- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
138

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a häftet. Maj 1872 - E. A. W.: Om medlen att förekomma rök från ångpanneskorstenar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bränslebesparingen blir större ju oftare eldningen sker. Sålunda uppnåddes
vid täflingseldningarne i Mühlhausen, hvilka årligen ega rum
(se Bull. de la soc. ind. de Mulhouse), det bästa ekonomiska
resultatet, då påeldningen skedde hvarannan minut. Detta
resultat förefaller icke heller öfverraskande, ty dels bör för en
öfvad eldare totaltiden för kolens inkastande blifva föga större
i ena fallet än i det andra, dels betyder det, enligt gjorda
försök, vid stenkolseldningen ganska litet, om eldstadsluckan lemnas
öppen några ögonblick mera eller mindre vid tiden för bränslets
inkastande. Betydelsen häraf är i sjelfva verket mycket ringa i jemförelse
med den olägenhet som är en följd af de stora variationerna i
kollagrets tjocklek vid det motsatta eldningssättet. Hvad man
deremot icke kan förneka är, att en eldningsmetod, som fordrar
eldarens oupphörliga sysselsättning och uppmärksamhet, är för
honom mera obeqväm. Framför allt blir den detta, om ännu en
fordran framställes, nämligen den att draget bör så regleras,
att det är starkast omedelbart efter kolens inmatande, sedan
småningom försvagas och vid sjelfva inmatningen blir så svagt
som för undvikande af inrökning möjligen kan tillåtas. Att
uppfylla detta vilkor och derjemte icke dröja längre
mellan inmatningarne än 5 à 10 minuter lärer ingen eldare
gratis vilja gå in på; men får han sin aflöning reglerad i
en mot kolåtgången något "omvänd proportion", äro vi ganska
förvissade om, att en förståndig karl snart skall öfvergifva
sin gamla, slöa slentrian och, sedan han sett resultaten allt
bättre och bättre, rent af med nöje hängifva sig åt att syssla
utan uppehåll för att från hvartenda kol söka draga all den
värme det har att gifva, och att han efter icke lång tid skall
förmå visa en besparing som rikligt godtgör hans ökade arbete,
på samma gång den lemnar principalen en icke oansenlig direkt
vinst. Vi veta väl, att denna anordning för eldarens aflönande,
hvilken emellertid i flera fall blifvit tillämpad, ofta stöter emot
praktiska svårigheter, men icke omöjligheter, der blott
ångpanne-egaren är öfvertygad om, att hans egen vinst af arrangemanget
blir nog stor, för att det bör löna mödan för honom att tänka
på saken.

En skicklig eldare skall tvifvelsutan, der han sålunda får
sitt eget intresse förbundet med sitt arbete, åstadkomma
resultat i afseende å en ekonomisk rökförbränning, som äfven de
bästa rökförtärande eldstäder icke förmå, ifall dessa skötas
försumligt; men äfven den skickligaste eldares goda vilja kan
slappas i striden emot sådana olämpligheter vid eldstadens
konstruktion, som göra hans bemödanden lönlösa. Vi skola
framställa några tankar angående betydelsen af luftens jemna
fördelning i gasmassan, då just den härmed sammanhängande
orsaken till rökbildning ofta torde vara för eldaren oöfvervinnelig.

Då stenkolen eller något annat af de vanliga bränsleslagen
utsättas för en högre värmegrad, utvecklas företrädesvis
kolväten samt i förening med syre ur kolen sjelfva eller ur luften
koloxid, kolsyra och vatten. Kolvätena och koloxiden förbrinna
sedan till kolsyra och vatten, ifall de träffa mera luft, innan
de blifvit afkylda till för låg temperatur. Hvarom icke,
sönderdelas kolvätet på ett eller annat sätt så, att en annan
kolväteförening med mindre kol uppstår, under det resten af kolet
afsätter sig såsom sot på det fasta föremål som afkylt gasen
eller förblir uppslammadt i den öfriga gasmassan och färgar
denna mera eller mindre svart. Koloxiden och de oförbrända
kolvätena samt möjligen öfverskjutande väte bortgå sålunda
oförbrända, ifall icke någon lycklig tillfällighet förer dem
tillsamman med varmare gaser, i hvilka finnes öfverskott på syre
som då kan förena sig med den ena eller den andra af
gasernas beståndsdelar.

