- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
230

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6:e häftet. September 1872 - Konstgjord sten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i cylindriska pannor under ett ångtryck af 60 till 80 skålp.
per qv.v.tum (4,16 till 5,55 K.gr. per qv.e.m), hvarvid flintan
upplöses hastigt af sodan och bildar med denna ett natronsilikat
i lösning, hvilken, sedan den aftappats från pannan,
koncentreras genom afdunstning till en specifik vigt motsvarande 17,00
grader och då innehåller 66 proc. af silikatet och 33 proc. natron.

Då sten skall tillverkas, blandas silikatet väl med ren,
torr sand och andra lämpliga kiselhaltiga eller jordartade
ingredienser i en för ändamålet särskildt konstruerad
blandningsqvarn. Då blandningen antagit en tjockt degig konsistens, är
den färdig att pressas i hvilka former som helst och kan
emottaga samt bibehålla de mest fina och ömtåliga intryck. Tillåtes
un massan att så småningom torka vid vanlig temperatur, blir
den hård och till det yttre fullkomligt lik sandsten, men
alldenstund en stor del af sandpartiklarne m. m. är förenad med ett
lösligt silikat, upplöses detta snart, om det kommer i beröring
med vatten, hvarigenom dessa partiklar blifva fria och hela
messan faller sönder. Nästa fråga blef således, huru man skulle
kunna förvandla det lösliga silikatet i ett olösligt, hvilket skulle
besitta alla erforderliga egenskaper för att af massan framställa
en god, hård, tät och varaktig sten utan anlitande af eldens
inverkan, hvilken senare metod genom föregående försök visat
sig vara vid sin tillämpning opraktisk och dyrbar.

År 1861 tillsattes, med anledning af den hastiga
förstöringen af murarne på parlamentshuset i London, af regeringen
en komite med uppdrag att undersöka och afgifva berättelse
om orsakerna till förstörelsen samt de bästa medlen att förvara
murarne från vidare skada. Ransome anmodades bland andra
att afgifva sitt yttrande i ämnet, emedan han några år förut
sysselsatt sig med utarbetandet af en utaf honom patenterad
metod att konservera sten genom att först impregnera den med
en vattenglaslösning och sedermera öfvergjuta den med en
klorcalciumlösning, hvilken omedelbart sönderdelade den förra och
frambragte ett olösligt kalksilikat i den sålunda behandlade
stenen. För att på ett ögonskenligt sätt visa verkan af denna
process föreslog han, att man skulle förvandla ett stycke sten
i pulverform och derpå med tillhjelp af dessa två lösningar
åter sammanfoga pulvret till en solid sten. Experimentet
försöktes, och resultatet utföll så fullständigt lyckligt, att patent
på tillverkning af konstgjord sten med användning af de anförda
ingredienserna genast erhölls. Anordningar vidtogos också
för att utföra denna fabrikation i en praktisk och vidsträckt
skala. Enligt denna metod öfverflyttades de på förut beskrifna
sätt af sand- och silikat-blandningen formade stenarne till bord,
placerade öfver öppna cisterner innehållande klorcalciumlösning,
i hvilka de nedsänktes, så att de fullständigt indränktes med
lösningen. Denna operation underlättades och påskyndades, då fråga
var om stora massor, medelst luftpumpar och dylikt. En dubbel
dekomponering af de båda lösningarne af natronsilikat och
klorcalcium inträder genast, hvarvid uppstår ett olösligt
kalksilikat, som omgifver och fast förenar alla partiklarne af det
behandlade föremålet med hvarandra, och en lösning af
klornatrium eller vanligt koksalt, hvilket sedan aflägsnas genom
tvättning med vatten.

Detta är i korthet historiken öfver tillverkningen af
konstgjord sten, sådan Ransome förfärdigade den ända till 1870, då
han upptäckte en annan process, hvilken lika mycket skiljer
sig från den sist beskrifna som denna från den till 1859
begagnade metoden. Man fann nämligen i praktiken, att
tvättningsproceduren, om man ville fullständigt borttaga hvarje spår
af klornatrium från stora stenmassor, mötte svårigheter; den
var både långsam och dyrbar, isynnerhet på sådana platser,
der det var svårt att erhålla god tillgång på rent vatten till
ett måttligt pris. Ransome kom derföre på den idéen att
undvika denna tvättning genom att frambringa det olösliga
kalksilikatet, utan att kloruatrium eller något annat lösligt salt
bildades, hvilket sedan måste aflägsnas. Steg för steg har han
också slutligen kommit till detta resultat, och är derigenom
stenfabrikationen betydligt förenklad, produktionskostnaden
förminskad och användningen af materialet ytterligare utvidgad.

