- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
137

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a häftet. Maj 1872 - Paul Loeff: Om ringformiga (kontinuerliga) tegelugnar - E. A. W.: Om medlen att förekomma rök från ångpanneskorstenar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utförd a är ugnskanalen, i hvilken stenarne brännas. Den är
ringformig och består här af 12 afdelningar, som medelst
uppifrån insatta skjutluckor eller spjell g af jern kunna afstängas
från hvarandra. Hvarje ugnsafdelning a står genom en
rökkanal c och rökkammaren e i förbindelse med skorstenen d.
Dessa kanaler äro så inrättade, att de i enlighet med hvad
ugnens drift fordrar kunna afspärras från förbindelsen med denna
senare eller åter sättas i kommunikation med densamma. Genom
hvalfvet på rökkammaren e gå jernstänger, hvilka vid sin nedre
ände äro försedda med stänginrättuingar f, som noga passa i
utloppsmynningarne på kanalerna c. Genom dessa
stånginrättningars höjande komma rökkanalerua i förbindelse med
rökkammaren, och omvändt tillspärras afloppet, då de nedsänkas.
Den kanal som är närmast till afdelningen der eldningen
börjas, således i den straxt framför skjutluckan befintliga,
står sålunda i förbindelse med skorstenen, under det alla de
andra äro afstängda. Rökkanalerna utgå ur ugnsafdelningarne
straxt framför spåren för skjutluckorna, på det att elden må
tvingas att genomgå ugnen ända till den insatta luckan och
först der lemna ugnen. Den stora ugnskanalen a är
tillgänglig i hvarje afdelning genom dörrar b. Skjutluckorna g äro
för att lättare kunna insättas delade i vertikal riktning i trenne
delar och hafva sin styrning i spår å murväggarne. Vid ugnens
drifning måste den upptill befintliga delen af öppningen för
skjutluckan, äfvensom de öppningar, der ej några luckor äro insatta,
igenmuras. Fyrhålen h äro med korta mellanrum anbragta på
ugnstaket och tillslutas med jernlock i sandtätning, hvilka tillåta
iakttagandet af bränningens gång öfverallt i ugnen. Teglet som
skall brännas uppstaplas så i ugnen att det genom fyrhålen
inkastade bränslet kan fritt nedfalla ända till ugnsbotten.

Då en dylik ugn skall sättas i gång, uppmuras i
ugnskanalen en slags eldstad med roststänger, på hvilka eldas så
länge, tills de bakom denna eldstad stående teglen kommit i så
stark glödgning, att det uppifrån inkastade bränslet genast
antändes; först då borttages den provisoriska eldstaden neduti
ugnen. Den af Arnold 1839 uppbyggda ugnen har det
företrädet framför denna, att en liten särskild eldstad är anbragt vid
sidan af hvarje ugnsafdelning, hvilken eldstad likaledes blott
har till uppgift att uppvärma teglet så mycket, att det
uppifrån inkastade bränslet antändes. I den Arnold’ska ugnen
behöfver sålunda ej någon särskild eldstad för hvarje gång
uppmuras.

Hvad drifvandet af ugnen beträffar, må följande
anföras: Den för bränningen erforderliga luften inkommer
genom dörren till den afdelning, ur hvilken de fullständigt
brända och afkylda stenarne skola uttagas. Härifrån intränger
den i den afdelning, der stenarne just blifvit färdigbrända och
afkyler dessa, hvarvid dess egen temperatur naturligen höjes.
Derpå går luften vidare, under det den fortfarande upphettas,
till det rum der eldningen pågår samt derifrån till de
afdelningar som innehålla obrända stenar, hvilka härigenom
förvärmas, så att någon svag föreldning ej behöfves. Slutligen
bortgår den temligen afkyld genom skorstenen. Under det luften
på första delen af sin väg genom de redan färdigbrända
stenarnes afkylning uppvärmes, höjer den samtidigt i de följande
delarne af ugnen eldens effekt, och på sin väg genom de sista
rummen i ugnen afgifver den åt de ännu obrända stenarne en
del af sitt värme och höjer sålunda deras temperatur, så att
blott en kort bränningstid erfordras. Vid en ugn med 12
afdelningar, då färdigt fabrikat skall uttagas ur en afdelning om
dagen, är en afdelning inbegripen i fullständig bränning, fem
afkylas, fyra förvärmas, en tömmes och en laddas. Eldningen
skall sålunda för hvarje dag framrycka med en afdelning. Ofta
beskickas äfven tvenne afdelningar på en gång med bränsle.
Stenarne äro då underkastade den fullständiga bränningen i
tvenne dagar, och hvarannan dag flyttas skjutluckan samt tömmas
tvenne afdelningar. Skjutluckan följer samma riktning som
eldningen, likväl så att den lemnar den afdelning som är under
full eldning framför dem som skola förvärmas, och är den
sålunda placerad på kallaste stället i ugnen. Då nu de den öppna
dörren närmast stående rummen äro mest afkylda, kunna
stenarne derur genast uttagas och ersättas af friska, obrända stenar.
Ugnskanalens afstängande medelst skjutluckan verkställes då fram
för nästa dörr och bakom de nyss insatta stenarne. Denna dörr
öppnas nu och den föregående igen muras, hvarjemte nästa rökkanal
sättes i förbindelse med skorstenen, men den förut öppna
tillslutes, och eldningen börjas i den afdelning som längst
blifvit förvärmd. Genom upprepande af detta förfaringssätt gör
elden sin rund omkring ugnen.

