- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
212

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5:e häftet. Augusti 1872 - Iakttagelser angående det smidbara gjutjernet, gjorda under en resa i Belgien 1871-72 - Om Injektor-konstruktioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att kiselsyran underlättar jernoxid ens smältning men för sig sjelf
är osmältlig. Då massan blifvit väl preparerad, hålles den
fortfarande vid en så hög temperatur, att den är lättflytande, då
de föremål som skola aduceras införas i densamma. En mängd
små gasblåsor af kol-oxid eller oxidul börja då genast uppstiga
till ytan af massan, hvilka dock snart aftaga både till storlek
och mängd och slutligen alldeles upphöra. Föremålen upptagas
då och äro färdig-aducerade, om tillräckligt med jernoxid
förefunnits i blandningen.

Fördelarne af detta förfaringssätt äro: hastigheten hvarmed
aduceringen verkställes samt lättheten att insätta och uttaga
pjeserna, utan att eldningen behöfver afbrytas m. m. För
aducering af pjeser af 5 lims (15 m.m.) tjocklek åtgår
ungefärligen en tid af 2 à 2 1/2 timmar. Små tunna pjeser åter äro
fullkomligt aducerade på 1/2 timme eller mindre. Det förefaller
mig dock som denna aducering skulle blifva mindre god än den
vanliga, emedan det tyckes att slaggen skulle hafva något
menligt inflytande på jernet. Man har försäkrat mig motsatsen och
visat mig bitar, som sagts vara aducerade efter denna metod
och hvilka voro särdeles vackra. Uppfinnarens omdöme i detta
fall torde dock få anses såsom jäfvigt, och har jag blott velat
nämna detta för att visa, huru osäker man är om den
praktiska dugligheten af den våta metoden för gjutjerns aducering.

Om Injektor-konstruktioner.


Af doktor R. Ekstrand.

(Plansch 11, figg. 4–15.)

(Forts. från sid. 187.)

Del Peche’s system (Pl. 11, fig. 4. Ångröret är fast,
och de med hvarandra förbundna blandnings- och tryckrören
kunna gemensamt flyttas intill ångröret. Man har härigenom
undvikit den inre hamp-packningen, i hvilkens ställe man
erhållit tvänne packdosor.

Fig. 5 antyder Schäffer & Budenberg’s injektor.
Sugspindeln fasthålles af en fjäder, och ångröret kan flyttas i
packdosorna a, a1 Olägenheterna vid denna apparat voro, att
fjädern med tiden förlorade sin spänstighet, mekanismen för
ångrörets förflyttning kom i olag, samt att apparaten genom dess
sönderdelande i tvenne delar lätt utsattes för snedtryckning.

Dreyer’s, Rosenkrantz’ och Droop’s konstruktion</i> (fig. 6).
Här är likaledes sugspindeln fast, och ångröret kan förskjutas
blott genom spindelns kringvridning medelst handhjulet v. Röret
glider härunder emot blott en enda cylinder, och tätningen
emot dennes väggar åstadkommes genom en lämplig
kolfpackning p, p. Denna apparat, som är lätt att handtera och har
få rörliga utstående delar, utmärker sig tillika synnerligen
genom soliditet och okänslighet emot en vårdslös behandling.

Fig. 7 föreställer en injektor efter Sellers & C:is i
Philadelphia system. Denna konstruktion är utan tvifvel den
sinnrikaste af de många, som blifvit uttänkta med Giffards såsom
typ, och dertill ganska enkel. Blandnings- och tryck-rören äro
här förenade till ett enda, som nära midten har sin minsta
diameter, der det ock är genomborradt med några hål för
spillvattnets genomsläppande. Den fria änden B af
blandningsröret är formad till en kolf, som kan glida emot den yttre
cylinderns väggar; tryckröret är derjemte inslipadt uti den yttre
cylinderhylsan, hvilken på detta ställe (E) har en mindre diameter.
Ångröret är fast, och sugspindeln s kan flyttas på vanligt sätt
genom kringvridning af handhjulet v. Blandningen af ånga och
vatten försiggår emellan a och b. Är härunder vattentilloppet
för starkt, utgår en del af vattnet genom öppningarne vid b i
rummet D, och trycker kolfänden af blandningsröret tillbaka
emot ångmynningen a, hvarigenom vattentilloppet minskas.
Skulle detta blifva alltför ringa, utgår vatten från D genom den
sugning som uppstår, och kolfven tryckes utåt, så att
vattentilloppet ökas och slutligen blir lagomt. Apparaten lider
emellertid af tvenne olägenheter, som begränsat dess
användning. Det förskjutbara röret måste nämligen vara inslipadt på
tvänne ställen i den yttre cylinderhylsan och låser sig lätt fast
vid densamma, hvarigenom den bringas ur verksamhet och måste
söndertagas, innan den åter kan sättas i gång.

