- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
169

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e häftet. Juni 1872 - Föreningens för betsockerindustrien i Tyskland generalförsamling den 7 och 8 Maj 1872 - Ryno Hoffstedt: Om främmande bitterämnen i maltdrycker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alldeles likgiltigt, om man använde klorkalium eller svafvelsyradt
kali. På senare tiden har man för gödsling om våren mycket
begagnat en blandning af 180 skålp. (76,5 K.gr.) klorkalium
och lika mycket chilisalpeter per tunnland.

"Visar chilisalpetern, hvilken använd såsom enbart
gödningsmedel i större qvantitet för betor lärer gifva en dålig
produkt, samma olägenhet, då den brukas i mindre mängd
tillsamman med andra gödningsämnen?" Så mycket äfven
chilisalpeterns gynsamma inverkan på de unga plantornas tillväxt
erkändes, om den ej tilltages i för stor qvantitet, så var man
dock allmänt öfverens deri, att dess användning i massa och
enbart vore ett sätt att hastigt utmatta jorden. På fält som
hålla mycket fosfater vore chilisalpetern rätt nyttig, om man
på hösten använde ungefär 2 centner (85,1 K.gr.) och på våren
1 centner (42,5 K.gr.) per tunnland. Bättre är det dock alltid
att genast uppblanda den med fosfater. I sammanhang härmed
uttryckte doktor Bodenbender sin förundran öfver, att man
slösade mycket penningar på att från Amerika erhålla
qväfverika gödningsmedel men deremot missaktade de rikaste
qväfvekällorna i hemlandet, nämligen mennisko-exkrementerna, och
ej gjorde landtbrukets intressen gällande i och för dessas
rationela tillgodogörande. Talaren ville på det allvarligaste rikta
landtmannen uppmärksamhet på nödvändigheten att i detta
afseende gå energiskt till väga.

Vid den följande frågan, "hafva genom skydd för nyttiga
fåglar medelst anläggning af konstgjorda bon afsevärda resultat med
afseende på skadliga insekters sparsammare förekomst
iakttagits?" voro meningarne delade. Å ena sidan påstods, att man
icke kunnat varseblifva någon slags nytta häraf, hvilken åsigt
dock ej delades af flertalet. Det anmärktes, att starbon alltid
borde upphängas så, att öppningen vore riktad åt öster,
emedan de eljest icke anlitades. En medlem fastade
uppmärksamheten på, att detta år, ehuru särdeles gynsamt för majbaggar,
hade att uppvisa icke blott ett ringa antal utan äfven många
missbildade sådane, hvilket kanske torde få tillskrifvas den
förgångna, stränga vintern.

Rörande frågorna "hvilket är fodervärdet hos återstoden
af betorna, behandlade efter olika metoder för saftens
utdragande, i ojäst och jäst tillstånd, och hvilket fordringssätt är
det fördelaktigaste?" var man allmänt af den åsigten, att det
vore bäst att försätta återstoden i jäsning, hvilket dock blefve
svårt nog med den icke utpressade, vid diffusionsmetoden
uppkommande återstoden. Den Klufemannska pressen
omnämndes härvid fördelaktigt, emedan den tilläte att afpressa så
mycket vatten, att återstoden innehöll ända till 14 proc. torr
substans, hvilket är så mycket vigtigare som Hennebergs försök
visat, att för vattenrikt foder är irrationelt.

Frågan, "huruvida någon erfarenhet förefunnes om, hvilka
ogynsamma resultat betornas uppdragande till frösättning
medfört för deras sockerhalt?" hade föranledts derigenom, att under
förliden sommar en stor mängd betor (33 procent) satt frö.
Försök hafva dock visat, att tidigt planterade betor – och
det är isynnerhet dessa som satt frö – hafva gifvit en både
qvantitativt ooh qvalitativt bättre afkastning, om blott
frödrifningen i rätt tid blifvit afbruten.

Slutligen må af förhandlingarne om de ämnen som direkte
rörde fabrikationen omnämnas, att diffusionsmetoden för saftens
vinnande synes erhålla allt flera anhängare, så mycket den än
från början bekämpades. Det för några år sedan af doktor
Scheibler uppfunna förfaringssättet att ur melassen vinna
sockret är nu publiceradt[1] och skall börja att praktiskt
tillämpas. Sockrets utdragande ur melassen är af största vigt
såväl för fabrikanten som för landtbrukaren, emedan i återstoden
enligt det Schiebler’ska förfaringssättet qvarb lifva alla från jorden
upptagna, för växterna vigtiga näringsämnen, och bör den
således blifva ett värdefullt och oersättligt gödningsmedel.

Om främmande bitterämnen i maltdrycker.


Af kandidat Ryno Hoffstedt.

