Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 2:a häftet. Maj 1872
- Maskinarbete och dess betydelse för menniskoslägtets utveckling
- Klockstapel
- Träornament till utsågning
- C. F. Dürre: Om modeller för gjutgods
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ganska höga arbetslöner, och framför allt utan stenkol, hvilka
först med dryga fraktkostnader måste hämtas från främmande
länder, har likväl Schweiz öfverflyglat alla stater på
kontinenten. Detta storartade resultat beror, såsom ofvanför
nämndes, till icke ringa del på det sorgfälliga tekniska
tillgodogörandet af vattenkraften. Såsom orsak härtill måste
man åter antaga den synnerliga omvårdnad man i Schweiz
egnar de tekniska vetenskaperna, hvilkas hufvudsäte är den
berömda Polytekniska skolan i Zürich. Allt detta oaktadt
skulle likväl Schweiz sannolikt icke hafva uppnått denna
industriela höjd, om ej maskinen hade kommit till hjelp, ty den
ingriper, så snart vattnet minskas eller då förökade krafter till
följd af en större liflighet i handels-konjunkturerna blifva af
nöden. Maskinerna och vattenverkstekniken hafva i
samverkan med stor flit och hög grad af köpmannaintelligens
möjliggjort det förundransvärda resultatet, att den lilla schweiziska
staten, hvars innevånareantal stiger till endast 3 1/2 millioner,
årligen utför siden för ett värde af inemot 250 millioner francs
och bomullsvaror för cirka 80 millioner francs. Funnos icke
maskiner och vattenverk, skulle landet knappast vara i stånd
att föda hälften af det innevånareantal det nu eger.
Skulle man i våra dagar bortskaffa maskinerna ur verlden
och utföra deras arbete med hästar, så erfordrades det flera
millioner sådana djur för att ersätta dem. Härmed måste
äfven följa en hafreodling i stor skala på de åkerfält, der man
nu odlar sädeslag af högre värde. Dessutom skulle, enligt de
rön, som af engelska fackmän blifvit gjorda, nemligen att
maskinarbete kostar endast femtedelen af ett motsvarande utfördt
med hästkraft, produktionen blifva i hög grad fördyrad. Härtill
kommer, att en häst högst i åtta timmars tid är i stånd att
arbeta, hvarigenom arbetet alltså blir afbrutet; vidare att
endast en man erfordras för uppsigten öfver en ångmaskin om
hundra hästkrafter, då deremot ett motsvarande antal hästar
skulle för tillsynen fordra en hel korps af drängar eller arbetare.
Och huru länge varar ej en maskin, och huru kort är ej
deremot ett lastdjurs lifstid. På de tyska jernbanorna finnas t. ex.
maskin veteraner, som förskrifva sig ända från 1838. Och
hvilket suveränt herravälde öfver haf, floder, strömmar och
vind har ej menniskan vunnit genom ångmaskinen! Fordom
togo deremot sjöfärderna långa tider i anspråk och voro ofta
rent af omöjliga. (Forts.)
Klockstapel.
(Plansch. 3, figg. 1–7.)
Vid många af våra äldre kyrkor återfinnes ännu
aktningsvärda prof på våra förfäders smak och färdighet i
konstruktioner af klockstaplar. Deras enda dekoration består i allmänhet
i sjelfva konstruktionen, hvartill komma några afslutande
spetsar i form af vindflöjlar eller kors. Önskvärdt är att de ännu
bibehållna, pittoreska staplarne bevarades, ty i dem ega vi
måhända de enda byggnader, från hvilka en nationel arkitektur
kan utgå.
Den klockstapel vi å pl. 3, figg. 1–7, framlägga för våra
läsare är ämnad att uppföras vid ett större bruk i Upland.
Den konstrueras af groft timmer med sträfvor af smäckrare
spärrar. Täckningen är af spån och alla prydnader utföras i
zink. På åtskilliga lister anbringas målning och på ändarne af
de bjelkar som uppbära gaflarne egarens vapen eller dylikt.
Träornament till utsågning,
komponerade af byggmästare Paul Petsch.
(Plansch 3, ligg. 8–11.)
Å pl. 3 framställas åtskilliga ornament, som numera till följd
af lättheten att utarbeta, endast med såg, börja att mycket
användas inom byggnadskonsten vid träkonstruktioner. Fig. 8 är
en list samt figg. 9–11 hörnstycken. (Gewerbehalle.)
Om modeller för gjutgods
med särskildt afseende på gjutna byggnadsdetaljer.