Alla de nu omnämnda konstruktionerna äro utrustade med
sugspindel, och höra till de s. k. sugande injektorerna. Några
nyare konstruktioner sakna denna del. Bland dessa torde de
af Krauss, Schau och helt nyligen af Friedmann utförda
förtjena att omnämnas.

Krauss införde 1864 en ny art af injektorer. Vid hans
konstruktion (fig. 8) äro alla ansatsrören orubbligt fastade
intill hvarandra, sugspindeln utelemnad och vattentilloppet
regleras genom en kran, hvarigenom vatten tillföres apparaten, så
att dennes sugförmåga ej behöfver anlitas. Stor soliditet och
lätthandterlighet äro denna injektors utmärkande egenskaper,
hvarföre den ock erhållit en utbredd användning vid lokomotiv.
Den enda olägenhet den visade var, att matarevattnet vid dess
lopp förbi ångmynningen antog en för hög temperatur,
hvarigenom apparatens tjenstbarhet vid högt och varmt matarevatten
minskades.

De fördelaktiga egenskaperna hos föregående injektor
förefinnas äfven hos Schau’s konstruktion (fig. 9), som tillika
utmärker sig genom synnerligen passande dimensioner på
ansatsrörens tvärskärningar och dessutom erbjuder ett alldeles nytt
drag, afseende att föröka effekten. Detta mål vinnes genom
urtagningarne p, p på blandningsröret. Vid vattenventilens
öppnande fylles nämligen hela rummet K med vatten, hvarifrån det
i mån af behof uppsuges af den förbiilande strålen, så att
kondensationen i hög grad underlättas. På så sätt tillgodogör man
sig i och för kondenseringen sugförmågan äfven hos den i
blandningsröret bildade strålen. Med relativt mindre rörmynningar
och mindre volym i allmänhet lemnar denna apparat dock samma
verkan som andra injektorer och möjliggör dessutom
användandet af matarevatten med ända till 45° temperatur.
Bemödandena att kunna använda ännu varmare vatten föranledde
flerfaldiga försök, af hvilka slutligen framgått, att man genom
urtagningar i blandningsröret, i riktningen af strecken q, q (se fig. 9)
lyckats kunna använda vatten af närmare 50° och deröfver, allt
efter ångtryckets storlek. Alla försök gifva vid handen, att
regelbundenheten i en injektors arbete beror af den lätthet och
fullständighet, hvarmed kondensationen verkställes. På dessa
omständigheter åter hafva ångans tryck och matarevattnets
temperatur ett väsentligt inflytande, så att ju högre de äro, ju
svårare blir det i allmänhet att få injektorn att arbeta
ordentligt. Vid Schau’s konstruktion försiggår, såsom vi antydt,
blandningen jemnare och kondenseringen följaktligen lättare än
vid någon annan föregående. Man kan också vid densamma
använda matarevatten af högre temperatur än vid någon af de
äldre konstruktionerna.

Nästan ännu fördelaktigare i detta hänseende lärer
Friedmann’s injektor vara. I stället för att begagna sig af
genomborrningar på blandningsröret såsom Schau har Friedmann
tagit steget fullt ut, och afdelat detta rör i smärre inellanrör.
Fig 10 antyder en Friedmanns injektor med ett mellanrör g.
Vid sin ingång uti injektorskroppen delar sig vattnet i tvänne
delar såsom den klufna pilen gifver vid handen. Härigenom
måste blandningen och kondeiiseringen lättare verkställas. Just
med afseende härpå föreslår äfven Friedmann att göra
ansatsrören med aflånga i stället för cirkulära tvärgenomskärningar,
hvarigenom beröringsytorna emellan åugstrålen och vattnet blifva
större. Fig. 11 antyder en af Friedmanns större
cistern-injektorer med flera mellanrör. Den skall hafva lemnat mycket
fördelaktiga resultat vid vattenuppfordring för bergverk, grufvor,
jernvägsstatiouer etc. Emellertid är den teori som Friedmann
velat lägga till grund för sina injektor-konstruktioner i många
punkter alldeles felaktig (se Friedmann’s egna meddelanden uti
Polyt. Centralbl. 1871, sid. 549).

Till de senast uppräknade, icke-sugande injektorerna, skulle
kunna räknas en liten på senare åren af Schau äfvenledes
konstruerad, under namnet pannmataren gående injektor (fig. 12).
Någon större egendomlighet förefinnes ej hos denne, utan torde
den lämpligast hänföras till samma klass som Krauss’, från
hvilken den skiljer sig egentligen blott deri, att blandnings- och
tryckrören äro sammanlöpande likasom i Sellers (fig. 7). Vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free