- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
161

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e häftet. Juni 1872 - C. F. Dürre: Om modeller för gjutgods - Jordborr med fritt fall

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Modellens delning är nödvändig, så snart föremålet i fråga
efter hvarje af de tre axlarne har en så betydlig utsträckning,
att den i två eller flera stycken delbara formen utan att laderas
icke kan tagas från modellen, utan modellen i stället måste
tagas ut ur formen. En tunn ugnshäll kan t. ex. läggas hel
ned i underkistan och modellen dertill består endast af ett
stycke. Men har hällen deremot högkantiga refflor på den
ena och ornament på den andra sidan, måste de senare
formas i underkistan och de förra i öfverkistan; och böra tillika
dessa delar till följd af sin höjd vara så inrättade, att de under
vissa omständigheter kunna skiljas från modellen till hällen.
De aflyftas då tillika med öfverkistan och uttagas sedan ur
densamma. En delning är äfven nödvändig, derföre att de
flesta föremål som skola gjutas i delad form eljest skulle vid
informandet lägga sig illa på modellbrädena. Sålunda har man
under en lång tid brukat dela galler och liknande svaga, på
båda sidor ornerade föremål, innan man kom på den idéen
att använda gipsaftrycket af deras ena yttre yta till underlag.
Modellernas delning kan ske ända till en viss gräns, och
man har två-, tre- och fyrfaldt delade modeller, hos hvilka
dessutom enstaka delar som skarpt framträda kunna löstagas
utan att delningsplanerna här stå i något bestämdt sammanhang
till föremålets allmänna formtyp. Sådana lösa delar, hvilka
icke följa någon symmetrilag eller regel, äro t. ex. öron på
krukor eller fat, skaft på pannor och kastruller, fötter på
grytor, flänsarne på åtskilliga slags rör, tappöppningar och
ansatser på rör, naf på kugghjul och remskifvor, jemte andra delar
af föremål, hvilka sträcka sig öfver hufvuddelens konturer.

Vid skulptur-arbeten sönderdelas modellen äfvenledes, men
till en viss gräns, en ytterligare sönderdelning af ytorna
verkställes dock först i formen, så att i sådant fall denna måste
löstagas ifrån modellen.

Äro föremålen ihåliga eller innehålla flera rum, hvilka ej
låta forma sig efter modell, blifva dessa rumutfyllningar i
formen särskildt framställda, och man behöfver dertill såväl
särskilda formar, som äfven delar af sjelfva modellen hvilka skola
befästa kärnans läge i formen. Dessa modellen tillhörande delar,
de s. k. kärnmärkena, måste äfven förutses af modelltecknaren
och böra uppfylla följande fordringar: Den i de särskilda
formarne inpressade eller stampade kärnan (hvilken vanligen är af
ett fastare och mera kompakt material än substansen i de
öfriga delarne af formen) måste, sedan den blifvit inlagd i
formens urhålkning, noggrannt hafva det läge som tillkommer
honom och efter formens sammansättning ej kunna det ringaste
rubbas. Detta kan, då två upplagspunkter finnas, jemförelsevis
lätt åstedkommas men vid en punkt endast med mycken
svårighet. Egentligen måste i senare fallet kärumärkena göras så
tjocka, att hela kärnans tyngdpunkt kommer att ligga deruti.
Denna princip kan dock svårligen följas och tillämpas,
hufvudsakligen derföre att en mycket utvidgad formkista derigenom
skulle blifva nödvändig, emedan under sådana omständigheter
kärnmärkenas volum lätt kan blifva större än hela gjutstyckets.
Vidare måste man draga försorg om, att kärnan på ett särskildt
sätt fästes, och man substituterar derföre gerna leran eller
massan med en metall såväl för märkena som för den del af
kärnan som skall inpassas. Kärnan blir i allmänhet, äfven
om den består af ett jordartadt material, starkt fästad och
fästspikad för att kunna emotstå det smälta godsets svallningar,
så att man vid teckningen af modeller ej behöfver fästa något
alltför stort afseende vid användandet af stora kärnmärken.
Äfven öfver dessa detaljer gifver hvarje särskildt fall något
specielt att iakttaga.

(Der praktische Maschinen-Constructeur.)

Jordborr med fritt fall.


Ingeniör J. Kleritj’s patent.

(Plansch 7, figg. 1–10.)

Å denna i de flesta främmande stater patenterade s. k.
"frifall-borr", afsedd att drifvas med lina-, har nyligen äfven här
i landet erhållits patent. Konstruktionen är framställd å pl. 7
figg. 1–10 i 1/10 af naturliga storleken. Figg. 1 och 2 visa
apparaten från sidan samt framifrån, och har för utrymmets
skull öfre änden afbrutits och placerats mellan dessa figurer
(se figg. 3 och 4). De öfriga figurerna framställa detaljer af
apparaten.

