- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
186

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e häftet. Juli 1872 - J. A. Schylander: Iakttagelser angående det smidbara gjutjernet, gjorda under en resa i Belgien 1871-72 - R. Ekstrand: Om Injektor-konstruktioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppvärmt deglarne och öfriga detaljer för gjutningen begifva
sig genom den ringformiga kanalen k för att genom de
vertikala kanalerna i ledas till skorstenen K. Denna konstruktion
af ugnen samt anordningen af deglarne och öfriga för
gjutningen erforderliga detaljer erbjuda stora fördelar, emedan rännan
m och degeln D, hvilka utgöras af tvenne af hvarandra fullt
oberoende pjeser, äro lätta samt kunna lagas eller ersättas med
nya utan stora omkostnader. Det är dock antagligt, att denna
ugn, likasom alla nya konstruktioner, behöfver underkastas vissa
modifikationer, hvilka dock sannolikt komma att inskränkas till
några detaljer. Uppfinnaren af denna ugn är för närvarande[1]
sysselsatt med byggandet af en dylik för ett metallgjuteri i
Bryssel.

Vid formningen af de föremål som skola tillverkas
begagnas i Liège till formsand den kring staden, på flera ställen
allmänt förekommande, fina, rödgula, jemna och lerhaltiga sanden
som utan vidare förarbetning genast kan användas. Har man
ej naturlig sand att tillgå, måste man ovilkorligen på ett eller
annat sätt, genom målning och bränning, söka framställa ett
lämpligt formmaterial, alldenstund detta naturligen utgör ett
hufvudvillkor, för att gjutningen skall utfalla lyckligt och
produkten tillfredsställa nutidens anspråk. Formningen sker på
samma sätt som i fingjuterierna. Man använder nästan
uteslutande formkistor af gjutjern, och måste dessa till storlek och
form vara lämpligt och beqvämt afpassade i enlighet med de
pjeser som man önskar forma. Den mest begagnade storleken
vid alla de fabriker jag besökt är af 2 fots (60 c.m.) längd och 1 à 1,2
fots (30 à 36 c.m.) bredd. Med anledning deraf att nästan
uteslutande smärre pjeser förfärdigas, är det beqvämast att utföra
formningen på formbord, hvilka naturligen äro, så mycket
utrymmet medgifver, placerade i de ljusaste delarne af gjuteriet.
Modellerna läggas i formkistan så nära hvarandra som möjligt,
på det att man må kunna spara både tid och utrymme. Efter
formningen öfverpudras formen såsom vanligt med fint kolpulver.
Härifrån afviker dock förfaringssättet hos Belfroi & C:o, der
formen öfverpudrades med utomordentligt fint tegelstensmjöl.
Orsaken härtill kunde eller ville man ej riktigt förklara – nog
af, detta pulver användes och syntes vara mycket omtyckt.

Modellerna göras, så ofta som ej någon tillfällig pjes skall
förfärdigas, af jern, messing, tenn eller, såsom i Herstal var
vanligt, af en blandning af tenn och nickel. Det är också
alldeles nödvändigt att hafva modellerna af något varaktigt
material samt noggrannt och väl arbetade, emedan fabriker för
smidbart gjutjern vanligen bassera sig på tillverkning af vissa
bestämda pjeser som kunna levereras och afsättas i massa,
hvadan modellerna äro mycket utsatta för nötning. För att
befordra en skyndsammare formning begagnar man ofta en enda
sammansatt modell för hvarje formkista. Denna modell är då
så beskaffad, att midten af densamma utgöres af hufvudingötet,
från hvilka de små ingötena till hvarje särskild pjes, hvaraf den
stora modellen är sammansatt, utgrena sig åt båda sidor. Man
formar på detta sätt götena och sjelfva pjeserna på en gång
och slipper dessutom att jemka och passa modellerna för att
få formkistan att rymma så många pjeser som möjligt för hvarje
gjutning. En dylik modell benämnes "formblad". Det är klart,
att dylika formblad måste vara sammansatta af pjeser af
någorlunda lika dimensioner, så att man t. ex. ej sätter en
nyckelskylt bredvid en pistolpipa o. s. v., ty derigenom försvåras
formningen väsentligt. En annan vigtig sak att iakttaga vid
formningen är, att ingötena erhålla lämpliga dimensioner. De
måste vara tillräckligt stora för att tillåta en hastig gjutning,
om pjeserna skola utfalla väl och tydligt; men derjemte måste
de äfven vara tunna, så att de med lätthet kunna afbrytas utan
att skada pjeserna med hvilka de sammanhänga.

