Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 / 208 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5:e häftet. Augusti 1872 - H. Wagner: Vattenglaset och dess användning i bygnadstekniken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en märkbar omkastning i omdömet till dess fördel inträdt, och
efter det att professor v. Liebig fäst uppmärksamheten på en
mängd nya, värdefulla egenskaper hos detsamma, uppstodo stora
fabriker, som uteslutande befatta sig med tillverkningen af denna
artikel, hvarföre också nu vattenglaset blifvit tillförsäkradt en
användning i stort till murbruks förbättring och till varaktiga,
oaftvättbara bestrykningar.

Bestående, efter sin kemiska sammansättning, af en förening
af kiselsyra med kali eller natron, har vattenglaset
hufvudsakligen den omständigheten att tacka för sin användning inom
bygnadstekniken, att det med den kolsyrade och kaustika kalken
i rappningen ingår en kemisk förening på det sätt, att det
förvandlar båda till kiselsyrad kalk, som är i stånd att trotsa
inflytandet af luft och fuktighet i vida högre grad, än förut varit
fallet med dylika saker. Man kan lätt öfvertyga sig härom,
om man utrör något pulveriserad krita, hvilken enligt sin
kemiska sammansättning likaledes består af kolsyrad kalk, med
vattenglaslösning till en deg. Denna hårdnar i luften småningom till
en fast kropp, som ej liknar kritan och ej har dess egenskaper.
Men äfven åt de flesta föremål af bränd lera, såsom lerplattor,
tegelsten, taktegel m. m., likasom också de mest porösa, lätt
söndervittrande sandstensföremål, hvilka uppsuga vattenglaset
med stor begärlighet, förmår det att gifva en utomordentlig
fasthet. Det torde t. ex. vara bekant, att alldeles lösa
lerplattor. sedan de blifvit indränkta med vattenglas och lagda
öfver elden i en afdunstningsugn, der ofta äfven sura ångor
utvecklades, ännu efter 12 år bibehöllo sig alldeles oförändrade.
Man kan derföre vid utförandet af nybygnader som ej skola
rappas – de må nu bestå af tegel eller sandsten – städse
rekommendera en öfverstrykning med vattenglas.

Man begagnar fyra slags vattenglas. Deras tillverkningssätt
skall här, såsom förande för långt utom området för denna lilla
uppsats, förbigås, och må dervid blott anmärkas, att
kalivattenglaset, hvilket äfven sjelfva namnet tillkännagifver, är en
förening af kali med kiselsyra, att natronvattenglaset består af natron
och kiselsyra, men att dubbelvattenglaset måste tänkas såsom
en förening, hvilken innehåller lika equivalenter kali och natron
förbundna med kiselsyra. Vid den tekniska användningen af detta
sistnämnda blandar man 3 volymdelar koncentreradt
kalivattenglas med 2 delar likaledes koncentreradt natronvattenglas, och
lämpar sig den sålunda erhållna lösningen till alla ändamål.
Den förenar kali- och natronvattenglasens goda egenskaper och
är i de flesta fall att föredraga framför dessa hvar för sig.
Fixeringsvattenglaset slutligen är ett med kiselsyra fullständigt
mättadt vattenglas, till hvilket sättes en viss portion
natronvattenglas, nämligen på 3 volymdelar koncentreradt
kalivattenglas 1 del natronvattenglas. Denna sistnämnda framställes på
det sätt att man sammansmälter 3 delar rent vattenfritt kolsyradt
natron med 2 delar qvartspulver och gör häraf en koncentrerad
lösning. Fixeringsvattenglaset har den fördelaktiga egenskapen,
att vid dess användning icke någon utvittring af kolsyradt natron
eger rum och således ej bestrykningen blir fläckig, till följd
hvaraf det föredrages vid ornaments- och rummålning. Vid all
bestrykning med vattenglas beror mycket på graden af dess
förtunning, och böra derföre de här angifna förhållandena icke
förbises, om utförandet skall lyckas.

Hvilket slags vattenglas nu än må användas, så utspädes
alltid det 33-gradiga vid första strykningen med dubbla
vigtsmängden men vid andra och tredje strykningen med lika
vigtsmängd regn- eller flodvatten. 66-gradigt vattenglas utspädes vid
första strykningen med 5 samt vid andra och tredje strykningen
med 2 1/2 vigtsdelar vatten. Äfven vid ett enkelt indränkande af
sand- och tegelstens-arbeten gälla samma proportioner. På en
yta af 1,000 qv.fot behöfvas ungefärligen

vid	1:a	strykningen	4.1	skålp.	vattenglas	af	33°	och	12.3	skålp,	vatten,
»	2:a	»	4,1	»	»	»	»	»	8,2	»	»
»	3:e	»	3,1	»	»	»	»	»	6,2	»	».

