- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
193

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e häftet. Juli 1872 - Ryno Hoffstedt: Om främmande bitterämnen i maltdrycker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dels emedan den af vätesvafla lider någon slags sönderdelning,
hvars produkter ej gifva samma reaktion, Sönderdelningen
befordras genom värme, som alltid användes vid behandlingen med
HS för att få allt bly fullständigt utfäldt och derigenom vinna
klara filtrat. Pikrinsyrans närvaro försvårar ganska mycket
undersökningen på de öfriga bitterämnena, hvilka likväl troligen
icke förekomma i samma ölsort på samma gång som ett så
giftigt ämne som pikrinsyran.

Med den ofvan angifna metoden har jag undersökt några
ölsorter från bryggerier i Sverige, men i följd af de många
experiment med öl, försatt med olika bitterämnen, som erfordrats
för att vinna nödig erfarenhet, har tiden icke medgifvit mig
att undersöka så många ölsorter som jag från början afsett.

Från privathus på landet erhöll jag färskt, hembrygdt öl,
bäskadt med god humle och säkert utan främmande
bitterämnen. Det hade mörk färg, emedan maltet som begagnats vid
bryggningen var starkt brändt; jäsningen var ej långt
framskriden, hvarföre det också vid sprit- och eterbehandlingen visade
stark sockerhalt[1]. Vattenlösningen, starkt grumlig, utfälde
mycket hartser, hvilket alltid är händelsen med humlestarka öl,
och gaf ingen fällning för garfsyra, men med blyättika stor
voluminös fällning. Filtratet hade efter behandling med HS
och koncentrering svagt vidbränd, bitter smak men fäldes
hvarken af blyättika eller garfsyra, pröfvades derföre på
pikrotoxin och absinthin men gaf för begge negativa utslag. Den
svagt bittra smak som här fanns härrörde utan tvifvel från
det starkt brända maltet. Fällningen innehöll mycket lupulin.

Bayerskt öl från ett af Upsalas bryggerier lemnade efter
blyfällningarne ett filtrat, som vid koncentration hade tydligt
bitter smak men hvarken med blyättika eller garfsyra gaf
fällning. Bitterämnet häri var lättlösligt i eter och sprit, mycket
svårlösligt i vatten och reducerade ammoniakalisk silfverlösning.
Detta öl hade ursprunglingen ingen elak smak och anses i
staden såsom mycket godt. Försöket omgjordes derföre med en
så till vida sämre vara, att den i följd af dålig jäsning hade
en fadd, men ej ovanligt bitter smak. Detta fabrikat gaf samma
resultat, hvarföre jag måste anse detta eljest förträffliga öl lida
af ett fel, nämligen att vara bäskadt jemte humle med ett
främmande bitterämne, som gaf absinthinets reaktioner.

Undersökningen af öl från Upsalas andra bayerska bryggeri
visade en, hvad främmande bitterämnen angår, särdeles ren vara.
Blyättikfällningen var betydligt större och voluminösare än vid
föregående fabrikat, och filtratet saknade bitter smak samt gaf
för öfriga reaktioner på bitterämnen negativt resultat.
Fällningen underkastades pröfning på främmande bitterämnen men
höll endast lupulin.

Från en handlande i Upsala köptes 12 halfbuteljer porter,
hvilkas korkar voro försedda med Arenanders i Stockholm
stämpel. Undersökningen häraf visade betydlig quassiinhalt, då
deremot lupulinhalten var, mot hvad man hade väntat sig i så
starkt bäskad dryck som porter, jemförelsevis svag. Efter
sprit- och eterbehandlingen reagerade vattenlösningen som var
fullkomligen klar intensivt sur, så att endast obetydlig fällning
uppkom vid tillsats af blyättika, hvarföre största delen af syran
neutraliserades med ammoniak. Blyättikan gaf det oaktadt ej
synnerligen stor fällning (antagligen för den ringa halten af
humlen och dess garfsyra), som vid pröfning också visade sig
hålla ovanligt litet lupulin. Filtratet deremot hade efter
vederbörlig behandling quassians elakt bittra smak, fälldes icke af
blyättika men gaf flockig fällning med garfsyra; bitterämnet
kunde lösas af vatten, men med svårighet af eter och reducerade
icke ammoniakalisk silfverlösning. Detta sista reagens utesluter
genom sitt negativa utslag öfriga bitterämnen och lemnar oss
endast quassiinet öfrigt. Öfriga reaktioner tillkännagåfvo också,
att detta bitterämne i icke obetydlig mängd fanns närvarande.

Från tvenne ölbryggerier i Stockholm undersöktes
fabrikaterna, och befanns det ena vara fritt från främmande
bitterämnen, det andra deremot höll ett sådant, som närmast liknade
menyanthinet; reaktionerna voro icke så klara och tydliga, att
det kan med bestämdhet sägas, att menyanthin fanns närvarande,
men ett bitterämne fanns som icke var lupulin.
Undersökningen förnyades på samma fabriksvara med enahanda resultat.
Ölet hade i sitt ursprungliga tillstånd alls ingen ovanlig
bäsk smak, men undersökningen utvisade också obetydlig lupulinhalt.

