- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
170

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e häftet. Juni 1872 - Ryno Hoffstedt: Om främmande bitterämnen i maltdrycker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afslutande. Enligt Glassfords iakttagelse skall äfven tillsats af humle
förhindra bildandet af finkelolja i ölet. Dessa humlens
egenskaper göra, att man svårligen kan finna ett ämne som
fullkomligt förmår att substituera den. Detta oaktadt finner man
i literaturen en mängd humlesurrogater uppräknade; i
"Vierteljahrsschrift für gerichtliche und öffentliche Medicin", 1869,
finner man en ganska fullständig förteckning öfver dem i en
uppsats af doktor Höche: "Die Verfälschungen des Biers und
ihre Entdeckung", hvaraf jag vill i korthet referera en del.

De brukliga surrogaterna för humle äro för det mesta
sådana vegetabilier som innehålla ett bittert extraktivämne eller
en bitter alkaloid och garfsyra. Författaren indelar dem i 1)
för helsan oskadliga, 2) vid längre bruk menligt inverkande
på organismen och 3) direkta gifter. Till första afdelningen
hänför förf. de flesta i terapien brukliga amara jemte några
andra: gentianarot, cardbenedict, malört, vattenklöfver, quassia,
millefolium, hästkastanjer, sassafras, buxbom, ek- och
videbarkar m. fl.; de mest använda af dessa äro vattenklöfver och
quassia, af hvilka 1 skålp. (0,43 K.gr.) svarar i bitterhet mot
30 skålp. (12,8 K.gr.) humle. Förf. anser dem så till vida
för helsan oskadliga, att de deraf förorsakade rubbningarne i
digestionen, koliksmärtor, stundom kräkningar, förökandet af
tarmens peristaltiska rörelser etc. äfven kunna tillskrifvas den
"mycket mindre indifferenta humlen". Indirekt skadliga blifva
de genom minskande af ölets hållbarhet och befordrandet af
finkeloljans bildning, för hvilket senare påstående förf. blir
beviset skyldig. På kemisk väg kunna enligt dr H. endast salicin
och garfsyror uppvisas; de öfrigas upptäckande måste
öfverlemnas åt smak och lukt genom jemförelse med humlebäskan.
Till de vid längre bruk skadliga surrogaterna räknar förf. aloë,
coloquint, maskfrö af cina levantica, tallstrunt och enträd.
Conifererna lemna vid jäsningen myrsyra som med ölets alkohol
förenar sig till myrsyreeter, möjlig att påvisa genom ölets
destillation; de öfriga öfverlemnar förf. åt smakprofvet.
Pikrinsyran öfverser dr H. helt och hållet. Bland de direkta gifterna
finnas nämnda räfkakor, aconitum, belladonna, Lolium
temulentum, colchicum, getpors, opium, kockelkärnor m. fl., hvarefter
förf. anför några få och äldre metoder för strychnins, morfins
och pikrotoxins upptäckande. Dermed anser han kemiens
bevisande förmåga fullständigt uttömd, så att, om dessa trenne
ämnen icke finnas närvarande, alla saunolikhetsbevis tillsamman
icke äro starka nog att döma en bryggare för förfalskning.

Af alla dessa nu uppräknade humlesurrogater kan man
vid en ölundersökning med skäl utesluta flera, dels emedan de
knappast äro användbara till ett öls bäskning, men likväl
derför fått en alltför litet grundad misstanke om sig, dels emedan
man ännu icke funnit dem vid speciela undersökningar. Så är
t. ex. förhållandet med räfkakorna, som man oaktadt de
noggranna och allmänt kända metoderna för strychnins upptäckande
aldrig kunnat finna äfven i de mest misstänkta ölsorter[1].
Annorlunda gestaltar sig förhållandet med några ämnen, för
hvilkas användning såsom humlesurrogater man på grund af
deras lätta åtkomlighet och intensiva bitterhet har större skäl
att frukta, och detta så mycket mera som inga eller högst
ofullständiga metoder finnas för deras påvisande, hvilket
naturligtsvis bidrager till, att fabrikanterna med större säkerhet
kunnat använda dessa humlesurrogater. Så beskaffade äro
kockelkärnor, vattenklöfver, quassia, malört, coloquint samt
pikrinsyra, hvilka antingen äro hos oss inhemska eller i handeln lätt
tillgängliga droger. Vid undersökning af en misstänkt ölsort
bör man närmast fästa afseende på dessa ämnen, och man kan
af skäl som jag ofvan nämnt lemna de öfriga åsido. De
nyssnämnda ämnena har jag också gjort till föremål för mina
undersökningar, hvilkas resultat jag härnedan vill meddela.

