- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
187

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e häftet. Juli 1872 - R. Ekstrand: Om Injektor-konstruktioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mera praktiska och bekanta äro följande apparater, som
vi efter Rosenkrantz’ föredrag (se noten å föreg. sida) i korthet
angifva:

1:o) Vattenblåsmaskinen (fig. 8). Vatten får här rinna
från cisternen A ned genom ett vertikalt rör B, vid hvars
mynning luft indrages uti ett annat vidare rör.

2:o) Tomsons Vattenstrålpump (fig. 9). Från en cistern A
strömmar vatten ned genom ett vertikalt rör och ut genom en
lämpligt formad mynning D å detsamma, förtunnar luften i
hylsan E samt uppsuger så vatten genom C, hvilket bortföres till
afloppsröret B. Denna inrättning är på senare tiden begagnad
i en något förändrad form till länsning af utgräfningar
(Zeitschrift d. V. D. I., Bd XI, sid. 121).

3:o) Gurney’s ångstrålventilator. Ånga får utströmma
genom en rörmynning A (fig. 10), hvarvid luft uppsuges
genom röret C och utföres i B. Äfven denna tillställning har
på senare tider fått användning, men med vatten i stället för
luft, vid centrifugalpumpar för att undvika ifyllandet vid deras
igångsättning. Samma inrättning lärer ock varit nyttjad såsom
luft- och uppfordringspump vid vacuumapparater ända sedan 1833.

4:o) Lokomotivblåsröret. I stället för att låta en
ångstråle ingå med den friska luften till en eldstad för att på så
sätt öka draget och påskynda förbränningen, såsom Nicholson
åsyftat, vann Stephensen detta resultat genom att inleda ångan
ibland förbränningsgaserna uti skorstenen. Denna berömda
apparat, som gjorde epok i lokomotivkonstruktionernas historia,
har sedermera af Zeuner gjorts till föremål för grundliga
teoretiska undersökningar, i hvilka han gifvit blåsrörsfenomenet en
fullständig belysning.

5:o) Danckell’s ångstrålmanometer kan äfven räknas hit.
I det dubbelböjda rörets a b (fig. 11) båda ben finnes qvicksilfver.
Vid d går en ångstråle ut genom ett ansatsrör åt e till. I
röret c uppstår en luftförtunning, hvarigenom qvicksilfret
uppsuges i röret b, och det intressanta resultat erhålles, att
höjdskilnaden emellan qvicksilfverytorna blir nästan proportionel
emot ångtrycket.

Alla dessa apparater äro grundade på det redan af Veuturi
beskrifna sugningsfenomenet, som inträffar när ett fluidum, vare
sig en gas eller vätska, får strålformigt utströmma genom ett
ansatsrör. Detta rör fortsattes då genom ett annat vidare
afloppsrör, som kan vara antingen öppet (figg. 7 och 8) eller
slutet (figg. 9 och 10) vid den ena änden, allt eftersom man
vill låta luft eller något annat fluidum ledas genom detsamma.
Detta allmänt bekanta fenomen är emellertid ej tillräckligt för
att förklara verkan af Giffards injektor, såsom vi straxt skola
finna. Ehuru denna apparat bör vara känd, hafva vi likväl,
för att lättare kunna beskrifva dess verkan och angifva
hufvuddelarne i dess konstruktion å pl. 9 upptagit en figur (fig. 12),
föreställande Giffard’s ursprungliga konstruktion.

Frisk ånga inkommer genom det lilla sidoröret O på den
yttre cylindern A och går genom de små hålen p uti en inre
cylinderhylsa som slutar med ett konoidiskt ansatsrör a,
hvilket kan tillslutas med en konisk tapp eller spindel, den s. k.
sugspindeln. När denna föres tillbaka, rusar ångan ut genom a
och åstadkommer en luftförtunning i rummet omkring detta rör.
Under förutsättning att sidoröret O, kommunicerar med en
vattenmassa, måste då vatten uppstiga genom detta samt intränga och
blanda sig med ångan uti ett annat ansatsrör b. Ångan
kondenseras härigenom till större delen, och, om apparaten verkar
ordentligt, kommer det uppsugna vattnet och ångan tillsammans
att såsom en klar vattenstråle lemna mynningen b och från
denna ingå uti ett tredje ansatsrör c. Strålen genomgår detta
med tillräcklig hastighet, för att lyfta venlilen m och slutligen
genom sidoröret O3 intränga i vattenrummet till en panna, der
trycket till och med kan vara större än ångans som användes
för matarevattnets uppsugning i injektorn. Första afdelningen
i apparatens verkan, som vi räkna till dess blandningen af
vatten och ånga lemnar mynningen af ansatsröret b, grundar sig
tydligen på samma fenomen som de i figg. 7–11 skisserade
tillställningarne. Den senare delen eller sjelfva injektionen,
hvarigenom den bildade vattenstrålen ingår i pannan, utgör
emellertid injektorns karakteristiska drag och har gifvit anledning till
dess benämning. Många injektorer användas nämligen på det
sätt, att matarevatten tillföres dem utan att behöfva först
uppsugas. Likaledes förekomma särskilda systemer, konstruerade
under förutsättning att detta förhållande alltid eger rum, och
man brukar med anledning häraf indela injektorerna uti sugande
och icke-sugande.

