- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
213

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5:e häftet. Augusti 1872 - Om Injektor-konstruktioner - "The Institution of Mechanical Engineers" årsmöte 1872

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

deras förening äro öppningar h, h och öfver dessa en ring med
motsvarande hål, som täckas af gummiklaffar k, k. Apparaten
fastsättes omedelbart i väggen v, v till vattencisternen, såsom
figuren angifver, och bör befinna sig helt och hållet under
vattenytan. Någon stor effekt torde ej vara att påräkna af denna
injektor, som likväl utmärker sig genom stor enkelhet och deri,
att det genom öppningarne h, h möjligen utgående spillvattnet
direkte upptages af vattnet i reservoiren och derigenom
bidrager till dettas förvärmning. (Se der praktische Masch.-Constr.
1868, N:o 9).

Man har ofta klagat öfver den vattenspillning, som eger
rum vid igångsättningen af de icke-sugande lokomotiv-injektorerna,
och för att minska olägenheten häraf har man med framgång
försökt tillbakaföra spillvattnet till tendern. Goffin har användt
en annan metod, enligt hvilken han i stället för den vid
instrumenterna vanligen förekommande luftventilen (gummiklaffarne
vid pannmataren) begagnar en kran, så anordnad med ett rör
öfver en cistern att det utgående spillvattnet åter kan uppsugas
derur (fig. 13).

Enär det är vigtigt, att ängans påsläppning verkställes
långsamt, så att till en början mycket litet eller blott så mycket
som oundgängligen behöfves för insugningen må utgå, föreslår
Rosenkrantz begagnandet af tu-delade ventiler (fig. 14), så
beskaffade att först en mindre ventil a och sedermera en större,
med denna koncentrisk ringventil a1 upplyftes.

Det är alldeles klart, att alla de omständigheter, som
inverka menligt på vanliga pumpars effekt, skola, om de
förekomma vid injektorer, äfven verka mindre fördelaktigt på dem.
Så beskaffade äro långa ledningar genom smala rör, tvära
krökar på dessa o. s. v. Med afseende å sistnämnda
omständigheter inses genast, att den anordning af afloppsröret med dess
ventil, sorn finnes hos injektorn i fig. 12, pl. 9, ej är särdeles
ändamålsenlig. Vida lämpligare befinnes den ventilanordning
vara, som antydes af fig. 15.

Om än injektorerna ej kunna täfla med de vanliga
pumparne vid vattenuppfordring i allmänhet, enär de förbruka
omkring 7 gånger mera ånga än dessa, så bör man dock
observera, att denna ånga ej alltid går förlorad; det uppfordrade
vattnet uppvärmes härigenom och ofta, ej blett vid ångpannor,
kommer dea förlorade ångan sålunda till godo. Vid alla de
tillfällen, då det uppfordrade vattnet skall uppvärmas, kan man anse,
att Injektorn är ett nästan fullkomligt instrument. Genom de
nya förbättringarne (Krauss, Schau, Friedmann) har den blifvit
mycket lättskött och pålitlig; dess användning är också numera
mycket utbredd, och det torde, i betraktande af de olägenheter
som vidlåda pumparne, ej dröja länge, innan den blir
välkommen åtminstone såsom reservapparat vid hvarje ångpanna,
isynnerhet vid de anläggningar, der det är en hufvudsak, att
matningen försiggår säkert och korrekt utan afseende på den större
eller mindre ångkonsumtionen.

Om vi beteckna ångans temperatur med T, matare vattnets
med t och blandningens vid injektionen med d samt antaga,
att med ett skålp, ånga införes P skålp, matarevatten i pannan,
samt att af denna ånga p skålp, är torr och resten, (1–p)
skålp, mekaniskt från pannan medfördt vatten, få vi, om
injektionsarbetet betecknas med A, på grund af den anförda satsen
ur den mekaniska värmeteorien, eqvationen
p (w–d) + (1–p) (T–d) = P (d–t) + A,
i hvilken w utmärker en värmemängd = 606,5 + 0,305 T.
Om vi försumma A, som vid sidan af d–t är obetydligt,
erhålles approximativt matarevattnets temperaturförhöjning vid
injektionen ur eqvationen
d–t = p (w–T) + T t/P + 1

Enär en injektors mekaniska effekt måste vara
fördelaktigare, ju mindre denna skilnad är, så skulle man af ofvanstående
formel kunna sluta, att effekten vid injektorn är större vid
litet än vid högt ångtryck och större vid hög än vid låg
temperatur hos matarevattnet. Nu arbeta emellertid de vanliga
injektorerna icke väl vid hög temperatur på matarevattnet,
emedan kondensationen ej försiggår tillräckligt hastigt. Det är
derföre ej osannolikt, att Friedmanns injektor som medgifver
användandet af varmare matarevatten kan lemna en bättre
effekt än de andra injektorerna, d. v. s. förbruka mindre ånga.
Detta liar dock, såsom vi sett, föga betydelse för
ångpannematning under vanliga förhållanden.

