- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
229

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6:e häftet. September 1872 - Arbetarebostad vid Laxå med uppvärmning från kokspisen - Konstgjord sten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En dylik bostad uppfördes hösten 1871 vid Laxå valsverk
af vrakvirke från ett närliggande, bruket tillhörigt sågverk.
Väggarne äro af 21 liniers (62 m.m.) plank och 8 liniers (24
m.m.) bräder, med 25 liniers (74 m.m.) mellanfyllning af
sågspån. Golfvasar, takbjelkar och takstolar äro af 25 x 58 liniers
(74 x 172 m.m.) och golfven af 17 x 50 liniers (50 x 148
m.m.) plank. Yttre takbetäckningen utgöres af 6-dubbel
takspån. Väggarne äro invändigt beklädda med Munksjöpapp.
Sedan grunden, som är murad af slaggtegel, var lagd,
verkstäldes bygnadsarbetet på 10 veckors tid af 8 slöjdkarlar med 2
handtlangare och 1 murare med 3 handtlangare.
Uppspanningen af Munksjö-papp samt målningen gjordes af 3 man på 2 veckor.

Eldningen verkställes i kokspisarne på vanligt sätt under
hällen och röken ledes, sedan en i spisen befintlig stekugn
blifvit behörigen uppvärmd, i ett muradt rör uppåt samt
införes i en af vanligt sandtegel murad apparat, som har flera
vertikala rörgångar, af hvilka hvarannan är afsedd för luft och
hvarannan för rök. I denna apparat suges röken på en gång
genom alla rökrören nedåt och sammanföres uti en i
apparatens botten anbragt kanal, hvarifrån den genom ett rör på
sidan om apparaten uppgår till skorstenen. De för luften
afsedda lodräta rören äro likasom rökrören upptill och nedtill
sammanförda i horisontela kanaler, utmynnande i de till
apparaten gränsande boningsrummen.

Fig. 4 visar framsidan af en dylik spis med sin
värmeledningsmur; fig. 5 framställer högra och fig. 6 venstra gafveln
af densamma; fig. 7 är plan-genomskärning efter linien a–b,
fig. 8 vertikal tvärgenomskärning efter linien e–f, fig. 9
vertikal längdgenomskärning efter linien c–d samt figg. 10
och 11 vertikala tvärgenomskärningar efter linierna g–h
och i–k. Alla rökrören äro i genomskärningarne fint
punkterade, hvaremot luftrören äro hvita. A betecknar igenmurade
hål för rökrörens rensning. B är ett spjell, inrättadt för att
kunna leda röken antingen genom röret C till varmapparaten
eller genom röret D direkte till skorstenen (fig. 7). Röken
inkommer från kokspisen vid F (fig. 8), går uppåt till G, der
den i en horisontel kanal fördelar sig till 8 vertikala rör, i hvilka
den på en gång genom skorstenen suges nedåt till den
horisontela kanalen H samt vidare genom röret J till skorstenen. Då
eldningen i spisen upphört, tillslutes spjellet K för att instänga
värmen. Luften åter inkommer i apparaten genom öppningarne
L (fig. 9), fördelar sig likaledes i å vertikala rör, uppgår till
den öfre horisontela kanalen samt utströmmar uppvärmd genom
öppningarne M till boningsrummen. Framför öppningarne, L
och M anbringas gjutna luckor, hvarmed temperaturen i
rummen kan regleras.

Genom att på föreskrifne sätt leda det bortgående värmet
från kokspisarne, har visat sig, att den eldning som behöfts
för matkokningen varit mera än tillräcklig för att äfven
uppvärma kamrarne, hvaraf torde följa, att antingen ett större
antal rum än här ifrågakommit, skulle kunna tillräckligt
uppvärmas genom blotta matkokningen. Temperaturen i tvänne
särskilda rum, som uppvärmts från en kokspis har varit omkring
+26°, då yttre luftens varit omkring –5°. Medelst de i
apparaten anbragta luftrören hålles luften i rummen i ständig
cirkulation, hvilket för de inneboende genom det ständiga
luftombytet medför en i sanitärt hänseende fördelaktig inverkan.

Då inga särskilda eldstäder behöfvas, hvilka i allmänhet
äro ganska kostbara, äro familjerna genom denna
invention befriade från allt besvär med vedbärning, eldning och
eldarnes passande, för att ej nämna det vigtigaste af allt,,
behofvet att anskafta stora och kostsamina vedförråd. Inrökning,
kolos eller eldfara kunna ej heller uppstå.

Konstgjord sten


enligt Fr. Ransome’s metod.

