- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
197

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e häftet. Juli 1872 - Den nordiska industri- och konstutställningen i Köpenhamn 1872 - Litteratur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är icke betydlig i förhållande till varans försäljningspris.
Beklagligtvis tages denna omständighet icke i betraktande i Sverige.
Guldsmedsbolaget utställer inom ett till sitt yttre smaklöst skåp
en hög uppsats, en spegel, en skål, en kanna m. m., och hvart
och ett af dessa föremål är hållet i en särskild stil.
Uppsatsen i denna s. k. nordiska stil, som tyvärr synes vilja tränga
sig in på den svenska industrien, spegeln i en sen fransk
renaissans, och öfriga artiklar gifva en fullständig idé om den
här allmänt begagnade silfverstilen med sina gammalmodiga
rococoformer. I uppsatsen se vi ett tydligt bevis på, till hvilka
oegentligheter och stilvidrigheter den s. k. nordiska stilen kan
leda.[1] Från en massiv, oskönt utvecklad fot med drakskepp
och tvenne på ömse sidor derom sittande figurer uppstiger en
elegant skål af rätt smakfull renaissansform, ornerad med
runslingor i hög relief och icke alltid den riktigaste karakter.
En öfre fin skål afslutar denna vågade komposition. Spegeln
är icke ett vackert prof på den förskämda stil, hvari den är
behandlad, och öfriga artiklar torde öfverhufvud ej kunna
hänföras till någon af konsthistorien erkänd stil. Malmö
Industrilotteris arbeten höra i konstindustrielt hänseende till Danmark,
hvars goda egenskaper och företräden de dela. Herr Liedbergs
pokal är ett af de bästa guldsmedsarbeten på hela utställningen,
men har blifvit strängt klandrad för det bisarra i hufvudmotivet.

De båda svenska porslinsfabrikerna hafva väckt ett rättvist
uppseende. De anmärkningar man förut gjort emot modeller
och mönster hafva denna gång icke låtit höra af sig. Kritiken
har visserligen framhållit det danska porslinets företräden, men
med fullt erkännande af den svenska parians och fajansens
utmärkta beskaffenhet och skönhet. Vi kunna icke uttala vår
beundran för Gustafsbergs många smakfulla arbeten, utan att
på samma gång inlägga en protest mot denna fabriks
bemödanden att med sina s. k. gammalnordiska arbeten föra tillbaka
vår konstindustri till dess barndom. Dessa barbariska formers
värde betecknas bäst genom det derom i danska kritiken
förekommande vitsordet, att de äro "ganske morsame".

De svenska möblerna förtjena större uppmärksamhet än de
i allmänhet lyckas tillvinna sig vid sidan af de redan omnämnda
danska utställningarne. De vittna i tekniskt afseende om den
största omsorg, men också om behofvet af en förbättrad
uppfostran för handtverkaren, som bör lära sig en ren ornamentik
och frigöra sig från utländska mönster. Herr Clarbergs
utställning utmärker sig isynnerhet genom sin kuriösa
sammanställning. Det är ett litet juvelskrin, vardt 10,000 rdr, af ebenholz
med försilfrade figurer – en sökt efterhärmning af de små delikata
renaissans-arbeten, hvaraf vi finna så många vackra exemplar
i museer och enskilda samlingar. Dessa bestå oftast af en rik
komposition, en miniatyrkopia af en stor fasad med kolonner,
nischer, figurer och ornament. Men i stället för det förminskade
entablementet krönes det hela af ett groft, föga arkitektoniskt
listverk. Figurer som äro allt för stora i förhållande till öfriga
detaljer stå under renaissanskapitäler, hvilkas nedre afskurna
delar hänga öfver figurernas hufvuden. Man kan vid
betraktandet af detta i dess olika delar så mästerligt utförda arbete
endast beklaga, att icke samma möda blifvit nedlagd på ett i
artistiskt hänseende värdigare föremål.