"The Institution of Mechanical Engineers"
årsmöte 1872.


"The Institution of Mechanical Engineers sedvanliga
årsmöte egde rum detta år i Liverpool den 30 Juli till och med
den 2 Augusti under presidium af mr Carl W. Siemens.
föredragen och diskussionerna vid detta möte äro många af
ganska stort allmänt intresse, återgifva vi här i korthet efter
tidskrifterna "Engineering" och "Engineer" det hufvudsakligaste
deraf.

Ordföranden inledde serien af föredrag med anledning af
det först på listan stående föredragningsämnet med några ord
om Englands tillgång på stenkol, dessas stegrade pris samt
om viglen af och medlen för besparingar dermed.
Han
ingick ej i detaljer, men visade med några väl valda faktiska
uppgifter och genom på dessa baserade kalkyler, hvilket
betydligt slöseri man gjorde sig skyldig till med den enorma
stenkolsqvantitet, 120 millioner tons, England för närvarande
producerar. Han betraktade detta slöseri ur tvenne synpunkter,
nämligen för det första huru stor del deraf ur praktisk synpunkt
kan inbesparas och som för närvarande verkligen onödigtvis
fortares. För det andra visade han med afseende på den större
användningen af kol, såsom vid jerntillverkning, vid generering
af ångkraft m. m., hvilken ofantlig missproportion eger rum
mellan det som teorien utvisar såsom tillräckligt, och det som
i praktiken verkligen går åt. Ur den förra synpunkten
betraktadt kan mycket väl hälften af de använda kolen anses
onödigtvis förslösade, hvilket (efter 10 shilling per ton)
representerar en summa af 30 millioner pund sterling (540 millioner
riksdaler). I senare fallet åter äro mera än 9/10 att betrakta
såsom förgäfves uppbrända. Ett karakteristikt exempel
påpekades i den omständigheten, att omkring 3 skålp. (1,28 K.gr.)
stenkol äro, teoretiskt taget, tillräckliga för att bringa en
centner jern i vällhetta, under det att den i verkligheten förbrukade
qvantiteten uppgår till 10 à 12 gånger den nämnda vigten och
mången gång ännu mera. Vidare antydde talaren, utom den
ekonomiska förlusten, äfven den olägenheten, som för den
allmänna sundheten och trefnaden uppstår genom det slöseri med
detta bränsle som yttrar sig i den ofta öfverklagade
stenkolsröken. Slutligen anförde han såsom ett uppmuntrande
förhållande – tillika visande att icke några absoluta, hvarken
praktiska eller teoretiska hinder firmas för att i flere fall
åstadkomma väsentlig besparing med stenkol –, att inom de sista
9 åren kolkonsumtionen per indicerad hästkraft vid generering
af ånga för sjömaskiner reducerats till omkring hälften af hvad
den förut varit, och till och med i vissa fall till ännu mindre.

Derefter höll mr F. J. Bramwell ett föredrag om de
framsteg som åstadkommits i besparing af bränsle vid
sjömaskiner,
hvari han påpekade det missförhållandet, att man
under en längre följd af år vid fartygs afprofvande alltid fäster
en synnerlig uppmärksamhet vid, att den bestämda hastigheten
på det nogaste uppnås, under det att jemförelsevis föga
afseende fästes vid kolkonsumtionen och dennes nedbringande till
ett minimum. Talaren trodde att liknöjdheten i detta afseende
uppkommit af flera orsaker, bland hvilka han påpekade det
förhållandet, att ångans användning för sjöfarten i början var
inskränkt till endast kustfart och resor öfver Kanalen, då
qvantiteten kol som behöfde intagas i boxarne var jemförelsevis
liten, isynnerhet som man då nöjde sig med en mindre
hastighet. Öppnandet af nya utvägar för industrien, hvilka fordrade
båtar som kunde gå på långa turer, ledde sedermera till pretensioner
från ångfartygsegarnes sida på mera ekonomiska maskiner.
Allmänna opinionen antog länge, att sjömaskiner icke voro
lämpliga för begagnande af ånga med högt tryck, men sedan
sammansatta maskiner blifvit försökta med ånga af högt tryck och
dervid utmärkta resultat vunnits, blefvo nästan alla egare af
fartyg, gående på långa turer, tvungna att antaga detta system;







<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free