I äldre tider voro ölundersökningarne helt och hållet
subjektiva, enär man med smak och lukt trodde sig kunna afgöra
ett öls äkthet (Tyskarnes "Bierbeschauer", "Schmeckherren").
Det första ölprof, mera oberoende af godtycke, var införandet
af de s. k. Bierwaagen, ett slags areometrar, som angåfvo ölets
eg. vigt, hvarefter man oriktigt nog bedömde ölets extrakthalt.
Instrumentet finnes enligt Höche ännu i dag af ungefärligen
samma form som det år 1793 erhöll af Jaggot,
instrumentmakare i Stockholm. De metoder som sedan användes för att
upptäcka ölets halt af sprit, socker etc, hafva på senare tider
blifvit väsentligt förbättrade. Men något sätt att utröna ölets
halt af lupulin, bitterämnet i humlen, eller om detta varit
ersatt af andra ämnen, har man ej haft förr än på sista tiden,
enär upptäckterna inom denna del af den organiska kemien
mestadels tillhöra det sista årtiondet, och ännu mycket återstår
att utforska hvad bitterämnena särskildt beträffar. Ty för flere
af dem har man ej kunnat erhålla några utmärkande kemiska
reaktioner, hvarföre man kunnat vara öfvertygad om, att det
varit det och det ämnet endast då, när man framställt det ur
en viss växt, t. ex. quasiin ur Quassia amara. Häraf är klart,
att man måste vara än mera osäker, då det gäller
undersökning af ett sådant ämne som öl, hvilket kan innehålla hvilket
bitterämne som helst. För utrönande af de ofvannämnda
bitterämnenas egenskaper, har jag med ledning af de upplysningar,
literaturen kunnat lemna dels sökt framställa dessa ämnen ur
respektive växter, dels undersökt med dem försatta
maltdrycker, hvilka senare försök jag meddelar, dervid bifogande de
utmärkande reaktionerna för hvarje bitterämne.

För besparande af utrymme vill jag nämna, att vid alla
försöken behandlingen varit densamma för bortskaffandet af
främmande ämnen: den till siraps konsistens afdunstade vätskan
har först behandlats med stark (omk. 90 proc ) sprit för
aflägsnande af gummi, dextrin etc., den efter spritens
afdestillering återstående vätskan åter koncentrerats och blifvit löst i
sprit samt derpå försatt med så mycket eter, att sockret
blifvit utfäldt. Begge operationerna hafva upprepats, i fall så varit
nödigt. Återstoden efter eterns och spritens afdestillation har
allt efter omständigheterna sedan tagits i ren eller sprithaltig
vattenlösning.
– – – – – – – – – – – – –
Här följer nu i uppsatsen en redogörelse för några af
författaren anställda försök i och för utrönande af bästa metoden
och säkraste reaktionsmedlen för de olika bitterämnenas
igenkännande, hvarefter han fortsätter sålunda:

Sammanställer jag resultatet af dessa och flera likartade
försök, så visar det sig, att möjlighet gifves att särskilja dessa
nu nämda bitterämnen, utan att man är hänvisad endast till
så subjektiva reagenser som lukt och smak, Dessa ämnens olika
förhållande till blyättika och garfsyra, deras olika löslighet i
vatten, sprit och eter gifva oss följande schema:

I. Fällbar med blyättika:
Lupulin fälles ej af garfsyra, löses af eter och sprit,
men ej af vatten.

II. Icke fällbara med bly ättika, men kunna efter blyets
aflägsnande med HS åtskiljas genom garfsyra:
a) af garfsyra fällas ej:
Pikrotoxin, lösligt i eter, sprit och vatten.
Absinthin, lösligt i eter och sprit, icke i vatten.
b) af garfsyra fällas:
Menyanthin, löses svårt af eter och kallt vatten,
lättlösligt i varmt vatten och utfaller vid afsvalning;
färgas brunt, sedan violett af konc. SO3.
Quassiin, löses svårt af eter, lösligt i 222 del. kallt
vatten, färgas ej af konc. SO3.
Colocynthin, olösligt i eter, lättlösligt i kallt vatten;
färgas rödt, sedan brunt af konc. SO3[2].




[1] De engelska ölsorterna äro väl de som om sig haft största
misstankarne att vara förfalskade, och likväl har man uti dem
funnit högst få af humlesurrogaterna men aldrig strychnin. Vissa
ämnen äro i England vid böter af ända till 500 pund förbjudna att
användas.
[2] I Fresenii »Zeitschrift für analytische Chemie», 8 Jahrg., pag.
210 finnes ett af Lerin Enders sålunda uppstäldt schema:
Fälles af blyättika: Fällas icke af blyättika, men af garfsyra:
Lupulin Löslig i eter Svårlöslig i eter
gifver med amoniakalsik Absinthin Menyanthin Quassiin
silfverlösning gifver med ammon. gifver med ammoniakalisk gifver med ammon.
ingen spegel. silfverlösning en silfverlösning silfverlösning
spegel spegel ingen spegel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free