Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 4:e häftet. Juli 1872
- Ryno Hoffstedt: Om främmande bitterämnen i maltdrycker
- Clemens Winkler: Talmiguldet och dess förfalskningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid närmare efterfrågan å bryggeriet erfors också, att denna
humle varit begagnad förliden höst, och förklaras härigenom
närvaron af detta bitterämne i det undersökta ölet. Huru
humlen blifvit preparerad är svårt att säga. Inblandning af
sjelfva växten, malört, kunde ej upptäckas, och aromen var svag,
hvarföre det är antagligt, att det varit någon gammal förlegad
humlesort, som blifvit upphjelpt genom indoppning eller
bestänkning med ett afkok på malört och sedan inblandad i nyare
och riktig humle, hvilket senare antagande synes bestyrkas deraf,
att, då man smakade på denna humle, man anträffade stundom
sådan som smakade intensivt bittert, stundom sådan med vanlig
humlesmak.
Vi hafva ansett detta tillägg af så mycken större vigt som
kanske en del, fullkomligt ärliga bryggare tro sig vara fullt
säkra på äktheten af sitt fabrikat, derföre att de sjelfva ej
tillsätta några främmande bitterämnen och ej heller brygga på
extrakter utan endast på humle och malt. Ofvan anförde
exempel visar tydligen, huru falskt ett dylikt antagande kan vara,
och bör tillika lända såsom ett "gif akt" åt dem, som icke
förut äro medvetna om de bedrägerier, hvarför de äro utsatta
vid inköp af tysk humle.
Talmiguldet och dess förfalskningar.
Af doktor Clemens Winkler.
Sedan nu äfven i vårt land en mängd varor af s. k.
talmiguld kommit i handeln, torde vara på sin plats att dels gifva
våra läsare en idé om, hvad denna nya imitation af guld
egentligen är, äfvensom.om dess egenskaper, dels att varna
allmänheten för de många olika slags oäkta talmiguld-varor, hvarmed
marknaden redan är öfverfyld, isynnerhet som dessa
förfalskningar numera bedrifvas i sådan skala och till sådan mängd,
att utländska tidningar börja tala derom såsom ett verkligt
svindleri. Vi meddela derföre efter "Deutsche
Industrie-Zeitung" en af d:r Clemens Winkler i detta ämne affattad,
intressant artikel, "Talmigold und Talmigoldschwindel", lydande
sålunda:
Sedan älsta tider hafva de ädla metallerna alltid uppväckt
menniskornas synnerliga välbehag. Deras sällsynthet förlänade
dem ett högt, blott föga vexling underkastadt värde,
hvarigenom de antogos såsom bytesmedel i handeln; deras glänsande
yttre och deras oföränderlighet gjorde dem lämpliga för
framställande af glänsande lyxartiklar, med hvilka invånarne,
särdeles den qvinliga delen, af jordens alla zoner från fordom tima
med förkärlek smyckat sig. Sålunda blefvo de ädla metallerna
på visst sätt representanter för välmåga, värdighet och
framförallt för den menskliga fåfängan, hvilket isynnerhet gäller om
guldet, som på grund af sin sällsynthet, sitt vackra utseende
och många andra utmärkande egenskaper sedan den gråa
forntiden varit och ännu i dag fortfar att vara den högst värderade
af alla metaller.
Det är icke utan sitt intresse att kasta en blick på
guldvarutillverkningens småningom skedda utveckling, helst som dess
ståndpunkt kan betraktas såsom en ungefärlig måttstock på de
olika folkens kultur. De konstlösa smycken, som Amerikas
upptäckare påträffade hos infödingarne, och hvilka de
förfärdigade åt sig genom ett blott uthamrande af de i naturen
förekommande guldkornen, återfinna vi ännu i dag hos söderhafvets
Papuas, det inre Afrikas negrer och andra vilda folkslag.
Konstgreppet att förena de särskilda guldpartiklarne genom smältning
är för dem ännu obekant, under det att det varit utöfvadt i
Europa och Asien sedan långt förgångna tider, Efter
införandet af smältningen följde guldets försättande med andra ädla
och oädla metaller, isynnerhet med silfver och koppar, och så
uppkommo guldlegeringarne, hvilka med samma skönhet och
hållbarhet som guldet bättre än detta emotstodo nötning och
derjemte möjliggjorde framställningen af olika färgtoner. Äfven
de mekaniska hjelpmedlen för guldets bearbetande undergingo
alltid under tidernas lopp nya förbättringar. Här uppkommo
dragbänkar, valsverk, svarfstolar, präglingspressar, punsar,
slip- och guillocheringsmaskiner; man uppfan och förbättrade
procedurerna vid lödning, polering, gravering, och ciselering samt
uppbringade derigenom redan långt tillbaka guldets bearbetande
till en grad af konstnärlig fulländning. På denna höga
ståndpunkt har guldsmedskonsten sedan århundraden förblifvit utan
några väsentliga förändringar, ty de små vexlingar som tid efter
annan gifvit sig tillkänna med afseende på dess alster röra
hufvudsakligen formen, mindre materialet, och förestafvas af de
periodiskt inträdande förändringar i smakriktningen, hvilka
vi pläga beteckna med uttrycket modet.