Vid nedre änden d11 af det egentligen fritt fallande stycket
a d är borrstången f g h fästad medelst kilarne e1 e1. Den
nedre delen g g af borrstången har en gaffel och ett axielt
inborradt hål a B, i hvilket borren l k l fästes. Borren, som
göres af gjutstål och efter behof utbytes, är visad i fig: 10 i
sektion efter linien E–F. Den öfre delen a c af det fritt
fallande stycket (fig. 5) går genom en ihålig cylinder p p och
kan vrida sig i denna, å hvilken tvenne diametralt midtför
hvarandra befintliga spår o n m och o1 n1 m1 (figg. 6 och 7)
äro utskurna. Delarne m n och m1 n1 af dessa spår äro
formade efter en skruflinie och öfvergå derefter i de raka spåren
m m11, hvilka hufvudsakligen tjena såsom styrning åt fallstycket.
Denna styrning bildas af tvenne stänger p1 p1 som i öfre änden
vid p11 öfvergå i en halsring, fästad, vid cylindern p p med
skrufvar. Stängernas förening med cylindermuffen M synes af
figg. 1 och 2, hvilken muff samtidigt tjenar både såsom
styrning och för fallstyckets uppehållande medelst dess ring c,
hvilken sitter fast vid sagde stycke. Ofvanför denna är en lös
ring b (fig. 5) med tvenne diametralt motsatta stift T T,
hvilken senare ring medelst tjädern R S tryckes mot den med en
gummiskifva G belagda ytan N N. Medelst kilen b1 är det
cylindriska fallstycket d förenadt med öfverstycket N a N, hvars
hufvud a är koniskt tillspetsadt och fattas eller lössläppes efter
omständigheterna af armarne q q1, som bilda den s. k. tången.

Tångens rörelse åstadkornmes genom skifvan v w v
(framställd i plan i fig. 8) som är fästad på det parailelipipediska
halsstycket x och består af en ring w samt tvenne klaffar v v.
Sagde halsstycke kan föras uppåt och nedåt längs den
qvadratiska stången x1 oeh är på båda sidor försedd med fasta
stänger s s1 som gå genom öppningar i hufvudet Q och nedtill äro
förbundna med knä-länkarne r r. Går sålunda skifvan uppåt,
öppnas tången, hvaremot den slutes vid nedgåendet, och kan
man alltså medtaga upp det föremål som trängt in mellan
tångens käftar. Öppnandet och slutandet af tången åstadkommer
vattnet i borrhålet, och detta så att man, då fallstycket a d
uppfångats och således hela apparaten uppdrages, denna äfveu
halkar ned ett stycke, hvaraf följden blir, att klaffarne v v röra
sig omkring sina axlar y y å halsstycket x, tills de slå an mot
ringen w w. Det motstånd sorn då uppkommer nedifrån
skjuter skifvan v w v med allt som står i förbindelse med densamma
uppåt, således äfven stängerna s s1 och knälänkarne r r,
hvarigenom armarne q q1 måste vrida sig kring axeln u, då ju
tången öppnar sig. Denna släpper sålunda fallstyckets hufvud,
så att detta faller från höjden z–z till z1z1, och
åstadkommer genom det då uppkommande slaget af borren bergartens
söndersplittring. Nu måste fallstycket med tillbehör åter höjas
för att ånyo nedsläppas. Detta sker, derigenom att man
nedfirar hela fångapparaten M K, så att armarne q q1 komma
öppnade under hufvudet a. Men så snart den åter börjar höjas,
glider skifvan v w v nedåt dels på grund af vattnets motstånd
uppifrån och dels genom halsstyckets x och stängernas s s1 vigt,
hvarvid öfre delen af armarne q q1 drifvas från hvarandra, och
således käftarna q q sluta sig under hufvudet a, så att den
fallande delen af apparaten åter förbindes med fångapparaten
och följer denna uppåt, tills den ånyo faller. Emedan skifvan
består af tvenne klaffar, hvilka äro sammansatta af tvenne bleck
och der emellan liggande läderskifvor, uppkomma följande
fördelar vid denna konstruktion: för det första har man vid
uppåtdragandet till följd af klaffarnes nedfallande föga motstånd;
för det andra hålles skifvan alltid ren, emedan, om något slam
samlat sig ofvanpå skifvan, detsamma fullständigt afsköljes;
för det tredje balanceras apparaten till en viss grad vid
nedgåendet, derigenom att klaffarne sluta sig till skifvan och
sålunda göra denna hel. Då klaffarne öppna sig nedåt, lägga
de sig an emot anslagen C och D. Under nedgåendet vrider
sig fallstycket tillika en bestämd vinkel omkring sin axel
och åstadkommer således ett rundt hål i berget, utan att
borren behöfver omflyttas. Denna vridning åstadkommes genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free