Om man nu vill på en vägg anbringa en vacker och
varaktig vattenglasfärg, så har man i första rummet att taga
väggytans beskaffenhet i betraktande. Hufvuduppgiften är att gifva
denna ända igenom en jemn, stenartad fasthet och att likasom
sammansmälta den med sjelfva muren, hvarjemte dervid äfven
måste tillses, att ytan insuger vattenglaset väl och jemnt på
alla ställen. För att ernå detta måste rappningen vara mera
mager än fet. I mycket kalkhaltigt murbruk intränger nämligen
vattenglaset blott med svårighet och förorsakar dervid sprickor,
hvilket naturligen bör undvikas. Rappningen måste noga torkas
och under längre tid utsättas för luftens inverkan, på det att
kalken må förvandlas i basisk kolsyrad kalk, emedan i annat fall
den kaustiska kalken till en del skulle sönderdela vattenglaset.
Är väggen på detta sätt förberedd, indränkes den med
33-gradigt natron- eller dubbelvattenglas, hvarvid med afseende på
vattenglasets utspädning vid de olika strykningarne alltid
förfares såsom ofvan är angifvet. För större ytor betjenar man
sig med fördel af små sprutor, hvilkas stråle fördelas i form
af ett fint regn, i det den drifves genom en med fina hål
försedd silplatta. Man kan upprepa denna operation 2 à 3
gånger, hvarvid dock noga bör iakttagas, att väggens porer icke
genom för ymnigt öfvergjutande eller genom för koncentrerad
lösning tillstoppas, hvarigenom den ju skulle göras oduglig för
färgens emottagande.

För att gå säkert till väga och framställa en i det
innersta homogen grund, är bäst att på följande sätt tillreda sig ett
vattenglas-murbruk: 10 delar skarp, torr sand och 3 delar i
luften sönderfallen kaustik kalk (hvilken lättast erhålles genom
att bespruta nybränd kalk med något vatten och flitigt omarbeta
massan, tills den sönderfaller i fint pulver) uppblandas med 2
delar krita eller kalkstenspulver, likaledes jemnt torkadt, och
sållas genom en medelfin sikt, hvarefter blandningen förarbetas
med en 33-gradig natronvattenlösning, som är utspädd med 2
vigtsdelar vatten, till en plastisk deg, hvilken likasom vanligt
murbruk kan användas till rappning. Detta murbruk är äfven
särdeles lämpligt vid fogstrykning å tegelstensmurar och i
allmänhet öfver allt, der det är fråga om att skydda mot luft och
fuktighet. Allt efter som något mera sand eller krita tillsättes,
och i många fall äfven en mera koncentrerad vattenglaslösning
användes, blir murbrukets natur på ett motsvarande sätt
förändrad. Efter torkningen, hvilken sker på några få dagar, blir
detta murbruk stenhårdt och indränkes då ånyo på samma sätt
som härofvan beskrifvits med natronvattenglaslösning, hvilken
är billigare än kali vatten glaset och tillräckligt bra för här
ifrågavarande ändamål.

Har sålunda på det ena eller andra af de angifna sätten
grunden blifvit framstäld, kan man, såsnart väggen blifvit riktigt
torr, genast öfvergå till färgstrykningen. De färger som skola
användas fuktas, innan de komma i beröring med vattenglaset,
med så mycket regn- eller flodvatten, att de deraf fullständigt
genomträngas utan att blifva flytande. Ju mera plastisk och
homogen denna färgmassa är, desto bättre blandar den sig
sedermera med vattenglaset, och desto mindre har man att frukta
färgens hopflytande. Äfven här utföras de särskilda
strykningarne, såsom förut är angifvet, dock bör man helst begagna
dubbelvattenglas. Efter 24 timmar kan en ny strykning
företagas; och om man skulle hafva att befara utvittring af
kolsyradt natron, är det rådligast att göra den sista strykningen
med fixeringsvattenglas. Vill man gifva åt färgerna en viss
glans, liknande oljefärgernas, öfverdrages den sista strykningen
efter fullbordad torkning med en ganska utspädd lösning af
fixeringsvattenglas, hvarvid måste noga tillses, att alla de ställen,
som icke vilja uppsuga lösningen så väl, på bästa sätt gifvas
ett lika utseende som de öfriga delarne af väggen.

Hvad valet af färger beträffar, så är detta ingalunda
likgiltigt, alldenstund många hafva så stor frändskap till
vattenglaset, att de knappast hinna komma i beröring med detsamma,
förr än de löpa ihop till en obrukbar massa. Detta är t. ex.
fallet med den caput mortuum, som allmännast förekommer i
handeln och ännu innehåller efter tillverkningen något fri
svafvelsyra. Andra färger förändra väsentligen sin ton, af hvilket
skäl icke någon af de färger som hafva organiskt ursprung kan
användas, emedan de förr eller senare blekna. Men icke desto
mindre har man ett så vidsträckt val af ändamålsenliga färger,
att man icke gerna kan komma i förlägenhet.
                        (Ill. Gewerbezeitung.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>