Guldets förekomst på jorden står dock för närvarande i
ett mera än någonsin uppenbart missförhållande till de i
verkligheten stigande pretentionerna hos den menskliga förkärleken
för smycken, och dess värde ställer sig mycket för högt för att
kunna betalas af den praktlystna mängdens ofta nog knappa
tillgångar. Men likt räfven i fabeln som sökte sin tröst i
sjelfbedrägeri, då han varseblef, att drufvorna hängde för högt, för
att han skulle kunna komma åt dem, vet äfven menniskanatt af hjelpa
guldets otillgänglighet, så snart det gäller att tillfredsställa
lustan efter grannlåt, och hon slår då in på samma väg som
hjelten i fabeln – hen söker att bedraga sig sjelf. Och i få
fall är väl ändock sjelfbedrägeriet så oskyldigt som i detta. Vi
veta ju, att nöjet af prydnader och glitter är egendomligt för
hvarje menniska, så att detta till och med synes hafva sin grund
i den menskliga naturen. Anblicken af en glänsande metallyta
eller en ljusbrytande sten förskaffar oss alltid en ögonfägnad;
och frågan om dessa äro "äkta", kommer alltid i andra
rummet, oafsedt att begreppen om värde och äkthet måste anses
mera eller mindre vilkorliga och inbillade. Om det således
lyckats den menskliga förmågan att efterhärma i ögonen glänsande
och hjertat fröjdande naturbilder, att medelst konst
åstadkomma skimrande stenar och perlor, att framställa guldlika
legeringar eller att gifva det verkliga guldet en sådan fördelning,
att derigenom det äfven för den obemedlade blir möjligt att
fröjda sig åt dess glans, så bör derför hvarken framställaren af
dylika efterbildningar ej heller den som bär dem träffas af
förebråelser.
Det gälde sålunda i verkligheten fyllandet af ett behof,
hvilket blott kunde tillgodoses derigenom, att vid sidan af den
gamla klassiska guldsmedskonsten, som med hårdnackad
aristokrati höll fast vid begreppen om värde och äkthet, uppväxte,
först blygsamt men sedan småningom allt säkrare och medvetet
om sitt värde, en ny industrigren: tillverkningen af oäkta eller
imiterade guldsmycken. Till en början föga omhuldad samt
bedrifven med okunnig och oskicklig hand och nedtryckt af
fördomens tyngd, förde denna unga industri under en längre tid
ett bekymmersamt proletariarlif. Materialet, hvaraf den
betjenade sig, var till en början messing – vanlig, simpel messing
– som den formade till ringar, broscher, kedjor etc., och som
nog till glans och färg liknade guldet men i öfrigt icke egde
någon af dess ädla egenskaper. Visserligen bemödade man sig
äfven att genom lämplig sammansättning af flera oädla
metaller framställa guldlika blandningar af större varaktighet samt
att skaffa dem inträde i handeln under de mångfaldigaste
benämningar, såsom t. ex, pinsback, oreïd, similor, chrysorin m.
m., men imitationen var och blef bristfällig, de deraf framstälda
föremålen anlöpte alltid förr eller senare i luften, och deras
ursprungliga glans kunde endast återgifvas dem genom putsning.
Då uppfanns konsten att förgylla medelst den galvaniska
strömmen, och i ett nu höjde sig fabrikationen af oäkta
guldsmycken till en dittills icke anad ståndpunkt. Här hade
man ändtligen funnit ett medel att gifva den gula, oädla
metallblandningen ett varaktigt och luftens inverkningar trotsande
öfverdrag, hvars likhet med guld måste tillfredsställa hvarje
anspråk, då det ju bestod af rent guld. På några få år
uppblomstrade tillverkningen af oäkta bijouterier med en förvånande
hastighet; verkstad vid verkstad uppstod, och dessa
förvandlades åter snart till fabriker af storartade dimensioner och med
en ofantlig produktivitet. Det oäkta guldsmycket vann inträde
hos alla jordens folkslag samt hos alla folkklasser. Man
uppbjöd all sin kraft för att gifva det företräde framför de äkta
varorna samt att icke blott med afseende på varaktigheten utan
isynnerhet äfven med hänsyn till smak och formfulländning söka
leverera det utmärktaste fabrikat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1872/0218.html
