icke blir
anmärkningsvärd, om man tager blymönja eller bästa sortens
jernmönja, hvarför man kan anse den som är mest oxidhaltig.
Det torde alltså vara klokast att hålla sig vid den oblandade
blymönjan.

För målningens varaktighet är det, såsom ofvan
nämdes, vigtigt att använda med blyoxid kokad linolja. Att oljan
blifvit kokad på detta sätt är lätt att kontrollera, emedan den
i sådant fall alltid innehåller bly. Man behöfver derföre
endast filtrera oljan och undersöka filtratet på nyssnämnde metall.
Den af målare ofta omtyckta tillsatsen af terpentinolja
försämrar endast grundningen. Slutligen torde böra erinras, att,
ehuru grundfärgen ej är af någon betydelse för jernets
konservering, mönjans intensiva färg är en fördel som ej bör
underskattas, ty derigenom blir på den mörka jerngrunden
en dålig anstrykning genast märkbar, likasom den röda färgen
tydligt lyser igenom, om den i sin ordning blifvit öfverstruken
med en mörkare. På detta sätt förråder mönjan genom sin
klara röda färg, om målningen blifvit vårdslöst verkställd.
                        (Deutsche Ind.-Zeit.)

Litteratur.


Internationela utställningen i London 1872.

I.

På framställning af Nämnden för Sveriges deltagande i
1871 års internationela konst- och industri-utställning i London
beslutade kongl. maj:t, att sakkunniga personer skulle till London

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free