- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
183

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e häftet. Juli 1872 - H. Falcke: Inrättningar till förebyggande af olyckshändelser vid fabriker - E. A. W.: Om medlen att förekomma rök från ångpanneskorstenar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"varningsvals" anbringas framför öppningen till nyssnämnde valsar.
Denna varningsvals utgöres af en mycket lätt och tunn vals,
som utan något fäste och endast genom sin egen tyngd hvilar
på den andre hufvudvalsen, så att den kan röra sig upp och
ned i vertikala eller sneda glidlager. Arbetaren kan då
omöjligen komma intill det farligaste stället, ty äfven em han är
oförsigtig vid varans införande mellan valsarne, kommer han
ändå ej längre än endast mellan varnings- och undervalsen,
dervid den förra ger efter och derigenom gör honom uppmärksam
på faran. Utom denna fördel kan man anse en dylik vals
såsom en förbättring af maskinen, emedan han underlättar arbetet
med varans införande.

För cirkelsågar anbefaller Heller att framför desamma
anbringa en skyddsbräda, hvilken kan röras upp och ned i
vertikal rigtning och under sågningen lätt fästas på den höjd
man önskar men som, då sågen ej arbetar, hvilar på sågbänken
och betäcker sågen. För att äfven, under det sågen är i
arbete och medan skyddsbrädan är upplyftad i höjden, förekomma
hvarje olyckshändelse är vid skyddsbrädans främre kant
omedelbart framför sågskifvan en vertikalt i guider rörlig skena
placerad, hvilken balanceras genom en lämplig motvigt. Vid skenans
nedre ände finnes en rulle, hvilken vanligen hvilar på
sågbänken och derigenom afstänger tillträdet till sjelfva sågklingan.
Då denna skall sättas i gång, måste arbetaren något litet höja
skenan och det stycke som skall förarbetas framglider då under
rullen; och så snart det är fullbordadt, sjunker rullen åter ned
och afstänger likasom förut ingången till sågen.

Vid trahyfvelmaskiner med upprättstående axel och
horisontela hyfveljern böra dessa sistnämnda förses med en passande
ombyggnad och dessutom bör framför och bakom arbetsstycket
skyddsbräder anbringas, af hvilka det främre för beqvämlighets
skull bör vid arbetsstyckets införande lätt kunna nedfällas.
På detta sätt kan man göra sig säker för den fara, som
möjligen förorsakas af kringflygande träsplittror eller något lossnadt
hyfveljern.

Äfven för hissverk hafva mångahanda förbättringar
blifvit föreslagna. Det har visat sig att vid koppelstängernas
rörelser ofta stötar uppkomma, hvilka utöfva ett menligt
inflytande på maskineriets bestånd. Oaktadt dessa koppelstänger
äro förfärdigade af så lätt material som möjligt, såsom tråd
eller metallrör, blir till följd af den ansenliga längden deras
vigt ändå betydlig; och ju tyngre dessa äro, desto häftigare blifva
de af dem förorsakade stötarne. För att förekomma denna
olägenhet anser Heller, att de omnämnda stängerna böra
ersättas af smala jerntrådar. Genom en dertill lämpad inrättning
fattas jerntråden vid inryckandet, emedan detta icke gerna låter
sig göra med blotta handen. Heller gör vidare till- och
frånkopplingen så till vida sjelfständig, att hissen stannar af sig
sjelf i den våning man önskar, om arbetaren endast förut
anbringat häfstången på den afsedda våningens nummer.
Dessutom anbefaller han äfven en hjelpapparat för att, om den
vanliga kopplingsmekanismen ej skulle fullgöra sin förrättning,
ändå kunna få hissen att stanna. Vidare fäster han
uppmärksamheten på Lespremonts säkerhetsapparat för dylika maskiners
försättande i stillhet. Principen bos de flesta sådana
inrättningar är i allmänhet den, att då någon lina afslites, en fjäder
lösgöres hvilken i sin ordning försätter bromsar eller klämmor
i rörelse, för att derigenom hejda hissens fall. Vid Lespremonts
inrättning utgöras bromsarne af fyra häfstänger, hvilkas ändar
i normalt tillstånd af den spända draglinan hållas på det sätt,
att de ej beröra ledningsskenorna till hissen. Häfstängerna äro
nämligen så anbragta, att två och två af dem omfatta hvardera
ledskenan. Skulle nu draglinan brista, åstadkommer den förut
omtalade fjäderns lösgörande en höjning på häfstängernas ändar.
På de ställen der häfstångsändarne utgå från hisssens väggar
äro V-formiga plåtar fastskrufvade, hvilkas spetsiga ände är
vänd uppåt. Häfstångsändarnes upplyftande har då till följd,
att dessa plåtar komma att närma sig hvarandra, hvarigenom
den mellanliggande skenan klämmes emellan dem, och genom
skenans friktion mot de kilformade plåtarne blir häfstängernas
rörelse uppåt ännu större. Härigenom verkställes bromsningen
ganska raskt och fullständigt, utan att fjädern dervid frestas,
då denna endast i början sätter häfstängerna i rörelse. Äfven
om driflinan icke gått sönder, kan man lätt vid påfallande
behof sätta denna bromsinrättning i verksamhet från hissens inre
medelst en vanlig hafstång.