En fråga, som med anledning af dessa betraktelser
ovilkorligen tränger sig på oss, är: hvad kan orsaken vara till, att
Sveriges konstindustri är så underlägsen den danska, medan
svenskarne i såväl rent konstnärliga som rent industriela arbeten
kunna mäta sig med sina grannar? Till en del hafva vi redan
i det föregående besvarat denna fråga, i det vi påpekat det
hos oss bristande samarbetet mellan konstnärer och
handtverkare. Men en djupare anledning hafva vi otvifvelaktigt att söka
i den undervisningsmetod, enligt hvilken våra handtverkselever
utbildas, innan de på egen hand börja utöfva sina respektive
yrken. Att denna metod icke alltid är så alldeles riktig, derom
öfvertygas man snart genom ett besök i den del af expositionen,
der ritningar från skolor och tekniska anstalter äro uppsatta.
Folkskoleritningarne upptaga en mindre vägg. Vi se der kopior
af för elementarundervisningen alldeles olämpliga planscher;
skuggade hufvuden, djur, träd, ornament i den barockaste stil, allt utan
ordning och systematiskt sammanhang. I stället för enkla
konturer och lättfattliga former, som gradvis öfva handen och
utbilda barnets smak, finna vi de smaklösaste examensritningar –
en förvänd metod, hvaraf spåren måhända stanna för hela lifvet
eller först sent med svårighet kunna utplånas. Vända vi oss
derpå till den motsatta väggen, der Stockholms Slöjdskolas
elevarbeten äro anordnade, kunna vi ej heller här undgå att med
ledning af de utställda ritningarne sluta till, att äfven denna
skola lemnar åtskilligt öfrigt att önska, hvad beträffar
undervisningen i ritning. Man måste göra Slöjdskolan den rättvisan att
medgifva, det genom dess verksamhet och dess nitiske
föreståndares arbete sinnet för konstindustrien blifvit väckt och utbredt
bland våra handtverkare. Vi tillåta oss dock en anmärkning
– hvilken vi i öfrigt äfven förut hört uttalas af fullt
kompetenta personer – emot valet af de förebilder som lemnas eleven.
Detta val synes nämligen ej alltid vara så lyckadt och riktigt
i och för utbildandet af elevens smak. Tid och utrymme
medgifva ej att ingå i en detaljerad granskning af
ifrågavarande utställning, utan nöja vi oss med att såsom stöd för vårt
omdöme här blott exempelvis påpeka, det ornamenten ej äro i
den renaste stil, samt att knölpåkar, rococoporslin och andra
oformliga föremål ej böra förekomma vid en skola, der eleven
skall vänja sig vid sköna och harmoniska former. På sådant
sätt kan åtminstone ej den falska riktning, på hvilken han
kanske redan i folkskolan blifvit inledd, förändras.

Hela vår konstindustri beror till största delen på den
bildning handtverkaren får emottaga i folk- och slöjdskolorna, och
ligger derföre stor makt uppå, att denna bibringas efter de bästa
metoder. Vi våga derföre hoppas, att företeelserna på det
konstindustriela området vid den nu pågående expositionen i
Köpenhamn skola mana vederbörande att på bästa möjliga sätt göra
sagde skolor tillgodo de lärdomar, vi svenskar uti här
ifrågavarande afseende hafva att der inhemta; och tro vi att dervid
särskild uppmärksamhet bör egnas åt omorganisationen af en
ritmetod som, enligt vår åsigt, genom sina resultat visat sig
vara oriktig.

Litteratur.


Arbetet och dess vilkor, af G. F. Bergstedt, ordförande
i Stockholms Slöjdskolas styrelse, är namnet på ett nyligen
utkommet särdeles värdefullt litet häfte, utgörande en
sammanfattning af de med så stort intresse följda föreläsningarne,
författaren förliden höst höll om arbete, arbetslöner,
arbetsinställningar och några dermed sammanhängande ämnen
vid
Stockholms Slöjdskola, hvilka föredrag voro i första rummet afsedda
för denna skolas elever, men i mån af utrymme äfven kommo
andra åhörare till godo och nu genom deras öfverlemnande i
tryck sätta alla – ty alla måste intressera sig för det här
afhandlade ämnet – i tillfälle att få en lättfattlig öfverblick
öfver en af vår tids utan allt tvifvel vigtigaste och mest
brännande frågor, arbetarefrågan.

De enkla, hjertliga och förtröstansfulla ord författaren å
dessa blad rikta till de svenska arbetarne och arbetarinnorna
skola, vi äro öfvertygade derom, blifva dem en väl behöflig
ledning vid deras reflexioner öfver den ställning de hafva att intaga
både till samhälle och arbetsgifvare, i det de bibringa dem en
närmare kännedom om de grunder, på hvilka samhällets ordning
närmast hvilar, och de vilkor som bestämma arbetet och
egendomen. Och frukten af en sålunda ökad insigt i dessa saker
angifver författaren på ett ställe mycket träffande, i det han
säger: "en hvar af oss lyder villigare och med gladare mod
de lagar, hvilkas förnuftiga orsaker han begriper, än dem
hvilkas mening är för honom främmande, hvilka förefalla honom
godtyckliga och onyttiga, om icke rent af skadliga, och vi blifva
bättre medborgare i samma mån som vi bättre göra oss reda
för samhällsordningens nödvändighet."


[1] Att vi icke med afseende på den s. k. nordiska stilens
användbarhet hysa samma åsigter som korrespondenten, torde vara för våra
läsare bekant af det, som förr uti denna sak blifvit anfördt i vår
tidskrift, hvilket vi ansett oss sålunda böra påpeka, utan att derföre
på något sätt gilla dylika missgrepp som den omtalade
silfveruppsatsen.                         Red:s anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:28:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free