- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
220

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5:e häftet. Augusti 1872 - Clemens Winkler: Talmiguldet och dess förfalskningar - W. H. Gintl: Om det röda blodlutssaltets användbarhet för fotografiska ändamål - Tillverkning af tusch

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfre plattan undre delen
med knappen
koppar . . . 87,48 proc. . . . . . . . . . . 83,13 proc.
zink . . . 12,44 proc. . . . . . . . . . . 16,97 proc.
guld . . . 0,03 proc. . . . . . . . . . . – – –
––––––––––––––––––––––––––––––
99,95 proc. 100,10 proc.

Förgyllningen på plattan var följaktligen särdeles sparsam.

Ännu en annons må på grund af sin komiska originalitet
anföras: "Hvad är talmiguld, är den allmänna frågan. I
Traugott Feitel’s bijouterivarufabrik tillverkas, såsom bekant,
talmiguld. Namnet "talmi" kommer deraf, att de fransyska
arbetarne som der sysselsättas förkortat namnet Traugott till Talmi.
Den öfverraskande stora utveckling, vår tillverkning af
talmiguldsmycken tagit, bevisas på det tydligaste deraf, att vi redan
inom detta fack sysselsätta 1200 arbetare. Dessa smyckens
förvillande likhet med äkta, äfvensom deras soliditet och
varaktighet göra de äkta guldsmyckena öfverflödiga, och de
talrika uppdragen från den ärade publikens och adelns högsta
kretsar ådagalägga, att de äkta talmiguldföremålen banat sig
en allmän väg. Vi fästa derföre uppmärksamheten på vårt
hufvudnederlag, Kärnthnerring 2, såsom den enda depot för
talmiguld och varna för de skrytsamt annonserade
efterhärmningarne. Traugott Feitel’s magasin, talmiguldafdelningen, Wien,
Kärnthnerring 2." De varor, som denna blygsamma "fabrikant"
utan fabrik lemnar, äro icke en hårsmån bättre än hans
konkurrenters. Äfven hos honom köptes manchettknappar, som
hvad färg, utförande, stämpel m. m. beträffar erinra om de hos
Glattau erhållna. Deras sammansättning befanns vara
täckplattan knappen
koppar . . . 93,46 proc. . . . . . . . . . . 84,55 proc.
zink . . . 6,60 proc. . . . . . . . . . . 15,79 proc.
guld . . . 0,05 proc. . . . . . . . . . . – – –
––––––––––––––––––––––––––––––
100,11 proc. 100,34 proc.

– – – – – – – – – – – –
Det allmänna införandet af guldpläteringen i stället för
den lätta galvaniska förgyllningen är ovilkorligen ett steg framåt.
Härigenom blir allmänheten i tillfälle att erhålla likaså varaktiga
som vackra smycken; och torde denna metod vara egnad att
småningom utjemna den nu bestående skarpa skilnaden mellan
äkta och oäkta varor, så framt genom lagbestämmelser
guldhalten hos pläteringen regleras i vissa gradationer, likasom nu
silfrets lödighet och guldets karathalt af ädel metall betecknas,
och för hvilket guldsmeden måste stå i ansvar. Vi veta, att den
enprocentiga pläteringen gifver en under flera förhållanden
skyddande guldbetäckning, men ingenting hindrar dock att göra denna
plätering fem-, tolf-, femtonprocentig och ändå mera, så snart från
köparnes sida efterfrågan uppstår. I lagens kraft ligger det
enda medlet att hämma den på allmänhetens bekostnad bedrifna
oförnuftiga konkurrensen samt att sätta i stället för det
nuvarande legeringssättet den mycket rationelare pläteringsmetoden,
hvilken utan att skönheten skadas medgifver anbringandet af
ett varaktigt oädelt underlag samt dettas beklädande med
guldlager af äskad tjocklek samt ett noga bestämbart värde. Det
vore en fördom, om man skulle draga sig för att bruka solida,
pläterade smycken. Det är ju ett allmänt bruk att använda
fanerade möbler i stället för att låta förfärdiga massiva, t. ex.
af mahogny. Guldpläteringen hindrar ju i öfrigt icke de rika
att efter behag pryda sig med skatter, men den gör äfven
möjligt för de mindre bemedlade, hvilka hafva samma rätt att
följa sin förkärlek för glans och skimmer, att smycka sig med
liknande och varaktiga effekter, och detta är väl enligt ordets
betydelse det egentliga ändamålet med smycken.

Om det röda blodlutssaltets användbarhet för
fotografiska ändamål.


Af professor W. H. Gintl i Prag.