Sedan gjutningen verkställts, upprifvas formarne, så fort
man anser att jernet stelnat, hvilket vid gjutning af så klena
dimensioner som här vanligast förekomma sker nästan
ögonblickligt. Härifrån utgöra dock sådana pjeser undantag som genom
för hastig afkylning skulle springa i bitar till följd af hårdheten
hos det jern som användes. Sådana föremål äro t. ex. fina
och tunna ornament af relativt stor ytutsträckning, och få dessa
qvarvara i formen för att långsammare afkylas, eller föras de
till och med i ett särskildt upphettadt rum för att i samma
mån som detta afkylas. Skulle pjeserna under afsvalningen
något kasta sig, betyder detta föga, emedan de efter
aduceringen lätt åter kunna riktas med en träklubba på en planskifva.
På de öfriga pjeserna afbrytas åter ingötena, hvarefter med
jernborstar afskrapas eller afrifves den gjutsand som fastnat vid,
och slutligen sorteras godset. För putsningsarbetets
underlättande vid de mindre pjeserna läggas alla sådana, som icke äro
för breda, långa och tunna eller som ej hafva hvassa kanter
och hörn hvilka böra bibehållas, i en sliptunna. Denna är
såsom bekant till formen rund eller fyrkantig och sättes i
rotation omkring en axel, hvilken kan sammanfalla med cylinderns
axel eller i öfrigt anordnas i hvilken ställning som helst. Genom
den uppkomna rörelsen afgnida pjeserna så småningom sanden
af hvarandra; och äro således dylika sliptunnor nödvändiga
inventarier i hvarje fabrik för tillverkning af smidbart gjutjern.
                        (Forts.)

Om Injektor-konstruktioner.


Af doktor R. Ekstrand.

(Plansch 9, figg. 7–12.)

Vid Civilingeniörsföreningens i Skottland förhandlingar år
1868 redogjordes för en då uppfunnen kondensor, den s. k.
ejektorn eller ejektorkondensorn (se Bourne: Examples of
Modern Steam, Air, and Gas Engines, Part IX, Februar 1869),
vid hvilken ej någon vanlig luftpump användes, utan der ångans
lefvande kraft drifver vattnet ur kondensera på ett sätt som
liknar verkan af den för ångpannors matning använda injektorn.
Under diskussionerna yttrades, att den omnämnde apparaten
var en af de största uppfinningar, hvarmed ångmaskinen i vår
tid riktats. Ejektorn synes emellertid ej ännu hafva
förverkligat de förhoppninger man hyst om densamme. Åtminstone
finner man den ytterst sällan tillämpad och på de senare åren
knappt omnämnd i tekniska journalerna[2].

En af vårt tidehvarfs största uppfinningar vid ångmaskinen
är emellertid otvifvelaktigt den efter uppfinnaren, fransmannen
H. J. Giffard, benämnda matareapparaten för ångpannor, Giffards
Injektor[3] Enär denna icke blott är af ett synnerligen stort
teoretiskt intresse, utan äfven redan erhållit en ganska
omfattande användning, torde det ej vara olämpligt att här lemna en
kort redogörelse för densamma och de successiva förbättringar
den undergått, isynnerhet som å ena sidan apparaten verkligen
förtjenar en ännu större användning, än den som hufvudsakligen
vid lokomotivpannor kommit den till del, och å andra sidan de
uppgifter och förklaringar som man påträffar häröfver ofta
äro oriktiga och vilseledande. Innan vi angifva grundidéerna
för dess konstruktion, vilja vi omnämna några af de apparater
som vanligen anses såsom dess förelöpare.

Redan 1806 erhöll Nicholson patent å åtskilliga
tillställningar för att åstadkomma luftdrag medelst utströmmande ånga.
Vid en af dessa som finnes antydd i fig. 7 å pl. 9 utgår
ångstrålen från rörmynningen a i atmosferen, hvarur luft drages in
jemte ångan i den koniska öppningen b af röret b c för att
derifrån riktas på en eld. Vid en annan tillställning låter han
ångstrålen ingå uti ett med det föregående alldeles likartadt
munstycke men sedermera mötas af en från sidorna
inströmmande vattenmassa. Han afsåg härmed en förbättring i de
gamla vattenblåsmaskinerna. Några praktiska resultat hafva
likväl ej genom dessa uppfinningar kommit till stånd. Colburn
anmärker emellertid i sitt nyss citerade arbete med rätta, att
Nicholsons sista apparat, om den utarbetats, bort kunna gifva
anledning till den nu brukliga injektorn.


[1] Reseberättelsen är daterad den 2 April innevarande år,

[2] »Blott för att göra cykeln fullständig mil jag erinra om den
längesedan afsomnade Morton’s ejektor eller kondensator»
yttrar
Rosenkrantz i ett föredrag om injektorer (se Zeitschrift d. V. D. I. 1872).
[3] Giffard erhöll i England patent å sin injektor den 23 Juli
1858 (Colburn: Locomotive Engineering).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free