- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
147

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a häftet. Maj 1872 - C. E. Bergstrand: Svafvelsyrefabrikationens betydelse för landtbruket - A. Werner Cronquist: Om flytande lim

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utöfva på växtligheten. Säkert är emellertid, att gipsen hos
oss skall kunna begagnas med ännu större fördel än i utlandet,
just till följd deraf att våra jordarter i sitt naturliga tillstånd
nästan helt och hållet sakna denna beståndsdel. Alla
superfosfater innehålla mera eller mindre gips, någon gång ända till
40 à 50 procent, och det är mycket troligt, att dessa
gödningsämnens fördelaktiga inverkan ej uteslutande beror af
halten löslig fosforsyra utan ock till en viss del på dess gipshalt.
Det är isynnerhet för klöfverarter, ärtväxter och åtskilliga
vårsädesslag, som den svafvelsyrade kalken visar ett gynsamt
inflytande.

Ren gips innehåller 46,5 proc. vattenfri svafvelsyra, alltså
erfordras 93 skålp. (39,6 K.gr.) s. k. kammarsyra, eller en
svafvelsyra af omkring 1,5 egentlig vigt för att efter
mättningen med kalk bilda 1 centner (42,5 K.gr.) gips. Priset å
finpulveriserad och torr gips är för närvarande hos oss omkring
1 rdr 35 öre pr centner. Svafvelsyran måste således erhållas
för ett ytterst billigt pris, om det skall kunna bära sig att
framställa gips genom att behandla kalksten med svafvelsyra.
Emellertid får man ofta gips som biprodukt vid åtskilliga
tillfällen, såsom vid beredning af sodavatten, eller då man
utvecklar kolsyra ur kolsyrad kalk medelst svafvelsyra. De
qvantiteter gips som på detta sätt erhållas äro dock allt för
obetydliga för att på något nämnvärdt sätt kunna sägas befordra
svenska landtbrukets framåtskridande. Skulle likväl
svafvelsyrefabrikationen hos oss kunna bringas derhän, ett svafvelsyrans
pris nedginge till en jemförelsevis ringa del mot hvad
detsamma för närvarande är, så är mycket möjligt, att landtmannen
skulle finna en ekonomisk fördel i att för landtbrukets behof
bereda svafvelsyrad kalk eller gips genom att behandla kolsyrad
kalk och måhända äfven vissa mergelarter med svafvelsyra för
att sålunda erhålla en produkt, som med framgång låter
använda sig som gödningsämne och jordförbättringsmedel eller som
ett passande tillblandningsmedel i komposter och vid
ladugårdsgödselns behandling m. m. Svafvelsyran skulle här kunna vinna
en nära nog obegränsad användning. Nyare agrikulturkemiska
forskningar hafva nämligen ådagalagt, att den svafvelsyrade
kalken utöfvar ett väsendtligt inflytande på jordarternas s. k.
absorptionsförmåga samt bidrager bland annat att göra kali och
andra växtnärande ämnen i jorden lättare tillgängliga eller
assimilerbara för växtrötterna så väl i matjorden som ock uti
djupare lager eller i älfven, till följd deraf att kali lösliggöres
och bringas att lättare och fullständigare sprida sig i jorden
samt nedtränga äfven till mera djupgående växtrötter.

Slutligen förtjenar anmärkas, att svafvelsyran i dess mera
koncentrerade form kan användas för att upplösa åtskilliga
produkter och affall, såsom yllelump, hår, borst, klöfvar, horn,
hudaffall och en mängd andra qväfvehaltiga ämnen, hvilka
derigenom kunna blifva af stort värde för landtbruket såsom
gödningsmedel.

Hufvudsaken är, att svafvelsyran kan framställas billigt,
och att den blir lätt tillgänglig både här och hvar inom landet.
Det vore derföre önskvärdt, om svafvelsyrefabriker kunde
anläggas inom olika delar af landet och isynnerhet inom de
trakter, der jordbruket är högt uppdrifvet och utgör den vigtigaste
och förnämsta näringsgrenen för ortens befolkning. Att
transportera svafvelsyran långa vägar är nämligen förenadt med
dryga omkostnader och medför ofta stora svårigheter, hvarföre
man alltid bör tillse, det produktionen af denna syra eger rum
så nära som möjligt intill de platser eller orter, der man kan
påräkna eller förutse, att konsumtionen skall blifva så stor
som möjligt.

