- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
234

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6:e häftet. September 1872 - C. William Siemens: Om uppmätning af temperaturer medelst elektricitet - Klinkerfues: Hydrostatisk galvanisk gaständare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äro fylda med samma normallösning, bestående af rent vatten
med ungefar 10 proc. svafvelsyra; att alla elektroderna äro af lika
form och dimensioner; samt att deras poler ofta omkastas
under fortgången af observationen, hvarigenom ojemn polarisation
undvikes. Med iakttagande af dessa försigtigheter, och hvilka
icke hos observatorn erfordra någon särskild skicklighet eller
vana vid elektriska observationer, erhållas mycket noggranna
resultat; men för att ej riskera att göra några större
observationsfel, är det bäst att låta strömmen fortgå, tills åtminstone
40 delningar gas erhållits i det minst verksamma röret,
hvarunder strömmen omkastas ett par gånger. Hela denna
operation upptager en tid af 2 till 3 minuter, om ett batteri af 4
till 6 Daniell’s elementer begagnas. Volymerna V och V1
antecknas, sedan gaserna under en half minut efter strömmens
afbrytande fått samla sig, hvarpå de belastade plattorna
upplyftas, så att gaserna få utströmma, då vattennivåerna omedelbart
återtaga sin ställning vid nollpunkten, och apparaten är färdig
för en ny observation. Genom att insätta de observerade
värdena på V och V1 i ofvan angifna eqvation kan det okända
motståndet lätt beräknas; men för att underlätta bruket af
instrumentet har jag uppgjort en tabell, hvilken genast gifver det
motstånd, som svarar mot hvilka observerade volymer som helst.
Volymerna V gälla för de vertikala och V1 för de horisontela
kolumnerna, då motståndet afläses vid deras respektive
skärningar; motstånden äro markerade med svart samt de
motsvarande temperaturerna med rödt.

Det återstår nu endast att visa sambandet mellan
motståndet och temperaturen, då en platinatråd upphettas. Doktor
Matthiesens forskningar, hvilka gingo ut på att finna
temperaturens inverkan på det elektriska motståndet, äro inskränkta till
de trånga gränserna mellan 0° och 100°, hvarjemte de icke
omfatta platina. Han antog följande allmänna uttryck för de
rena metallerna
R0
Rt = ––––––––––––,
1 + xt + yt2

hvilket vid bestämmandet af specifika värden å x och y för
hvarje metall gifver en noggran öfverensstämmelse med
observationerna gjorda inom de angifna gränserna, men är helt och
hållet otillämpligt på temperaturer öfverskridande 200°, då
faktorn t2 börjar att blifva den ensamt rådande och således gifver
ett oriktigt värde på R0. Det var derföre nödvändigt för mig
att anställa en serie försök i ändamål att finna ett uttryck af
generelare tillämpning. Fina trådspiraler af platina, jern,
koppar och några andra metaller värmdes och afkyldes gradvis i
metallkammare, i hvilka kulor till qvicksilfvertermometrar voro
insatta eller för högre temperaturer till lufttermometrar, och
de elektriska motstånden antecknades noga. Den fortgående
tillväxten af det elektriska motståndet jemfördes sålunda med
den tilltagande volymen af en permanent gas (omsorgsfullt
torkad) mellan 0° och 470°, hvarigenom faststäldes en lag, som
representeras genom formeln
a T
Rt = –– + b T + y,
2
i hvilken T betecknar totala temperaturen räknad från absoluta
nollpunkten samt a, b och y särskilda koefficienter för hvarje
metall. I öfverensstämmelse med denna formel är det elektriska
motståndet konstant vid den absoluta nollpunkten och tilltager
i ett förhållande, som grafiskt representeras genom en omvänd
parabel samt vid högre temperaturer allt mer och mer närmar
sig ett likformigt tilltagande. Ehuru jemförelsen med
lufttermometern blott kunde fortgå till 470°, har den generela
korrektheten i denna formel blifvit bekräftad genom indirekta medel
att uppmäta tilltagande värmegrader och genom jemförelse med
en pyrometer med platinakula.

Det är af vigt att omnämna, det mycken omsorg måste
iakttagas vid valet af platinatråd för uppmätningsspiralen,
emedan platinatråd från samma fabrikanter, messrs Johnson and
Mathey har visat betydigt olika ledningsförmåga (ett prof t. ex.
ledande 4,7 gånger bättre än qvicksilfver vid 0°, ett annat 8,2
gånger). Det innormala elektriska motståndet hos en del
platinatråd härleder sig hufvudsakligen från en tillblandning af
tridium eller andra metaller af samma grupp, hvarjemte det
synes som om platina tillverkad enligt den gamla
smältningsprocessen vore renare och derföre mera lämplig för elektriska
ändamål än dylik metall sammansmält i Deville’s ugn.