Vid "British Associations" årsmöte förliden Augusti månad
redogjorde ingeniör Frederick Ransome i ett intressant föredrag
för de förbättringar, som på senaste tiden blifvit införda vid
tillverkningen af konstgjord sten samt för den utvidgade
användning detta material vunnit för arkitektoniska och andra
ändamål. Öfvertygade, att denna fabrikation ej skall dröja att
bana sig väg äfven i vårt land – trots det misslyckade försök,
som i denna riktning hittills blifvit gjordt –, så myckel mera som
vi till densammas bedrifvande ega utmärkta råmaterialer, anse
vi oss böra lemna våra läsare en inblick i principerna för
sagde fabrikation, jemte en redogörelse för dess utveckling,
hufvudsakligen efter ofvannämnde föredrag, återgifvet i den
engelska tidskriften "Engineering".

Den progressiva utvecklingen i naturens rike genom
perioder, hvilkas tillvaro förlägges till en tidpunkt långt före
gryningen af forntidens mest aflägsna traditioner, har stält till
menniskans disposition materialer, som till största delen göra
tjenst vid de mångfaldigt varierande behofven för bygnads- och
dekorationsändamål. Dessa materialer, t. ex. granit, marmor,
sandsten, kalksten m. fl., förekomma dock endast i isolerade
grupper, stundom så aflägset belägna från civilisationens
centralpunkter, att de svårligen kunna göras tillgängliga för
allmänt bruk, med undantag af få platser i närheten af fyndorten.
Menniskans behof fordrade sålunda redan i historiens tidigare
perioder ett material, som skulle åtminstone närmevis ersätta
bristen på sten, och fyldes då detta behof sedan långt flydda
tider genom tillverkning af tegel, murbruk, etc. De fördelar
dessa erbjödo erkändes redan af de gamle och hafva sedan till
fullo blifvit uppskattade; men så stora dessa fördelar än äro
ur konstruktiv synpunkt betraktade, fattas dock hos dessa
materialer mycket för att motsvara den närvarande tidens
fordringar.

Det är derföre icke underligt att talrika försök blifvit
gjorda tid efter annan i ändamål att ersätta naturens
produkter genom med konst framstälda imitationer. Vigten af att
kunna erhålla ett material, som förenade alla den användbaraste
bygnadsstenens goda egenskaper, utan att besitta dess fel, med
materialets särskilda och framstående egenskaper, insågs också
redan för inånga år sedan bland andra af mr Fr. Ransome,
hvilken derföre upptog till lösning problemet om tillverkning af
sådan konstgjord sten, som på ett ekonomiskt sätt kunde
motsvara de olika ändamålen med naturens produkter. Hans
forskningar i naturen och om egenskaperna hos sten började för nära
trettio år sedan, hvarvid han fann med få undantag, att de
hårdaste och varaktigaste stenarterna voro de, som innehöllo
största qvantiteten kiselsyra. Efter åtskilliga försök att förena
sandkorn med pulveriseradt glas under hydrauliskt tryck eller
att göra massan homogen genom partiel smältning, samt efter
att hafva försökt alla möjliga kombinationer mellan dessa
ämnen och flera sorters cement, lyckades Ransome att ersätta de
af honom hittills använda cementartade materialerna med en
koncentrerad lösning af natron- eller kali-vattenglas. Denna
lösning blandades med sand och pressades i en form; och blef
massan, sedan den torkat, mycket hårdt stenartad med tät och
jemn textur, men den sönderföll, då den utsattes för fuktighet.
Nästa steg var att utsätta blandningen för inverkan af värme,
då det fria alkalit i det sammanbindande silikatet förenades
med ett öfverskott af sandens kiselsyra och åstadkom ett
olösligt silikat, som ej angreps af fuktighet. Efter förloppet af en
viss tid märkte man dock att på ytan af dylika stenar,
använda vid bygnader, afsatte sig kristaller af ett salt, hvilket
för det mesta visade sig vara svafvelsyradt natron, som
ursprungligen fanns i den sodaaska, hvaraf silikatet tillverkades. Denna
omständighet undanröjdes genom att behandla sodalösningen med
kaustik baryt, innan den begagnades för beredningen af silikatet.

Sådana voro de resultat, hvartill Ransome kommit år 1859.
Sedan dess har han infört åtskilliga förbättringar och
förändringar i tillverkningen af sten, hvilka medfört materialets
stegrade användning både inom bygnads- och dekorations-konsten,
och för hvilka här således må i korthet redogöras. Proceduren
vid tillverkningen af natronvattenglas-lösningen är redan så
många gånger beskrifven i flera tidskrifter[1], att här torde
vara öfverflödigt att mera än för minnes skull erinra derom.
Vanlig flinta underkastas inverkan af koncentrerad sodalösning


[1] Se »Ingeniörs-föreningens förhandlingar», 1869, och denna
tidskrift för innevarande år, sid. 207.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free