Det är genom ett betydligt antal vittnen på ed
bekräftadt, att den af Arnold är 1839 i Fürstenwalde uppbyggda
kontinuerliga ringugnen drifvits på alldeles samma sätt, som nu
sker vid den beskrifna Hoffman’ska ringugnen. Att en
fullkomligt oriktig åsigt om utsträckningen af det nu upphäfda
patentet var utbredd, hade sin grund deruti, att den förra
patentinnehafvaren förbehållit sig tio egendomligheter, under det dock
i verkligheten, såsom här blifvit bevisadt, endast trenne
detaljer kunde blifva föremål för patent. Med hänsyn till
föreliggande materialer, hvilka jag samlat genom ett träget studium,
är det dock ovedersägligt, att ringugnspatentet var alldeles
omotiveradt, ty det fans i sjelfva verket icke en enda detalj i den
Hoffman–Licht’ska ugnen, som icke kan bevisas redan före
beviljandet af patentet hafva varit utfördt. Det torde i öfrigt böra
anmärkas, att samma myndighet, som för 13 år sedan beviljade
Hoffman och Licht ifrågavarande patent samt för 9 år sedan
prolongerade det för första och för 3 år sedan för andra
gången, nu sett sig föranlåten att på grund af de af mig här
förebragta data och efter en noggran behandling upphäfva samma
patent. Grunden för upphäfvandet af patentet är, "att den vid
patentets beviljande antagna förutsättningen, att ugnen var
ny och egendomtig, varit fullkomligt oriktig".

Tillkännagifvandet om, att kongl, ministeriet för handel, industri och
allmänna arbeten upphäft ifrågavarande patent, lyder i
"Staats-Anzeiger" sålunda: "Det åt kongl, byggmästaren i Berlin,
Friedrich Hoffmann och stadsbyggmästaren i Danzig Licht den 27
Maj 1858 för det dåvarande omfånget af den preussiska
staten beviljade patentet på en genom ritning och beskrifning
framställd såsom ny och egendomlig erkänd ringformig, fast ugn
för oafbruten drift vid bränning af tegel och andra föremål, utan
att förhindra någon i användningen af redan bekanta delar,
äfvensom det samma personer den 22 Maj 1860 för förra
kurfurstendömet Hessen tilldelade patentet på en ny ringformig
brännugn med kontinuerlig drift upphäfvas".
(Efter Rombergs Zeit. für Prakt. Baukunst.)

Om medlen att förekomma rök från ångpanneskorstenar.



(Forts, från sid. 114.)

I föregående häfte påvisades vigten deraf, att den minsta
möjliga luftmängd användes för förbränningen, men att denna
luftmängd jemnt fördelas i gasmassan, samt framställdes såsom
den väsentligaste orsaken till rökbildning den afkylning som
uppstår för hvarje gång eldstaden matas med nytt, kallt och fuktigt
bränsle. Att vid vanliga eldstäder tillmötesgå förstnämnda
fordran är förenadt med svårigheter och den största omsorg
från eldarens sida. Att åter upphäfva eller i hög grad
motverka den sistnämnda vigtiga orsaken till rökens bildande
ligger fullkomligt inom eldarens förmåga, så framt sjelfva eldstaden
icke är af beskaffenhet att trotsa hans bemödanden. Det gäller
för honom att elda med korta mellantider, sålunda med små
kolqvantiteter i taget, att jemnt utbreda det inkastade kolet
öfver rosten, att ofta rensa denna sistnämnda från slagg och
aska, samt att medelst spjellet reglera draget efter behof. Det
är alldeles sjelfklart, att ju oftare påeldningen och slaggningen
ske, desto säkrare undvikes rök; men man skulle möjligen
kunna befara, att då eldstadsdörren i det hela kommer att stå
något längre tid öppen vid de tätare och mindre eldningarne
än vid de stora och mera sällan återkommande, hvarigenom i
förra fallet en större luftmängd måste komma att onödigtvis
inströmma, denna olägenhet skulle medföra förökad
bränsleförlust. Så är dock ingalunda förhållandet. Tvärtom har
erfarenheten vid flera försök gifvit vid handen, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:28:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free