- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
171

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e häftet. Juni 1872 - Ryno Hoffstedt: Om främmande bitterämnen i maltdrycker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Grunderna för en analys af de vanligast förekommande
humlesurrogaterna med undantag af pikrinsyran, hvarom jag
längre ned skall nämna, äro i detta schema angifna. Det
återstår att redogöra för sjelfva undersökningen och dess detaljer.

Till en undersökning på främmande bitterämnen behöfver
man minst 6 liter eller 18–19 halfbuteljer af det s k.
bayerska ölet och af porter omkring 4 liter eller 12 halfbuteljer.
Dessa qvantiteter tyckas visserligen vara stora, men då man
besinnar den intensivt bittra smak som dessa ämnen meddela
åt otroligt utspädda lösningar, så är det klart, att man af
vätskor som ej kunna innehålla mycket af bitterämnet för att
icke vara odrickbara måste taga en jemförelsevis stor qvantitet,
på det att man efter vederbörlig behandling skall ega
bitterämnet i tillräcklig mängd för dess igenkännande medelst
angifna reaktioner. Härtill kommer, att sällan eller aldrig
maltdryckerna helt och hållet sakna humletillsats, utan vanligen är
endast en större eller mindre mängd deraf ersatt med andra
ämnen, förmodligen emedan humlen i följd af sin hämmande
förmåga på efterjäsningen, hvarigenom den bidrager till ölets
hållbarhet, icke kan undvaras. Den qvantitet humle som
användts har emellertid sin andel i ölets bäska,och detta
nödgar till att taga temligen stora qvantiteter för att kunna
påvisa det främmande bitterämnet. – Undersökningsvätskan
afdunstas först öfver öppen eld och mot slutet öfver vattenbad
till sirapskonsistens; likväl bör man drifva afdunstningen
försigtigt och väl akta sig för att låta vätskan torka in kring
skålens väggar, emedan vidbrända produkter då kunna uppstå,
som åt ölet gifva en främmande bitter smak och störa
undersökningarne. Den tjocka massan hvilken nu erhållit
koncentrerad bitter smak bearbetas i en rymlig och hög bägare med
alkohol, temligen stark, då man slutligen erhåller på botten
en seg gummimassa och en ofvanstående grumlig vätska som
ställes att klarna hvarefter den af hälles och spriten
afdestilleras. Återstoden afdunstas till sirap och löses i sprit; denna
lösning skakas väl med 10 gånger sin volum eter som utfäller
socker m. m., hvarefter, sedan blandningen blifvit klar, vätskan
afhälles från det olösta och destilleras. Den nu återstående
vätskan behöfver vanligen underkastas operationen med sprit
och eter upprepade gånger. Vid alla dessa operationer bör
man alltid behandla det olösta med en mindre qvantitet ny vätska
för att derur aflägsna möjligen qvarvarande bitterämne. Efter
sista extraktionen samt spritens och eterns afdunstande tager
man åsterstoden i varm vattenlösning och observerar dennas
olika förhållande, om den är klar och vid afsvalning antingen
grumlar sig eller bibehåller sig klar, om den äfven vid värme
är grumlig, om ett litet prof deraf fälles af garfsyra etc. En
mängd af dessa omständigheter gifva nämligen redan nu en
god ledning vid bedömandet, om ett främmande ämne finnes.
Ett rent humlestarkt öl gifver aldrig klar vattenlösning; ett öl
med svag humlehalt och i vatten lösliga bitterämnen ger
deremot sådan etc. Ifall man ej kan få vattenlösniugen klar, så
tillsättas några få droppar sprit. En grumlig vattenlösning,
ifall man ej tagit alltför litet vatten, betyder emellertid ringa
för kommande operationer, emedan det vanligen är lupulinet
som grumlar lösningen, och detta i alla händelser skall
bortskaffas. Det enda ämne som utom lupulinet skulle gå
förloradt vore absinthinet som icke löses i vatten; men absinthinet
förhåller sig, likasom lupulinet, mycket olika i rent och orent
tillstånd, och på den ståndpunkt undersökningen nu står
finnas andra ämnen närvarande som bidraga till dess löslighet i
vatten. I alla händelser äro några få droppar sprit
tillräckliga, för att få bitterämnena i lösning. Lösningen affiltreras
från utfällda hartser som genom kokning hopat sig till tjocka
klumpar, hvilka dels sätta sig till kärlets botten, dels förblifva
flytande på vätskans yta. Den filtrerade varma
vattenlösningen fälles nu med blyättika. Dervid bör man iakttaga, att
lösningen ej reagerar alltför starkt surt, emedan detta kan
––––––––––
Enders följer här Kromayers uppgift, att absinthinet skulle
fällas af garfsyra, en uppgift som jag ej kunnat få bekräftad af mina
försök. Hvad vidare angår användandet af ammoniakalisk
silfverlösning för dessa ämnens åtskiljande, så synes mig denna metod
icke pålitlig i följd af silfverlösningens lätta reducerande af flera
andra organiska ämnen än de omnämda bitterämnena.

