- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
157

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e häftet. Juni 1872 - Om gips och dess användning inom byggnadskonsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Freienwald, Muskau i Mark, vid Seegeberg i Holland och
Montmartre vid Paris.[1]

Gipsen är mycket svårlöslig i vatten, vid 1° löser sig eri
del gips i 480 delar vatten och vid 100° i 460 delar vatten.
I alkohol löses den icke alls, hvarföre man icke bör utspäda
sprit med gipshaltigt vatten, ty då uppstår en mjölkaktig
anstrykning af utfallande gips. Genom syror, och isynnerhet försatt
med något koksalt, förökas lösligheten, hvaremot gipsen icke är
löslig i koncentrerad saltlösning. Dess föroreningar bestå
nästan uteslutande af kolsyrad kalk. En sådan oren gips
skummar upp och afgifver kolsyra, då den öfvergjutes med syror.
Det är äfven gipsen och icke den kolsyrade kalken som tillsatt
vatten gör detsamma hårdt och odugligt till kokning och
tvättning och likaledes bildar pannsten, hvaraf syrors overksamhet
till förstöring af pannsten förklaras. För att utröna gipsens
halt af kolsyrad kalk öfvergjuter man en bestämd qvantitet
pulveriserad gips med utspädd saltsyra, i hvilken den kolsyrade
kalken upplöser sig, hvarpå man filtrerar vätskan och i filtratet
afskiljer kalken med oxalsyrad ammoniak. Eller också
öfvergjuter man en viss mängd pulveriserad gips, t. ex. 5 ort (21,3
gr.) med en vägd mängd utspädd saltsyra, t. ex. 20 ort (85,1 gr.).
Erhåller man häraf 24 ort (102,1 gr.) vore förlusten 1 ort (4,3
gr.) som angifver den bortgångna kolsyrans vigt; ech då
kolsyrad kalk på 100 delar består af 56 delar kalkjord och 44
delar kolsyra, hvilket förhållande motsvarar 56/44 = 1,28,
innehåller gipsen 1,28 . 100/5 = 25,6 proc. kolsyrad kalk.
Upphettas gipsen i små stycken till en temperatur som är något högre
än kokande vatten, bortgår vattnet och det uppstår bränd gips
som derpå utrörd med vatten och under värmeutveckling förenar
sig med detta och hårdnar till en kompakt massa af små porösa
kristaller. Har man vid bränningen stegrat temperaturen till
150°, förenar sig icke gipsen åter med vatten. Då vid
gipsvällingens hårdnande dess volym ökas, intränger till följd häraf
den stelnande massan i de finaste fördjupningarne af de formar,
i hvilka den gjutes. Denna gipsens egenskap är vid dess
användning inom plastiken af synnerlig vigt. Emedan bränningen
är ingenting annat än vattnets utdrifvande ur gipsen, är klart,
att redan en gång bränd gips som sugit till sig fuktighet ur
luften och således ej vill hårdna vid utrörning med vatten
kan göras användbar genom att ombrännas. För kalk åter,
hvilken dessutom fordrar en betydligt högre värmegrad vid
bränningen för kolsyrans utdrifvande, är ombränningen icke
användbar till samma grad. Den brända och pulveriserade
gipsen är brukbar, om den söndertryckt och rifven i handen
låter märka en slags fuktighet, hvaremot den gips icke duger
som kännes torr och fastnar vid fingrarne. Volym- och
vigtsförändringen vid gipsens brännande och gjutning kan bedömas
enligt följande uppgifter: Sperenbergergips väger per kub.fot
135.3 skålp. (57,5 K.gr), hvaraf erhålles 111,2 skålp. (47,3
K.gr) bränd gips eller 2,28 kub.fot (59 lit.) mjölgips, och deraf
åter 2,22 kub.fot (60 lit.) gjuten gips, hvars vigt är 252,5
skalp. (107,4 K.gr.). Gipssten väger per kub.fot 80–86
skalp. (34,4–36,6 K.gr.) och gipsmjölet 58–74 skålp.
(24,7–31,5 K.gr.) samt hoppackad ända till 90 skålp. (38,3 K.gr.).
En kub.fot gjuten gips väger i friskt tillstånd 82,5 skålp. (34,1
K.gr.) och i torkadt 64 skalp. (27,2 K.gr.).[2]