Man finner emellertid af de korta antydningar som här
skett, att svafvelsyran redan eger och säkerligen i framtiden i
ännu högre grad kommer att ega en djupt ingripande betydelse
för svenska landtbrukets framåtgående utveckling. Under
sådana förhållanden kan det ej vara annat än i högsta måtto
glädjande att finna, det svafvelsyrefabrikationen börjat att med
lifligare intresse omfattas äfven hos oss. Säkert är ock, att
med utvecklingen af denna industrigren kommer otvifvelaktigt
ej allenast jordbruket utan äfven en mängd andra yrken och
näringsgrenar som grunda sig på kemiskt-tekniska operationer
och processer att vinna en hastig förkofran till lycka för vårt
land, till befrämjande af ett förökadt välstånd och en mera
sjelfständig och oberoende ekonomisk ställning såväl inom de
enskilda kretsarne af Sveriges befolkning som inom landet i
dess helhet eller betraktadt såsom stat eller samhälle.

Om flytande lim.


(Meddelande från Kemiskt-Tekniska Byrån.)

I N:o 4 af Illustrerad Teknisk Tidning för detta år
förekommer såsom fråga från en prenumerant, huru flytande lim
på enklaste sätt beredes. Tidningens redaktion har hänvisat
denna frågas besvarande till undertecknad, som af denna
anledning sökt på grund af olika uppgifter från tekniska
notisböcker och tidskrifter, så godt sig göra låter, sammandraga
och experimentera med de bästa sätten för beredning af
ifrågavarande ämne.

Om benlim (glutin) eller vanligt hornlim finnes närvarande
i en varm (neutral) vattenlösning, bildar den, då äfven blott
en procent lim är för handen, vid afsvalning en geléartad massa,
hvilken fullkomligt antager och efter sakta skeende afdunstning
bibehåller det kärls form hvari den bildats. Kommer lim i
förruttnelse, bildas ej så lätt ett dylikt gelé, utan blir en varm
lösning deraf efter afsvalning endast tjockflytande och seg.
Denna metod att bringa en del af limmet i lösning på det i
förruttning staddas bekostnad är dock ej rätt tjenlig, emedan
härigenom erhålles tillika ett vida mindre bindande ämne, än
hvad det friska limmet är. De olika slagen lim vi vid våra
försök användt äro:

a. tunnt, gult, genomskinligt hornlim af bästa slag;
b. tunnt, brunt, genomlysande hornlim;
c. gråbrunt, nästan ogenomskinligt lim (betraktas af
snickare såsom det yppersta) samt
d. brunsvart, groft lim.

Samma qvantitet af de nämnda olika limsorterna
sönderbröts i små bitar och blef under 24 timmar uppblött i vatten
samt fick svälla deri, hvarvid profvet b erfordrade största
mängden vatten, derefter c och a samt d den minsta. Derpå afhälldes den
öfverskjutande vattenqvantiteten och de qvarvarande svällda
limbitarne smältes å sandbad vid ungefär 110°. De på så sätt
bekomna lösningarne voro jemna och temligen genomskinliga
med undantag af lösningen d som innehöll en mängd flockar
uppslammade. Dessa lösningar tjenade såsom grund för
försöken. Här bör kanske anmärkas, att, om en limlösning med
utspädning af 1 del lim på 40 delar vatten hålles kokande
några timmar, den förlorar sin egenskap att gelatinera men
tyckes äfven hafva förlorat sin bindande kraft.

I en uppgift meddelas, att flytande lim beredes genom
kokning af lim med salpetersyra. De fyra lösningarne
behandlades derföre med salpetersyra i kokning och befanns då att
först efter tillsats af 8–10 procent (af limmets vigt) syra
erhölls ett något så när flytande ämne. För ett mörkare lim
behöfdes mera syra för åstadkommande af samma grad af
flytbarhet som det fordras hos ljusare limsorter. Det flytande
lim som erhölls häftade temligen bra och sammanband såväl
pappers- som träytor mycket väl, men efter blott ett par
dagars förvaring i fuktig luft tog limmet vatten till sig – detta
äfven om qvantiteten salpetersyra minskades till 5 procent.
Sådant salpetersyrehaltigt lim förekommer i handeln under namn
af flüssiger Dampfleim. Är det brungrått till färgen,
benämnes det russischer Dampfleim och innehåller då 6 à 8 proc.
fint uppslammad svafvelsyrad baryt.[1]

Lim löser sig ganska lätt i ättiksyra och svårare i
utspädd; ungefär 1 del lim på 10 delar ättika är lämpligast.
Det bildar dermed en jemn och temligen lätt flytande lösning,
men som denna till följd af sin stora vattenhalt är svag och
man försöker att försigtigt afdunsta vattnet, blir lösningen snart
tjockflytande och gelatinerar. Ättiksyrehaltigt lim ruttnar lätt.


[1] Grått fast lim som på grund af ett i detsamma inblandadt
pulverformigt ämne är ogenomskinligt innehåller vanligtvis omkring
5 proc. zinkhvitt. Sådant lim tillverkas i Finland.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free