Utgående från den åsigten, att den redan genom Gmelin
bekantgjorda sönderdelbarheten af i lösning befintligt rödt
blodlutsalt genom ljusets inverkan, hvilken såsom bekant ger sig
tillkänna genom bildandet af jerncyanur, till det väsentligaste
liknar en reduktionsprocess med nämnde salt, samt att till följd
deraf å andra sidan en oxiderande verkan af de genom
sönderdelningen uppkomna beståndsdelarne måste inträda, på grund
af denna åsigt – säger författaren – försökte han att begagna
denna det röda blodlutsaltets oxiderande inflytande, hvilken
äfven antagits’ med stöd af andra egenskaper hos detsamma, till
åstadkommande af ett fotografiskt positiv på samma sätt, som
man redan i praktiken sökt draga nytta af samma verkan hos
dubbelt kromsyradt kali.

För detta ändamål öfverdrog han ett lämpligt glatt papper
med en lösning af rödt blodlutsalt i 10 delar vatten, till
hvilket han hade tillsatt en lösning af 1 del gelatin i 5 delar
vatten. Papperets preparering, hvilket naturligen likasom
lösningens tillredning måste ske i mörker eller vid i fotografiskt
hänseende indifferent ljus, verkstäldes genom att låta det i
tillskurna stycken simma en kort stund på vätskan. Det
sålunda tillredda och i mörker torkade papperet exponerades nu
under ett kraftigt negativ från 10 minuter till 1 timme,
beroende på ljusets intensitet. Vid mulet väder (försöken
anställdes i Maj månad) var åtminstone en timmes expositionstid
erforderlig. Om expositionstiden ej varat alltför länge, visade
sig ej papperet märkbart förändradt, oeh blott vid ett
noggrannare betraktande kunde man varseblifva, att de starkast belysta
partierna syntes något mindre gulfärgade än de mindre belysta
ställena. För att framkalla bilden blefvo de exponerade bladen
först nedlagda i ett bad af ljumt vatten, i hvilket de föga eller
alls icke belysta partierna af gelatinöfverdraget, såsom man ock
kunde vänta sig, delvis eller helt och hållet upplöste sig, under
det att en föga tydlig positiv bild af matt gul färg började
framträda, hvars tydlighet dock vid fortsatt tvättning väsentligen
försvagades, utan att bilden äfven vid efterföljande nedläggning
i ett svagt bad af jernklorid, i hvilket den antog en blåaktig
färg, vann något väsentligt i tydlighet. Den förutgående
behandlingen med vatten underläts således, och det exponerade
papperet lades genast i ett svagt båd af jernklorid, då en präktig
bild snart framträdde, tydligt återgifvande alla detaljer, och
hvilken vid sedermera företagen behandling med vatten icke
försvann. De sålunda erhållna berlinerblå bilderna lemnade, om
man afser från den ovanliga blåa tonen, intet öfrigt att önska,
och framträdde efter satineringen ännu tydligare. För att
undvika den blå tonen har författaren äfven användt ett annat bad
för bildens framkallande, hvilket framstäldes af lika delar
jernklorid och ättiksyrad uranoxid; och erhöll han med detta bad
bilder af en icke obehaglig svartbrun, något i grönt stötande
ton. Enligt hans åsigt bör detta förfaringssätt, om öfver hufvud
taget det kan blifva tal om någon utträngning af silfversättet,
rätt väl kunna användas för landskapsbilder, hvaremot det ej
torde vara så lämpligt för porträtt-fotografien, emedan bildens
genomarbetning så väsentligen är beroende på tjockleken af
det anbragta gelatinlagret. De sålunda erhållna bilderna äro
rätt varaktiga. Författaren har ännu i dag qvar ett sedan sju
år på detta sätt förfärdigadt porträtt, som bibehållit sig
fullkomligt oförändradt.                 (Chem. Centralblatt.)

Tillverkning af tusch.


Enligt meddelande af Champion, en fransysk kemist, som
längre tid uppehållit sig i Kina, beredes det svärtande ämnet i
det kineska bläcket (tuschen) dels af oljor och fett men oftast
af tallved eller af hartser. Råämnet förbrännes i derför särskildt
inrättade ugnar, som hafva en genomskärning af 2 fot (59 c.m.)
i fyrkant och en längd af 8–50 fot (2,38–14,85 m.). I
dylika ugnar afsätter sig det finaste sotet längst bort från
eldstaden. Vid långsam eldning med lugnt brinnande låga erhålles
bästa slags sot; och är det derföre som feta oljors sot
föredrages framför annat.

Till stor del beror det blifvande bläckets godhet på
den omsorg, hvarmed det erhållna sotet rentvättas, och sker
detta med fin såpa. För att bereda det s. k. bläcket löses


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free