Beträffande injektionsfenomenet är detta på vetenskapens
närvarande ståndpunkt ganska svårt att redogöra för. Den
mekaniska värmeteorien antyder likväl möjligheten af ett dylikt
fenomen, och på grund af den första hufvudsatsen i denna teori
skulle man kunna säga, att, medan en del af den använda
ångans värme under kondenseringen afgifves till matarevattnet och
hos detta åstadkommer uppvärmning, omsattes äfven en liten
del värme i lefvande kraft eller mekaniskt arbete,
ungefärligen motsvarande det som erfordras för matarevattnets
indrifvande i pannan. Ehuru denna förklaring ingalunda kan anses
tillfredsställande, då den å ena sidan ej hänvisar till något
annat bekant fenomen eller någon lag som berättigar till det
ifrågavarande fenomenets förutsägande, och å den andra ej heller
lemnar klaven till de olika konstruktioner och ställningar som
måste gifvas åt apparatens hufvuddelar, hafva vi likväl anfört
densamma, emedan den berättigar oss att uppställa en mycket
enkel eqvation för bedömandet af injektorns verkan.

Af det anförda framgår, att injektorns hufvuddelar äro de
trenne ansatsrören a, b och c. Det första af dessa, som i
Giffards konstruktion kan tillslutas af sugspindeln, och genom
hvilket den friska ångan utgår, vilja vi kalla ångröret; det andra
b, hvari ångan blandas med matarevattnet och kondenseras,
kalla vi blandningsröret. Dessa båda rörs afstånd från
hvarandra måste noga regleras, så att ångan lätt och fullständigt
kondenseras; i annat fall bortgår matarevattnet delvis såsom
spillvatten genom sidoröret O2. Det tredje ansatsröret c,
hvarigenom vattnet tryckes in i pannan, kalla vi för tryckröret;
detta har sin minsta tvärskärning nära den främre mynningen
och vidgar sig derifrån så småningom utåt afloppsröret till.
De mest passande formerna till sammanhörande rörmynningar
har man måst utfinna nästan uteslutande genom försök. I
allmänhet gäller, att formerna på de trenne rören kunna variera
ganska mycket, blott de sinsemellan harmoniera. Midt emellan
blandnings- och tryckrören finnas i den yttre cylinderhylsan små
hål för att genom dern kunna iakttaga vattenstrålens
beskaffenhet. I alla konstruktioner äro lägena af dessa båda ansatsrör
i förhållande till hvarandra orubbligt bestämda. Emellan dem
finnes vanligen ett fritt rum, hvari det vid igångsättningen
uppkommande spillvattnet kan uppsamlas för att bortföras genom
ett sidorör. I flera konstruktioner måste regleringen af
afståndet emellan ångröret och blandningsröret företagas hvarje gång
apparaten skall sättas i verksamhet. I Giffards system se vi,
att ångröret är fästadt vid en inre cylinderhylsa och kan med
denna flyttas till lämpligt afstånd från blandningsröret, hvarefter
sugspindeln vrides tillbaka för att lemna ångan rum för
sugningen. I denna konstruktion finnas således tvenne särskilda
delar, som skola sättas i rörelse genom hvar sin mekanism.
Detta utgjorde en af dess olägenheter, isynnerhet som
mekanismen för ångrörets förflyttning låg excentriskt (fig. 12). Vidare
kunde de små hålen p i den inre cylinderhylsan lätt tilltäppas.
Hamp-packningen kring denna hylsa vid A var äfven besvärlig.

Försöken att förbättra apparaten gingo i början
hufvudsakligen ut på att göra den mera lätthandterlig och pålitlig eller
att förenkla den. Allra först sökte man införa blott
koncentriska rörelser; sedermera bemödade man sig att ersätta den
dubbla rörelsen för sugningen och regleringen af vattentilloppet
med en enda. Vidare hade man insett, att den inre
hamppackningen borde ersättas, antingen med den mera lätt åtkomliga,
vanliga dospackningen eller med metallringar. Först på de
senare åren hafva mera väsentliga förändringar i de vigtigare
delarne med afseende å en bättre effekt hos apparaten blifvit
utförda. Att redogöra för den mångfald af konstruktioner som
förekomma blefve för vidlyftigt, och åtnöja vi oss derföre med
att i nästa häfte hufvudsakligen efter Rosenkrantz’ föredrag
uppräkna de vigtigaste och påpeka de förbättringar som med dem
åsyftats.                         (Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1872/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free