- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
211

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5:e häftet. Augusti 1872 - Iakttagelser angående det smidbara gjutjernet, gjorda under en resa i Belgien 1871-72

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillverkas billigare, emedan vi hafva derför lämpliga jernsorter inom
landet och således billigare materialer.

Enligt den metod som användes vid Val Benoi, och hvarom jag
här nedan vill i korthet meddela, hvad jag kunnat uppsnappa, kunna
pjeser af ända till 14 à 21 centners (595 à 893 K.gr.) vigt
förfärdigas. Såsom råmaterial begagnas de svenska hvita tackjernssorterna
af stämplarne
illustration placeholder

hvarom förut blifvit taladt, samt
illustration placeholder

(Långbanshyttan). Någondera af dessa tackjernssorter
uppblandas med vissa procent annat tackjern hvilket, såsom jag tror,
är mauganhaltigt samt smidesjerusskrot. Om denna blandning
kunde jag omöjligen få veta något närmare, men torde man
väl kunna experimentera sig till proportionerna För
materialets smältning begagnas en vanlig kupolugn, i hvilken nedsmältes
per dag ungefär 47 centner (2 tons). Man använde endast kall
bläster, dock torde genom införandet af varm bläster någon
besparing uppkomma, och således varan kunna afsättas till billigare pris.

I anseende till de pjesers storlek, hvarmed man här har
att göra, formar man på hyttgolfvet såsorn vanligt i de större
gjuterierna. Modellerna till hjulen äro af gjutjern och
tillverkas på det sätt, att de efter gjutningen svarfvas mycket noga
samt sedan en liten tid läggas i vatten för att rosta något på
ytan, då de efter rostens aftorkande erbjuda en fin, nästan
polerad yta. På det att modellerna må kunna svarfvas
invändigt, ehuru armarne äro af korsformig sektion, gjutes blott den
gren af korset som ligger i hjulets honzontalplan, och fjädern,
som är vinkelrät mot detta plan, ersattes efter svarfningen med
lösa träbitar som fastsättas på sina respektive platser. Genast
efter gjutningen upplifvas formarne, på det att jernet icke
genom en långsam afsvalning må blifva mindre hvitt än eljest.

Derefter företages den egentliga aduceriugen som här sker
i en egen sorts ugn, hvilken består först af en yttre murad
cylinder hvars höjd och diameter uppgå ungefärligen till 8 fot
(2,38 m.) Inuti denna står en mindre, tunnare och lägre dylik
af eldfast sten. Brännmaterialet inlägges genom fyra luckor å
yttermuren i den mellan begge cylindrarne befintliga eldstaden,
nedtill försedd med en rost, genom hvilken förbränningsluften
tillströmmar från öppningar på yttermuren under
eldstadsluckorna. Mellan cylindrarne finnas troligen äfven kanaler, så att
uppvärmningen af den inre af dessa må blifva så jemn som möjligt
och värmet må tillgodogöras, innan gaserna begifva sig till
skorstenen ofvanpå ugnen. Denna skorsten är af jernplåt och kan
lyftas upp ett stycke medelst block och kedja, under det att
ugnen laddas eller tömmes, hvarefter den åter nedsänkes och
tillsrnetas med eldfast lera. Emedan den inre cylindern är lägre
än den yttre, bildas efter igenläggniugen äfven upptill ett rum
mellan båda cylindrarne, genom hvilket gaserna bortgå till
skorstenen. Inuti den inre cylindern nedpackas godset som skall
aduceras såsom vanligt i blodstenspulver, hvilket här lägges i
tjocka och starka lager. Den inre cylindern måste hafva små
öppningar, genom hvilka gaserna som bildas vid aduceringen
kunna afgå. Efter nedpackningen täcker man först den inre
cylindern med eldfasta stenar och derefter den yttre, hvilket
senare arbete underlättas derigenom, att på kanten af den inre
cylindern upp sta les en ring af genombrutna stenar, hvilka
framsläppa gaserna och tillika tjena såsom underlag för de yttre
större täckstenarne. Alla dessa stenar tillverkas särskildt med
lämpliga former och dimensioner. Sedan ugnen b ifvit väl täckt,
börjas eldningen, först sakta och sedermera starkare, och
fort-sättes eldningen i ungefär 8 dagar, då hjul aduceras, men längre,
då fråga är om gröfre pjeser. För att med lätthet kunna
bestämma, när pjeserna i ugnen äro tillräckligt aducerade, gjuter
man en liten profbit af samma tjocklek som det i ugnen
varande godset, hvilken vid nedpackning nedlägges i ugnen. Denna
bit upptages, då bränningen fortgått en tid, genom att borttaga
en af täckplattorna samt underkastas profning, och efter
resultatet häraf bör man lätteligen kunna bedömma, huru långt
aduceringen framskridit. Då man sålunda öfvertygat sig, att
godset är färdigt, afbrytes eldningen och pjeserna uttagas genast
med en tång utan föregående afsvalning, och äro då klara för
vidare bearbetning. Hjulen kasta sig vanligen något under
aduceringen och ibland äfven vid gjutningen, hvarföre de genast
efter uttagandet, medan de ännu äro rödvarma, riktas på en
planskifva. Emellertid hinner man ej rikta alla, innan de
afsvalnat, och måste då de sist uttagna åter något uppvärmas i
en särskild flamugn. Till en kupolugn hörer 10
aduceringsugnar af nu beskrifna slag.