Redan dessa få undersökningar visa, att det icke är någon
ogrundad misstanke man hyser om humlesurrogaters användning,
i det att af 5 bryggeriers fabrikat endast tvenne befunnits rena
från främmande bitterämnen. En vidlyftigare undersökning
skulle utan tvifvel framvisa flera ölsorter, förfalskade icke blott
med dessa nu funna ämnen, utan ock med för helsan vida
farligare, nämligen pikrotoxin och pikrinsyra. Då dessa ämnen
till och med kunna vara lethala, är naturligtvis deras
använddande såsom humlesurrogater från sanitär synpunkt högst
fördömligt. Möjligt är, att bryggaren ej direkte betjenar sig af
dessa ämnen, utan torde de härröra från humleextrakter, som
från utlandet inköpas och der blifvit försatta med än det ena
än det andra ämnet. Likaledes torde ock i någon mån vara
svårt att säga, hvem den bryggaren är som förfalskar, ty vid
brist på eget fabrikat köper bryggaren en annans och förser
detta med sin stämpel. För den allmänna helsovården vore det
dock afvigt, att det blefve utrönt, om så allmänna
njutningsmedel som maltdryckerna äro försatta med ofvannämnde giftiga
ärnnen. Föga troligt är, att dylika förfalskningar underlåtas,
och i utlandet förekomma de icke sällan. I Ryssland användas
mycket kockelkärnor, och regeringen har derstädes flere gånger
lagt beslag derpå i ett bryggeri (Dragendorff); i Bayern har
man funnit pikrotoxinhaltiga ölsorter (Schubert), och till
England importeras cirka 282 centner (12,000 K.gr.) semina cocculi
till bryggerierna (van Pelt).

Hvad deri grad af visshet beträffar, hvarmed man kan efter
ofvan anförda metod bedöma en maltdrycks renhet från eller
halt af främmande bitterämnen, så anser jag mig med fullt skäl
kunna säga, att man med säkerhet kan afgöra ett främmande
ämnes när- eller frånvaro och, om också någon gång icke med
säkerhet, likväl med största sannolikhet, hvilket detta ämne är,
alldenstund de ofvan behandlade ämnena äro de, hvilka befinnas
vara de brukligaste humlesurrogaterna. Skulle åter ett annat
bitterämne vara närvarande, så kan detta icke påvisas med denna
metod. Villigt erkännes, att detta är en olägenhet som
vidlåder metoden men troligen endast i dess närvarande skick; ty
utan tvifvel kan man genom vidsträcktare undersökningar uti
denna metod inflicka flera andra ämnen och derigenom göra
den ännu mera praktiskt användbar. Det är nämligen vid
undersökning af en ölsort lika så vigsigt som vid andra analyser,
att man kan göra undersökningen med hänsyn till flera ämnen
på en gång, så att man icke, då man sökt efter ett ämne och
ej funnit det, behöfver börja om igen med en ny qvantitet af
undersökningsvätskan för att åter specielt söka efter ett nytt
o. s. v. Jag har med denna uppsats velat gifva ett ringa
bidrag till vinnande af en mera genererel metod vid en maltdrycks
undersökning på främmande bitterämnen.
–––––
Såsom tillägg till ofvanstående är redaktionen i tillfälle att
meddela, det författaren till denna uppsats nyligen verkstält
undersökning på fyra olika sorters humle från Tyskland, hvilka
begagnas af det bryggeri i Upsala, i hvars fabrikat ban enligt de
gjorda analyserna anträffat ett främmande bitterämne, som han
ansåg vara absinthin. Denna undersökning företogs, emedan
föreståndaren för bryggeriet försäkrat, att vid bryggningen ej
begagnats annat än malt och humle. Å de olika humlesorterna
gjordes varma infusioner som efter någon tid afsilades, och å
hvilka sedermera undersökningen verkställdes enligt samma metod
som blifvit angifven i ofvan införda uppsats; och befanns då,
att, sedan lupulinet derur blifvit utfäldt med blyättika och
filtratet befriadt från öfverskjutande blysalt med vätesvafla, ett
af profven, nämligen af humlen från Uhlmann i Tyskland,
lemnade en återstod med skarpt bitter och länge ihållande smak,
deri bitterämnet ej vidare fäldes af blyättika (således ej lupulin)
eller garfsyra (hvilket gaf till känna att menyanthin, quassiin
eller colocynthin ej fanns närvarande); och dess reaktioner i
öfrigt lemnade icke något tvifvel om, att det var absinthin.


[1] De s. k. bayerska ölsorterna visa vanligen ringa sockerhalt
och äro i allmänhet väl utjästa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free