Ganska många olyckhändelser pläga inträffa vid
drifremmars påläggning. Man har derföre sökt att genom mekaniska
inrättningar verkställa detta arbete, bland hvilka omnämnes en
af Herland föreslagen. Det har emellertid visat sig, att denna
dels var allt för komplicerad, och dels att den ej verkade
säkert. En annan af Baudouin konstruerad inrättning för samma
ändamål rekommenderas nu mycket och har äfven på många
ställen med stor fördel blifvit använd samt af det förut
omnämnda sällskapet i Mulhouse belönats med en guldmedalj.
Denna s. k. "rempåläggare" består af ett tätt intill remhjulet
anbringadt gehäng, på hvilket finnas tvenne uppstående bultar,
hvarpå drifremmen stannar om hon skulle nedfalla från hjulet.
Redan härigenom aflägsnar man faran af att remmen skulle
kunna uppveckla sig på den kringsvängande axeln, emedan den
befinner sig fullkomligt isolerad från den sistnämnde. Den ene
af bultarne tjenar tillika såsom stödjepunkt för en hafstång af
trä, hvilken vanligen hänger rätt ned bredvid remskifvan, men
från arbetarens plats kan omkastas medelst en stång, hvarvid
dess yttersta spets endast kommer att stryka några linier utanför
remhjulets ring. Har nu en rem nedfallit från hjulet, behöfver
arbetaren endast med sin hakstång fatta och upplyfta häfstången.
Härigenom kommer remmen att ligga öfver häfstången och upplyftes på
samma gång som denna ända till något öfver den högsta
punkten på hjulet, men nedglider derefter från häfstången, emedan
dennas spets är något afsneddad, och nedfaller då på remhjulet.
Remmen drages derefter ett stycke med hjulet och lägger sig
derigenom på skifvan af sig sjelf. Således verkställes med denna
inrättning alldeles detsamma och på samma sätt, som då
arbetaren pålägger remmen med handen, men skilnaden är, att det
försiggår långt mera säkert och utan den minsta fara för
arbetaren. Apparaten är dessutom enkel, billig och låter utan
svårighet lämpa sig för olika fall. Då axelns hastighet är
obetydlig och hjulets diameter är ringa, kan häfstången äfven
anbringas omedelbart vid axeln.
                        H. Falcke.
                        (Deutsche Ind.-Zeit.)

Om medlen att förekomma rök från
ångpanneskorstenar.


(Forts. från sid. 139.)

Den mest rationela utvägen att förekomma rökbildningen
tyckes väl vara att vid eldstadskonstruktionen söka fästa mera
vigt vid å ena sidan luftens tillströmmande till en qvantitet,
proportionel mot det under tiden mellan tvenne påeldningar
oupphörligt varierande behofvet och icke, såsom vanligen är
fallet, i omvänd proportion mot detta behof, samt å andra sidan
luftens sammanträffande med gaserna på det sätt, att
blandningen dem emellan kan blifva homogen. För det förra
ändamålet har föreslagits dels att använda eldstadsluckor försedda
med öppningar, hvilka medelst en enkel mekanisk inrättning
under tiden mellan tvenne inmatningar småningom tillstängas,
låtande sålunda en allt mindre luftmängd tillströmma öfver rosten,
dels på samma sätt reglerade spjell, hvilka i mån af behof
skulle försvaga skorstensdraget och dymedelst förminska
lufttilloppet. Dessa konstruktioner måste tvifvelsutan anses
grundade på en riktig tanke, men de synas hafva stött emot
praktiska svårigheter vid skötseln.

För att befordra luftens sammanträffande med gaserna på
ett för en fullständig förbränning mera gynsamt sätt hafva en
mängd konstruktioner föreslagits, som alla gå ut på att inleda
en ytterligare luftmängd ofvan rosten. I de flesta fall har man
sökt förvärma denna luft genom att leda den vare sig under
rosten genom eldstadsväggarne, genom eldbryggan eller genom
ihåliga roststänger. Luften har derefter inströmmat i eldstaden
framför eller bakom eldbryggan, genom öppningar å sidoväggarne
eller genom hål å eldstadsluckan.

Det synes oss vid dylika konstruktioner vara skäl att taga
i betraktande den olika specifika vigten hos de gasarter, man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free