hindra eller lösa en del af lupulinfällningen, utan bör man i
sådant fall neutralisera största delen af syran med ammoniak,
likväl med bibehållande af tydligt sur reaktion. Blyättikan
tillsättes försigtigt och så länge fällning bildas, hvilken
innehåller lupulinet och färgämnen, under det öfriga bitterämnen
stanna i lösningen, så framt icke blyättikan är tillsatt i stort
öfverskott, då den kan utfälla äfven andra ämnen, och
isynnerhet är detta fallet med menyanthinet. Det har nämligen lyckats
mig att genom tillsättande af blyättika i stort öfverskott
temligen fullständigt utfälla detta ämne, likväl icke då det varit
rent, utan endast då det varit förorenadt af andra ämnen,
såsom fallet är vid undersökningens närvarande ståndpunkt. Stort
öfverskott af blyättika undvikes således[1], och man låter
blyfällningen stå en stund i värme för att väl afsätta sig,
hvarefter den affiltreras och tvättas med varmt vatten.

a) Filtratet som vanligen vid afsvalning grumlar sig
behandlas i värme med vätesvafla, tills allt bly är fullständigt
utfäldt, hvarefter vätskan filtreras och fällningen mycket noga
tvättas först med varmt vatten och till sist med sprit. För
utdrifvande af HS och fri ättiksyra afdunstas filtratet till nära
torrhet. Vid denna koncentration, om icke förr, kännes
tydligen en elak bitterhet, vanligen lemnande lång och dålig
eftersmak, om ett främmande bitterämne finnes, och skulle
filtratet vara utan all bitter smak, så kan man med säkerhet
säga, att icke något af de här afhandlade bitterämnena
funnits uti det undersökta ölet
[2] Smaken kan nämligen icke
förnekas såsom det känsligaste reagenset för bitterämnens
när- eller frånvaro. Filtratet lemnar efter afdunstning vanligen en
brunaktig återstod som, ifall smaken sagt oss, att ett
bitterämne finnes närvarande, för främmande ämnens ytterligare
bortskaffande behandlas med sprit och eter, efter hvilkas
afdunstning återstoden tages i vattenlösning som genom sitt olika
förhållande vid olika ämnens närvaro åter lemnar oss rätt goda
upplysningar. En klar vattenlösning kan nu aldrig innehålla,
om den är varm, absinthin annat än i minimala qvantiteter
och, om den är kall, dertill icke menyanthin; man har då att
endast fästa afseende på de i vatten lösliga bitterämnena. En
grumlig vattenlösning kan deremot innehålla hvilket bitterämne
som helst. Man tillsätter sprit, tills den klarnar och derpå
vattenlösning af garfsyran. Garfsyran tillsättes droppvis och
försigtigt, emedan den i öfverskott lätt förhindrar fällnings
bildande. – 1) Om en fällning bildats, så intorkas den med i
vatten uppslamrnadt blyoxidhydrat och utkokas sedan med sprit;
spritlösningen afdunstas och i återstoden särskiljer man
colocynthin, menyanthin och quassiin förmedelst eter och vatten
samt kan vidare igenkänna dem genom de förut uppgifna
reaktionerna. – 2) Filtratet befrias från öfverskjutande garfsyra
med blyättika, fällningen affiltreras, och filtratet, befriadt från
bly med HS, afdunstas. Pikrotoxinet kristalliserar vanligen
med lätthet och kan utlösas med vatten; absinthinet är svårt
att bringa till kristallisation, utan qvarblifver såsom gula
massor och är nästan olösligt i vatten. Vidare reaktioner äro
förut uppgifna.

b) Fällningen, hvilken, såsom ofvan är nämdt, vid
försigtig tillsats af blyättika endast innehåller lupulin jemte
färg- och extraktivämnen, behandlas för vidare pröfvande
uppslammad i varmt vatten med HS; det bildade svafvelblyet
affiltreras och tvättas med varmt vatten och sprit. Filtratet
afdunstas till torrhet, och ur återstoden utdrages lupulinet med eter,
kloroform eller gasolja. Lupulinet blifver efter
extraktionsvätskans afdunstning föga lösligt i vatten men lättlösligt i
sprithaltigt vatten, hvarur det fälles af blyättika men icke af
garfsyra. Naturligtvis kan man undersöka fällningen på främmande
bitterämnen, och man bör såsom regel göra det.                 (Forts.)


[1] Detta sker bäst genom att ofta pröfva affiltrerade portioner
af vätskan, om blyättikan deri ger vidare fällning.

[2] Naturligtvis bör man noga pröfva lupulinets frånvaro; genom
någon vårdslöshet vid operationen har det möjligen icke blifvit
utfäldt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free