För några år sedan upptäcktes vid foten af kritkullarne
i Surrey – isynnerhet i granskapet ef Farnham – ett
kiselhaltigt mineral, som egde några egendomliga kännetecken, bland
andra det att hastigt lösas i en kaustik natronlösning vid en
jemförelsevis låg temperatur. Begagnande sig af denna
egenskap började Ransome en serie experiment för att utröna, om
det icke vore möjligt att utan användning af klorealcium
åstadkomma sten i alla afseenden lika till egenskaperna med den
som hittills tillverkats; och detta har nu lyckats. Enligt denna
metod sammanblandar han noga en qvantitet af Farnham-stenen,
eller löslig kiselsyra, med en lösning af natron- eller
kalisilikat, kalk (eller ämnen innehållande kalk), sand, lerjord, krita
eller andra för ändamålet lämpliga materialer, hvarefter massan
formas på förut antydt sätt och får derpå småningom hårdna,
då ett kalksilikat bildas genom föreningen af de ingående
ingredienserna. Massan blir sålunda hård ända igenom och förvandlas
till tät sten, som kan emotstå ett ansenligt tryck, och hvars
hårdhet dessutom tilltager med åldern. De kemiska
processer som åstadkomma dessa resultat synas vara följande. Då
materialerna blandas tillsamman, dekomponeras natronsilikatet,
den befriade kiselsyran ingår förening med kalken och bildar
ett dubbelt silikat med kalk och lerjord, under det att en del
af natronet i kaustik form blir fri. Denna åter inverkar
omedelbart på den lösliga kiselsyran (från Farnham) och bildar
sålunda en ny qvantitet natronsilikat, hvilket åter i sin ordning
dekomponeras genom en ytterligare qvantitet kalk, och så vidare.
Om för hvarje sönderdelning af natronsilikatet hela qvantiteten
natron blefve fri, skulle dessa sönderdelnimgsprocesser fortgå,
så länge det funnes någon löslig kiselsyra närvarande, med
hvilken natronet kunde ingå förening, eller till dess det icke
mera fanns någon fri kalk för det nybildade natronsilikatets
sönderdelning; och skulle processens upphörande gifva sig till känna
genom närvaron i stenens porer af öfverskottet på soda i ena
fallet eller natronsilikat i det andra. I verkligheten synes
likväl ej hela natronqvantiteten blifva fri för hvarje gång
natronsilikatet sönderdelas af kalken, utan tyckes ett dubbelsalt af
kiselsyrad kalk och kiselsyad natron uppkomma, hvarvid
således en liten del af natronet upptages för hvarje dekomposition.
Resultatet deraf blir, att allt natronet småningom upptages, och
ingenting återstår slutligen att borttagas genom tvättning eller
någon annan process.

Efter att sålunda tillverkningen och den kemiska
sammansättningen af de olika slags konstgjorda stenarterna nu
blifvit angifna, må i det följande några af de olika ändamål
anföras, för hvilka dessa kunna användas. De första vilkoren
för ett godt bygnadsmaterial äro obestridligen styrka och
varaktighet, hvarjemte tillkomma i andra rummet utseende, lätthet
att använda och billighet. Hvad beträffar styrkan, så är redan
nämndt att denna tilltager med tiden. Genom några experiment,
uttörda för att ådagalägga detta förhållande, visade flera stycken, att
de inom en månad efter tillverkningen voro bättre än
Portlandsten. Vid 10 veckors ålder visade sten, tillverkad enligt sist
beskrifna metod, i jemförelse med några naturliga stenarter,
följande styrka mot belastning:
Ransome’s konstgjorda sten . . . 7231 skålp, per qv.v.t.,
Portlandsten . . . 2662 ,, ,, ,,
Bramley Fall-sten . . . 5181 ,, ,, ,,
Granit . . . 1214 ,, ,, ,,

Med afseende på varaktigheten har praktiken visat, att den
konstgjorda stenen motstår atmosferens inverkan i olika klimat,
då den varit utsatt för Rysslands köld och Indiens värme och
regn. Till sitt yttre liknar den så fullkomligt de bästa
naturliga stensorter, att den har missledt de mest kritiska granskare.
Lättheten att använda samt billigheten äro egenskaper, som
tydligen följa af den gjorda beskrifningen.

Genom den sist beskrifna metoden har fältet blifvit betydligt
utvidgadt för användningen af denna konstgjorda sten, hvilken till
skilnad från andra blifvit kallad apænite. Det är numera icke
någon svårighet att af detta material framställa block af
hvilken form och storlek som helst; den enda gränsen är medlen
för deras behandling på den plats, der de skola användas.
Derjemte förekomma råmaterialerna till apænitens massa vanligen
i öfverflöd, der hydrauliska eller andra större arbeten skola
utföras, för hvilka ändamål denna nya sten är särdeles lämplig.
Bristen på ett dylikt material har länge varit kändt för sådana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free