Af doktor C. F. Dürre.
Då det är fråga om att göra en tänkt form åskådlig, så
att man tydligt skall kunna uppfatta dess hufvudsakliga
proportioner, är endast en enkel teckning tillräcklig. Men måste
teckningen deremot vara så beskaffad, ätt en vanlig handtverkare
eller en samvetsgrant kopierande modellör skall kunna
arbeta och för hvarje mått rätta sig derefter, blir det
nödvändigt att framställa bilden af det ifrågavarande föremålet
projicierad i flere plan, och att lägga dessa projektioner och
profilritningar på ett sådant sätt, att alla kroppens
hufvudprofiler blifva tydligt återgifna.
Vid förfärdigande af modeller är det af synnerlig vigt att
ritningen äfven i afseende på framställningssättet innehåller
alla uppgifter, som kunna tydliggöra formarens anspråk på
modellen. Modellritningens profiler måste derföre så mycket
som möjligt sammanfalla med delningsytorna å modellen.
Genom ritningen skola alla de förträngningar, som vid
formningen blifva nödvändiga, dia delar som skola aflossas,
kärnmärken, etc. göras åskådliga. En modellritning måste sålunda
innehålla mera än en enkel afbildning af föremålet, denna må
vara huru trogen som helst, och derföre bör den person, åt
hvilken utförandet af en dylik ritning anförtros, vara ganska
kunnig i formning.
Då icke konstnärliga formar skola framställas, såsom
maskindelar o. dyl., ligger största vigten på, att måtten noggrant
återgifvas efter den s. k. krympalnen. I de flesta fall göres
ritningen i naturlig storlek. Modellsnickaren, vare sig nu att
han arbetar i trä eller i något annat material, kan då med
passaren taga måtten direkte på ritningen. Han kan till och med,
såvida modellens delning tillåter det, lägga enstaka delar deraf
på ritningen och derigenom öfvertyga sig om, att alla profiler
öfverensstämma. Ett misstag blir för honom härigenom omöjligt.
Då det åter är fråga om konstnärliga formar,
sönderfaller modellteckningens utförande i tvenne delar: teckningen af
grundformen och orneringen, hvilket verkställas af en konstnär,
men det öfriga oftast af någon underordnad person. Vid en
rent artistisk form träda teknikens föreskrifter för modellens
formning så mycket mera tillbaks, som ändamålet för hvilket
denna modell är afsedd fordrar en konstnärlig utarbetning.
Vid arbeten af monumental eller statuarisk beskaffenhet,
hvilka skola återgifva ett konstverk, gäller det naturligtvis att
detta återgifvande iakttages ända till originalets minsta detaljer,
och tekniken blir dervid endast en god hjelpare. Konstnären
lemnar härvid den färdiga formmodellen och gjutaren har
endast att afgjuta honom. Är originalet ett konststycke af första
rangen, får ej de ringaste betänkligheter, hvarken möda, tid
eller penningar, afhålla från uppoffringen att erhålla en vacker
afbild.
Vid arbeten af arkitektonisk beskaffenhet eller endast
dekorativa arbeten af gjutjern, hvilka flera gånger kunna
komma att upprepas, blir det en skyldighet för jerngjuterierna,
såvida de ofta sysselsätta sig med dylika arbeten, att lämpa den
konstnärliga idéen efter materialet och ändamålet. Härtill
fordras en kännedom om gjutjernets egenskaper, hvilken man
ingalunda får förutsätta hos konstnärer, och som hos byggmästare
vanligen är högst ofullständig. Derjemte måste man samtidigt
fästa det största möjliga afseende vid fabrikationsmetoden och
vid sjelfva formningen. Något sådant är återigen endast
möjligt, om de vid dylika verk arbetande arkitekterna äro sinnade
att på ofvan antydda sätt göra sina konstnärliga idéer
fruktbringande och icke blott betrakta gjuteriet såsom en mekaniskt
arbetande verkstad. Tyvärr är dock det sistnämnda
åskådningssättet det allmännaste, isynnerhet i sådana länder, der
byggmästarne måste hafva aflagt en af staten stadgad examen,
emedan kandidaterna, efter att hafva genomgått denna, oftast
få den öfvertygelsen, att de numera äro i stånd att lösa alla
tekniska frågor. Dessa kunna säkerligen ej inse, att de gamla
grekernas byggnadsformer ytterst grundade sig på en noggrann
kännedom om materialet, och att man för att öfverföra en
byggnadsform på ett annat material måste känna äfven det senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1872/0145.html