Detta är allt hvad jag lyckats få reda på rörande deras
fabrikation i stort. Tillverkningen af smärre föremål af
smidbart gjutjern tillgår på vanligt sätt med undantag af materialets
tillblandning, hvilket sker på nedan anförda sätt, och tiden
under hvilken sjelfva aduceringen pågår. Denna afbrytes
nämligen redan efter 48 à 60 timmars hvitglödgning.
Tillblandningen af materialet till det stålartade smidbara gjutjernet
skiljer sig från det vanliga förfaringssättet deruti, att, sedan
gjutjernet fått smälta i degeln, något rostadt gjutjern införes
i densamma. Qvantiteten häraf varierar i förhållande till det
begagnade gjutjernets natur, och utrönas de lämpligaste
proportionerna säkrast genom försök. Såsom yttersta gränser antages
å ena sidan den mängd af det rostade gjutjernet som är för
liten att gifva massan de åstundade egenskaperna, samt å andra
sidan den mängd som gör massan för tjock och trögflytande
för att med lätthet kunna gjutas. För det vanliga hvita
tackjernet är 10 procent rostadt gjutjern ganska lämpligt. Detta
bör helst införas i det smälta gjutjernet, sedan det blifvit
Upphettadt till hvitglödgning, dock utan att hafva kommit i
smältning; och är det tillika nödvändigt att under smältningen flitigt
omröra blandningen. Slutligen bör tillsättningen af det rostade
gjutjernet helst ske straxt före gjutningen, ty derigenom
erhålles med en gifven qvantitet deraf en mera lättflytande, homogen
och stålartad massa än i annat fall.

Tillredningen af sjelfva det rostade gjutjernet tillgår så,
att ingöten och annat affall från en föregående gjutning
utsättas i ett särskildt litet rum för hettan af de från ugnen
bortgående gaserne. Temperaturen bör här vara så hög, att
styckena hastigt oxideras utan att smälta, och få de qvarligga ända
tills de blifvit fullkomligt genomhettade och oxiderade, hvilket
lätt skönjes af brottet. Bitarne böra ej vara för stora, då de
tillsättas degeln, alldenstund smältningen derigenom påskyndas.

Slutligen må här äfven med några ord omnämnas
aduceringen på våta vägen. Ehuru denna metod ännu är inskränkt
till endast några försök, och ehuru den ännu har stora
praktiska svårigheter att öfvervinna, förtjenar den dock
uppmärksamhet, emedan svårigheterna ju möjligen låta besegra sig,
och särskildt emedan den skulle komma väl till pass vid sådana
tillfällen, då man af en eller annan orsak önskar att aducera
endast en del af ett gjutet föremål. Hvad i det följande härom
anföres är ej några af mig gjorda praktiska rön utan endast
en redogörelse för mr Poulet’s, uppfinnarens, egna meddelanden
derom.

Han bereder en för ändamålet lämplig slagg, hvilken
mättas med jernoxid, håller denna blandning i smält tillstånd och
nedsänker deri de stycken som skola aduceras. Slaggen
innehåller kiselsyra, natron eller kali och lerjord eller kalk,
d. v. s. dess sammansättning är liknande den å vanligt glas.
Man kan naturligen i oändlighet variera sammansättningen af
denna slagg genom att förändra proportionerna af de ingående
ingredienserna eller genom att tillsätta andra glasbildande
ämnen, dock alltid med vilkor att slaggen måste vara mera
lättsmält än jernet som skall aduceras. Detta är lätt att
undersöka genom profs verkställande, sedan jernoxiden eller
blodstensmalmen blifvit tillsatt. En manganhaltig jernmalm, om
sådan finnes att tillgå, är att föredraga framför
blodstensmalmen. Qvantiteten af jernoxiden som upplöses i slaggen bör
vara den största möjliga, utan att slaggen förlorar sin tillbörliga
lättsmälthet. Blandningen kan utföras i stora deglar, insatta i
en reverberugn eller någon annan ugn med bläster. Det torde
dock vara att föredraga att göra blandningen i en puddelugn,
emedan man då bättre kan leda operationen och observera alla
omvexlingar. Blandningen uppvärmes, tills den blir lättflytande,
då prof uttagas för undersökning om den är riktigt smält samt väl
mättad med jernoxid; och är detta ej fallet, tillsättas de felande
ingredienserna i små portioner, tills en lämplig produkt erhålles.
Härvid har man att iakttaga, att natron- eller kali-silikatet förökar
massans smältbarhet, att jernoxiden gifver den en mörkare färg, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free