Vanligen brukar man frånkänna gipsmurbruket hållbarhet
och bestånd mot väder och vind, emedan de bekanta
gipsfigurerna, vaserna m. m. äro mycket bräckliga föremål. Afsedt
derifrån att för dessa föremål användes en mycket tunn
gipsmassa, gjutas de vanligen ihåliga, d. v. s. med tunna väggar,
och dessutom är icke den möjligheten utesluten, att man
tillgripit dödbränd gips eller sådan som har förlorat betydligt af
sin bindkraft genom transport eller längre förvaring. Likasom
den rena kalkvällingen skulle vara ett mycket ofullkomligt och
fortfarande mjukt murbruk, under det att genom måttlig
tillsats af sand dess brukbarhet bibehålles, så kan äfven gipsen
göras till ett användbart murbruksmaterial. I verkligheten
begagnas det också sedan århundraden på många trakter, der
gipssten förekommer och brytes. Den gamla borgen vid
Osterode på Harz som redan i medlet af fjortonde århundradet
förstördes är uppförd med endast gipsmurbruk, och å de ännu i
dag qvarvarande ruinerna är murbruket så fast, att det blott
svårligen gifver efter för hammaren. Vid Lüneburg och Goslar
samt ännu flera orter som äro äldre än 500 år bibehålla sig
gipsgjutniugarne och anstrykningarne ännu fullständigt och äro
fasta, trots de varit utsatta för väder och vind i århundraden.
Lüneburger, grofmalen oren gips brukas mycket i närheten af
fyndorten, till yttre arbeten, till och med till vattenbyggnader.
Annenneühle vid Osterode har i myckenhet framställt en slags
gipsbeton eller s. k. pisé och äfven konstgjorda stenar af gips,
med hvilka oupphörligen större byggnader uppföras. Massan
som här anlitas består af bränd och målen Osteroder-gips som
gjutes tillsammans med skarp sand, kisel, stenar, affall från
stenbrott, tegel o. s. v. antingen på byggnadsplatsen, såsom
vid förfärdigandet af ler- eller kalk-pisébyggnader eller också i
särskilda former till större verkstycken och äfven små stenar.
Beståndet mot väder och vind samt hållbarheten hos dessa
gipsgjutningar och de deraf framställda stenarne äro utom allt tvifvel, och
vid användningen blir således kostnaden den afgörande faktorn.

På utställningen i Hamburg år 1863 fanns exponeradt ett
af gipsmurbruk förfärdigadt stall för tvenne hästar. Dess längd
var 18,5 fot (5,5 m.) och bredd 11,8 fot (3,5 m.) med 61
liniers (18 c. m.) tjocka väggar samt försedt med
framspringande pelare. Taket bestod af ett flått hvalf, som i hjessan
var 27 lin. (8 c. m.) starkt, öfverdraget med ett 8,5 lin. (2,5
c. m.) tjockt gipslager för det ofvanpå belägna rummet, hvars
väggar blott voro 44 lin. (13 c. m.) tjocka. Till sagde rum
förde en fristående trappa, gjuten i gips, med 15 trappsteg,
som under utställningen genom den fortfarande nötningen och
påkänningen till följd af de uppstigande besökarne utsattes för
tillräckligt prof med afseende på dess hållbarhet.

Vid Pariserbyggnaderna användas gipsmurbruk och beton
i stora massor. Gipsstenen erhålles från Montmartre. De inre
väggarne, isynnerhet de som bestå af resvirke och hvilkas fält
påspikas med oregelbundet anbragta, små lister, utfyllas med
stenbitar och gipsmurbruk. Till de massiva taken begagnas
bjelkar som uppläggas på murarne med ett afstånd af 2,1–3,4
fot (0,6–1 m.) och förbindas med särskilda ramar. Derpå
bildas ett nät genom anbringande af 6,7 liniers (2 c. m.)
qvadratiska jernstänger, som ligga tvärs öfver och böjas vid
ändarne, och parallelt med bjelkarne liggande tunna jernstänger
eller äfven träribbor. Det sålunda anordnade gallerverket
utgjutes med gips och stenbitar. Ett sådant tak har ungefär
70 liniers (21 c. m.) tjocklek, under det trätak icke gerna kunna
göras under 118 linier (35 c. m.). Vid utställningen i Paris
år 1867 voro takkonstruktioner exponerade af Camuzat under
namn af planchers alvéclaires (tak i form af honingsceller).
Dessa tak bildas af sexsidiga bredvid hvarandra och mellan
tvärbjelkar placerade små ihåliga gipsprismor. De framställas
på följande sätt. Först anordnas underifrån en provisorisk
beklädnad af bräder, på hvilken ligga bleckskifvor med utskurna
hål. Brädbeklädnaden kan med lätthet höjas eller sänkas
medelst en rörlig ställning. Sexkantiga prismor passa med en
tapp i hålen, och sedan dessa blifvit insatta, utgjutas
mellanrummen med gips. De färdiga men ännu öppna cellerna
betäckas derpå med gipsplattor, på hvilka golfvet kommer att
ligga. De små hålen i botten underlätta torkningen och äro
af stor nytta vid fästningen af plafonderna. Ett dylikt tak är
blott hälften så tungt som de vanliga massiva taken, fortleder
nästan icke alls ljudet, och förenar med dessa fördelar äfven
billighet, i det qvadratfoten, inklusive alla materialer och
arbetslöner, kostar i Paris blott 17,5öre. Det är klart, att denna
konstruktion äfven låter utföra sig mellan träbjelkar.

Fransmannen Grosset förfärdigar konstgjord sten som består
af gips, alun och jernfilspån eller hammarslagg. Af detta
stenmaterial utför han till och med höga skorstensrör. Likaledes
har Dumesnil tillverkat konstgjord sten af gips med tillsats
af kalk, alun och lera, hvilken blandning kan färgas på


[1] I Sverige förekommer gipsen, enligt A. Erdmanns lärobok i
Mineralogi, såsom bladig gips i Falu grufva, Sala, v. Silfberget,
Dylta och såsom trådig vid Långbanshyttan, dock öfverallt endast
såsom mineralfynd.                         Red:s anm.
[2] Ofvanstående uppgifter äro hemtade ur Böhmer och Neumann’s
förträffliga arbete, »Kalk, Gyps und Cement.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free