I "Upsala Läkareförenings Förhandlingar" förekom nyligen
en afhandling med ofvannämnde ämne till föremål, hvilken utom
sin betydelse i sanitärt hänseende äfven har ett praktiskt värde,
såsom belysande åtskilliga, tyvärr alltför vanliga ofog inom
bryggerihandteringen, hvilka förtjena blottas samt komma till
en större allmänhets kännedom. På grund häraf hafva vi
med författarens tillstånd ansett oss böra återgifva ifrågavarande
afhandling temligen fullständigt, endast med uteslutande af de
rent teoretiska resonnemangerna om de använda
undersökningsmetodernas tillförlitlighet. Uppsatsen lyder sålunda:

Bland våra drycker intaga de spirituösa ett märkligt rum,
mindre såsom födoämnen än såsom angenäma njutningsmedel,
och främst bland dem stå maltdryckerna, hvilka på grund af
ett proportionsvis billigt pris fått en nästan till det otroliga
gränsande utbredning. Produktion och konsumtion af öl stiger
till oerhörda qvantiteter. För 20–30 år sedan beräknades i
Tyskland, att per caput konsumerades årligen i Preussen 11
(28,8 lit.), i Sachsen 18 (47,2 lit.), i Rhenphalz och
Würtemberg 31 (81,2 lit.) och i Baiern 58 kannor (152 lit.) bier.
I England uppskattas årliga konsumtionen till omkring 182
millioner k:r (476,8 mill. lit.) ale och porter, produktionen
till nära dubbelt så mycket. År 1842 producerades i
Frankrike 145 millioner k-.r (380 mill. lit.) öl. Erfarenheten gifver
vid handen, att hvarken produktion eller konsumtion under
senare åren aftagit utan snarare förökats. I Sverige kan man
antaga, att öltillverkningen vid landets 346 bryggerier,
sysselsättande omkring 1,000 arbetare, årligen stiger till minst 20
millioner k:r (52,4 mill. lit.), hvartill kommer tillverkning af
cirka 500,000 k:r (1,310,000 lit.) porter. Dessutom
importeras årligen i rundt tal 17,000 k:r (44,500 lit.; s. k. bayerskt
öl samt 7,000 k:r (18,340 lit.) porter[2].

Det är en gammal erfarenhet, att med tilltagande
konsumtion af ett fabrikat spekulation och vinningslystnad snart göra
sig gällande; de yttra sig vanligen i försök att medelst
förfalskningar göra tillverkningspriset billigare, utan att
försäljningspriset derföre sänkes, och med fintlighet veta de att draga
fördel af de upptäckter vetenskapen utan dylika biafsigter gör.
Att med njutningsmedlen ett sådant förhållande skall ega rum
är helt naturligt. Knappast finnes ett ämne, för hvilket
literaturen uppräknar så många förfalskningar som för ölet, och om
äfven en mängd af dem äro mera inbillade än verkliga, så
återstå likväl tillräckligt många faktiskt ådagalagda. En
uppgift om de brukligaste förfalskningarne af maltdrycker och sättet
för deras upptäckande torde icke vara utan intresse, isynnerhet
som detta från sanitär synpunkt eger sin stora betydelse, i det
att flera af dessa förfalskningar ingalunda göras med för helsan
oskadliga ämnen utan understundom med verkliga gifter.

Med öl menas en alkoholhaltig dryck, beredd af malt och
humle medelst jäsning men utan destillation, och bestående af
vatten, alkohol, kolsyra, stärkelsegummi, drufsocker, helt
obetydligt af jästrester, fett, bitterämne och aromatisk olja ur
humle samt oorganiska beståndsdelar. Egendomliga ölsorter
innehålla dessutom något säreget ämne, efter hvilket ölet
benämnes. Häraf följer, strängt taget, att alla främmande,
härofvan icke uppräknade ämnen äro att anse såsom förfalskningar,
eller med andra ord: hvarje surrogat för malt och humle, hvarje
afsigtlig tillsats af icke blott främmande utan äfven adaeqvata
ämnen, t. ex. tillsats af alkohol till ett redan färdigbrygdt öl,
är en förfalskning. Att i denna uppsats redogöra för alla
möjliga förfalskningar har ej varit min afsigt, utan har jag inskränkt
mig till undersökning af de bitterämnen, som med sannolikhet
användas såsom humlesurrogater.

Tillsats af humle till öl är en nionde århundradets
uppfinning och har till ändamål att meddela ölet lupulinets i utspädd
lösning angenämt bittra smak och tillika att gifva det en större
hållbarhet, i det att lupulinet utöfvar en hämmande verkan på
efterjäsningen, så att denna ej kommer till fullständigt


[1] I »Zeitschrift des Vereins für die Rübenzucker-Industrie im
Zollverein», 1872, Aprilhäftet.
[2] Uppgifterna om Sverige äro hemtade ur Illustrerad Teknisk
Tidning för 1871.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free