Det ekonomiskt fördelaktigaste resultatet borde vinnas, om
eldstaden konstruerades så, att gasernas fullständiga förbränning
derinom kunde hinna försiggå, innan de komme i beröring med
den kalla pannbottnen. Härigenom undvekes nämligen
sotbelägningen å pannan, som i så hög grad förminskar värmets
inträngande till vattnet, på samma gång den fullständiga
förbränningen i och för sig medför den högsta värmeutvecklingen.
Med den ekonomiska fördelen vore härvid påtagligen förenad
friheten från rök. Men förhållandet är i sjelfva verket icke
så enkelt, hvad ekonomifrågan beträffar, ty ett stort
eldstadsutrymme ensamt betryggar icke ett så homogent blandande af
luften med gaserna, att förbränningen blir väsentligt
fullständigare, men kan deremot medföra en ökad värmeförlust genom
murverket och genom förminskad direkt strålning till pannan,
hvilken förlust mer än kompenserar vinsten af den
fullständigare förbränningen. Erfarenheten har ock i många fall visat
ekonomiskt fördelaktigast att lägga pannan på det snart sagdt
kortaste möjliga afstånd öfver rosten, och den lärer till och med
stundom bestyrka den åsigten, att den invändiga eldstaden ger
bästa resultatet oaktadt dess oförbätterliga rökbildning.

Dessa fakta ur erfarenheten tyda ingalunda på någon
oriktighet i de ofvan framställda vilkoren för ernående af den bästa
effekten ur bränslet i förening med rökfrihet, de bevisa ondast
ofullkomligheten hos våra vanliga eldstadskonstruktioner och
behofvet äfven ur ekonomisk synpunkt af dessas förbättrande. Vill
man sträfva härtill, måste man så utföra eldstaden, att den sjelf
må kunna i möjligaste mån uppfylla vilkoret af luftens
homogena blandning med gaserna, innan dessa kommit i tillfälle att
väsentligen afkylas, ty eldarens förmåga strandar här oftast
vid gränsen: en nedsotad panna och en mera eller mindre
färglös men dock alltid brännbar rök: och den gränsen lärer väl
behöfva öfverskridas.

En föreslagen förbättring i denna syftning, som blifvit försökt
och lemnat fördelaktiga resultat vid användning af stenkol,
är att inleda en liten qvantitet ånga som i fina strålar
sprutar öfver kolen. Verkan häraf skulle nämligen vara dels
mekanisk, i det ångan åstadkommer en blandning af gaserna, dels
kemisk, i det de vid ångans sönderdelning vid beröringen med
de glödande kolen uppstående syret och vätet skulle förena sig
med kolet till lättare antändliga gaser (koloxid och kolväten).
Rökbildningen har genom detta arrangemang betydligt minskats,
och bränslevinst dessutom uppstått. I detta hänseende kan vara
af intresse att höra ett utlåtande af sådana auktoriteter i denna
fråga sorn Tresca och Silbermann, hvilka på grund af försök,
verkställda med Thierry’s eldstad, exponerad i Paris 1867 och
grundad på ifrågavarande princip, yttra: "Vi tro oss åtminstone
kunna säga så mycket med visshet, att de fabrikanter som vilja
betjena sig af Thierry’s apparat kunna vara säkra på att icke
förbruka mera bränsle än eljest, och att alla obehag af röken
derigenom skola undvikas. Ja, vi våga äfven utan öfverdrift
förklara, att vid många tillfällen en beaktansvärd
bränslebesparing skall ernås."

Andra förslag för att befordra gasernas sammanträffande
med luften äro framställda och profvade af åtskilliga
konstruktörer. Ett gemensamt drag för flera bland dessa är, att
gaserna möta motstånd eller förträngningar, som tvinga dem att
dela sig eller förändra riktning en eller flera gånger.

För att motverka den rökbildning, som specielt har sin
orsak i afkylningen genom det friska bränslet, hafva en mängd
konstruktioner blifvit föreslagna; men då dessa i allmänhet
befunnits opraktiska, vilja vi endast i största korthet vidröra dem.
Hit höra de lutande rosterna af flera slag, å hvilka bränslet
med eller utan eldarens tillhjelp skulle småningom maka sig
nedåt, allt efter som förbränningen fortskred. Vid dessa
har användts trattar, ur hvilka kolen nedmatas på rosten
antingen direkte eller efter att först hafva passerat ett par små
valsar, af hvilka de sönderkrossats i smärre bitar. Med dessa
valsar hafva vid horizontela roster varit förenade mekaniska
tillställningar för kolens utkastande öfver rostytan. Till denna
klass af rökförbränningsanordningar höra äfven de rörliga
rosterna, bland hvilka Jucke’s (roststängernas ändar fastade i en
ketting utan ända, löpande omkring tvänne rullar och rörande
sig från eldstadsluckan inåt) en tid varit mycket använd i
England. Dessa kräfva dock lika mycken eller ännu större
tillsyn än vanliga roster, ifall kolinmatningen och rörelsen skola
kunna stå i det förhållande till hvarandra, att kolen blifva
utbrända i det ögonblick de hinna till eldstadens ände, hvarest
askan och slaggen skola nedfalla. Konstruktioner finnas äfven,
vid hvilka icke rosten i sin helhet rör sig, utan stängerna
försättas i en sådan rörelse, att kolen flyttas framåt.
Ytterligare höra till denna klass dels eldstäder med ett koltorn i
midten, från hvilket, kolen nedsjunka på rosten, i den mån de
förut dervarande hinna förbrinna, dels eldstäder med mekanisk
anordning för att underifrån upptrycka de friska kolen så, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free