Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e häftet. Juli 1872 - E. A. W.: Om medlen att förekomma rök från ångpanneskorstenar - J. A. Schylander: Iakttagelser angående det smidbara gjutjernet, gjorda under en resa i Belgien 1871-72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vill sträfva att sammanblanda. Luften är, äfven då den
förvärmes, tyngre än de varma förbränningsgaserna, och om den
derföre inledes under dessa, synes den hafva föga anledning att
upptränga genom och blanda sig med dem. Snarare bör man
väl hoppas på en sådan blandning, ifall luften inkommer så,
att den måste framstryka öfver de heta gaserna, hvilka, såsom
specifikt lättare, den då tenderar att genomtränga. Ofvan
eldstadsluckan, mellan denna och pannan, finnes vid det vanliga
inmurningssättet en användbar plats för den tillströmmande
luftens värmande medelst det från kolen utstrålande värmet; och
att den värmda luften ifrån just denna plats nedfaller på
gasströmmen, fördelad öfver dess hela bredd, synes oss på ofvan
anförda skäl riktigast, så mycket mera som de minst
fullständigt förbrända gaserna äro de som utströmma från rostens
främre del, isynnerhet om elden med afsigt skötes på det sätt,
att en större del af de glödande kolen skjutes längre in på
rosten då ny inmatning sker, och de nya kolen deremot
hufvudsakligen inkastas på rostens främre hälft.
För samma ändamål som de sist omnämnda
konstruktionerna har användts tvenne kombinerade eldstäder, i hvilka
eldas vexelvis, så att den ena har sin fullständigaste förbränning
då den andra matas. Gaserna från dessa eldstäder sammanföras
antingen genom att ledas från den sist eldade igenom den andra
eller ock genom att ifrån båda inledas uti ett gemensamt
förbränningsrum, anordnadt så att gaserna tvingas att blanda sig
med hvarandra. För den förra metoden måste man använda
ett system af spjell som förändra ställning hvarje gång kol
inkastas. Detta är opraktiskt, och desslikes äro spjellen svåra
att hålla vid lag. För att undvika desamma har föreslagits
att ständigt begagna stenkol på ena rosten och kåks på den
andra samt låta röken från den förra passera öfver den senare.
Den andra metoden, att sammanföra gaserna från båda
eldstäderna i ett gemensamt rum, har blifvit mycket använd och vid
försök visat bränslebesparing.
Till sist bör här omnämnas den s. k. gaseldningen, grundad
på den princip, att en mindre luftmängd genomtränger bränslet,
omdanande största delen af detsamma till brännbara gaser
hvilka sedan antändas. En särdeles fullständig förbränning
med unvikande af öfverflödigt lufttillträde har vid denna metod
ernåtts. Det är dock egentligen vid ugnar för metallurgiska
ändamål, der hög temperatur åstundats, som ifrågavarande
princip funnit sin fullständigaste användning och då oftast, der
fuktigt bränsle användts, i förening med vattengasens kondensering
och det bortgående värmets s. k. regenerering, d. v. s. de
bortgående gasernas användande för att uppvärma de tillströmmande
brännbara gaserna samt antändningsluften. Gasgenereringen synes
oss böra blifva af stor användning äfven för ångpanneeldningen,
men af många skäl torde härvidlag föga vara att vinna af en
värme-regeneration och ingenting af vattengasens kondensation.
Vid den sist omnämnda metoden användes i allmänhet
mekanisk bläster, hvarföre vi i sammanhang härmed icke kunna
underlåta att framställa vår åsigt om dennes betydelse för
föreliggande fråga.
En skorstens dragförmåga varierar med temperaturen å de
genom densamma strömmande gaserna, med den yttre luftens
temperatur och med vindens riktning och styrka. Att med en
sålunda från eldarens sida oregerlig motor förmå framkalla den
jemnhet i arbete som utgör vilkoret för jemnhet i resultat, är
knappast tänkbart. Att lägga fullkomligt i eldarens hand
makten öfver dragets styrka är ju påtagligen ett önskningsmål, och
der detta mål kan uppnås utan att medföra inverkningar på
eldningens gång af väsentligen annan art, såsom t. ex. då
skorstenen helt enkelt utbytes mot en sugfläkt, har ock resultatet
visat sig godt. Men det är icke allenast en sådan jemnhet i
gången, som bör eftersträfvas, utan här finnas, såsom vi hafva
sett, en mängd olikartade vilkor som måste uppfyllas.
Lösningen af dessa frågor är att söka, tro vi, i användningen af den
mekaniska kraften äfven för luftens inpressande till
förbränningsrummet, och detta med tillämpning af gasgenereringsprincipen.
De praktiska svårigheter som härvid till en början möta
underkänna vi på intet sätt, och det skulle föra oss för långt att
här ingå på en diskussion öfver deras beskaffenhet, men vi tro
förvisso, att dessa svårigheter kunna undanrödjas, och att
dermed den största fulländningen i bränslets tillgodogörande skall
ernås på samma gång som frihet från sot ock rök.
Såsom vi se, hafva ganska få af de många försök som
gjorts att förbättra den vanliga eldstadskonstruktionen blifvit
krönta med någon framgång. Denna vanliga konstruktion,
der den i öfrigt är rätt utförd, erbjuder, skött af en god eldare,
den stora fördelen att vara enkel; och det ligger i sakens natur,
att hvarje komplicering härvidlag måste möta motstånd från en
rutinerad eldare, och att derföre fördelarne måste vara
betydliga, ifall de ifrån hans sida skola vinna ett hastigare
erkännande. Vill man derföre verkligen pröfva en ny konstruktion,
torde det ofta vara klokare att för skötseln antaga en i öfrigt
kunnig person, som icke genom att längre tid hafva umgåtts
med den vanliga eldstaden är på förhand stämd emot den nya,
och som icke af vissa egna föreställningar om rätta sättet för
eldningens skötsel hindras från att verkställa densamma på
föreskrifvet sätt. Man kan ju sedan låta en skickligare eldare
försöka, om icke han möjligen med samma eldstad förmår vinna
ännu bättre resultat.
Så alldeles utan framgång finna vi icke heller de hittills
gjorda förbättringsförsöken hafva varit, om ock resultaten ännu
icke synas motsvara det härpå nedlagda arbetet. Eldstaden med
omvänd låga för vissa bränsleslag, de två kombinerade
eldstäderna, gasgenereringsugnarne med bläster och möjligen äfven
Thierry’s eldstad med ånginledning hafva vunnit en varaktig
användning.
De af detta ämne närmare intresserade hänvisa vi till en
uppsats af Fr. Holm i den danska "Tidsskrift for anvendt Chemi",
N:o 10 och 11 af innevarande årgång, uti hvilken finnes angifven
en god del af litteraturen i ämnet. Vi hafva för den här gjorda
korta framställningen tagit oss friheten låna ett och annat från
denna uppsats. E. A. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