Till slut må anföras några praktiska resultat, erhållna med
denna Pyrometer vid uppmätning af temperaturen hos is och
vatten, kokande vatten, smält bly samt hos sjelfva elden, vid
hvilken blyet smältes. De erhållna siffrorna voro respektive
2°, 98°, 330° och 860°. Den sista temperaturen
karakteriserade körsbärsröd hetta, att döma efter utseendet af röret, då
det uttogs från elden. Det instrument jag nu haft nöjet att
beskrifva för Eder har redan erhållit mången nyttig användning.
Genom dess första användande bevarades en betydande
telegrafkabel från förstöring genom sjelf generering af värme.
Professor Bolzani i Kasan har gjort en intressant användning af
detsamma för erhållande af temperaturen på höga punkter samt
på sådana belägna djupt under jordytan. Mr Lowthian Bell
har begagnat det vid sina bekanta forskningar i
masugnsskötseln; och vid flera jernverk äro pyrometerrör insatta i
varmugnarne samt ständigt förbundna med byrån, hvarest
värmegraden i hvarje ugn kan i hvarje ögonblick afläsas och antecknas.
Dessa exempel äro tillräckligt talande för alla som inse
riktigheten i principen, på hvilken här ifrågavarande instrument
grundar sig. – – – – –
(Engineer.)

Hydrostatisk galvanisk gaständare,


af professor Klinkerfues.

(Plansch 13, fig. 5.)

Platina har redan ofta användts för antändning af gas,
och då alltid i svamp- eller pulverformigt tillstånd. Om man
undantager den Döbereiner’ska apparaten, har man likväl
ännu ej vunnit några praktiska resultat. Den begagnade
formen hos platinan är vid ofta upprepadt bruk lätt underkastad
förändringar, hvilka göra den obrukbar. Derjemte är ej heller
nyss beredd platinasvamp lämplig för att antända vanlig
lysgas. Professor Klinkerfues har derföre gjort försök att
använda platinatråd i stället för svamp och har dervid lyckats
framkalla en temperatur, vid hvilken den är i stånd att
antända lysgas. En dylik tråd insattes mellan polerna till ett
svagt zink-kol-batteri och var till och med i mörker ej glödande,
då den antände gasen. Denna egenskap hos tråden samt å
andra sidan den hydrauliska slutningen af den galvaniska
strömmen äro de väsentligen karakteristiska momenterna hos den
apparat, som Klinkerfues konstruerat för gaslampors antändning.
Vore en starkare galvanisk ström af nöden, så skulle batteriets
verksamhet snart försvagas, och det blefve då omöjligt att
begagna apparaten under flera månader utan att förnya fyllningen.
Strömmens framställande och dess afbrytande på hydraulisk
väg lemnar det beqvämaste medlet för att ögonblickligt
åstadkomma den katalytiska verkan och att lika så fort åter afbryta
densamma för besparing af material.

En sådan apparat för gaslampors antändning består af ett
tunnt, några tum högt glaskärl, slutet i botten och upptill
försedt med ett metallock, som kan tillskrufvas lufttätt, hvarjemte
för säkrare tätning en guttaperkaskifva är lagd emellan. Vid
detta lock äro de båda elementerna af zink och grafit fastade.
Man kan gifva dessa formen af plana skifvor, men praktiken
har visat det fördelaktigare att använda ett rörformigt, med
flera hål genomborradt stycke zink samt ett cylindriskt stycke
grafit. På locket finnas de båda elektroderna med en dem
förbindande platinatråd. Elektroderna bestå af tvänne
messingsstafvar, af hvilka den ena är direkte inskrufvad i metallocket,
under det den andra går genom locket och är försedd med ett
omhölje af guttaperka som isolerar stafven. Platinatråden
fasthålles med tvenne klämmhylsor, bestående af små rör, skjutna
öfver stafvarne, och hvilka fasthållas emot dessas hufvuden med
spiralfjädrar; och kan således platinatråden borttagas, då man
med fingrarne trycker rören nedåt. Vätskan, hvarmed
apparaten fylles, utgöres af den bekanta blandningen af dubbelt
kromsyradt kali och utspädd svafvelsyra, och förblir den verksam
under ganska lång tid. Den bästa blandningen göres af 3


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free