- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
235

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6:e häftet. September 1872 - Klinkerfues: Hydrostatisk galvanisk gaständare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vigtsdelar dubbelt kromsyradt kali, 4 delar i handeln förekommande
engelsk svafvelsyra samt 18 delar destilleradt vatten. Komma
apparaterna att utsättas för en kyla af mer än –12,5°, är
följande blandning att förorda: 2 vigtsdelar dubbelt kromsyradt
kali, 4,5 delar svafvelsyra och 18 delar vatten. Denna blandning
fryser icke vid –25°. För att nu tända gaslågor med
denna enkla apparat är blott nödigt att luta den så mycket,
att vätskan berör bägge elementerna och man dervid sätter
platinatråden i beröring med den genom brännaren utströmmande
gasen. Så länge apparaten står vertikalt, beröras ej elementerna
af vätskan, och kan således ej någon galvanisk ström uppkomma
och följaktligen ej heller någon materialförbrukning. Medan
blandningen är jemförelsevis ny, blir platinatråden så pass
rödglödgande, att en med klorkalium indränkt pappersremsa
tänder sig.

Den vigtigaste modifikationen af denna uppfinning är
obestridligen apparaten för gatulyktors tandning, framstäld i fig.
5 å pl. 13. Vid gatubelysningen är det framför allt nödigt
att öppnandet och afspärrandet af gastillträdet, hvilket nu sker
genom de många tändarne, inrättas på annat sätt; men hela
uppfinningen om gaslågornas sjelfantändning skulle ej ega något
värde, om man ej kunde dermed förena att lågorna äfven släckte
sig sjelfva. Klinkerfues nyttjar för detta ändamål hydraulisk
slutning, som kan framställas eller upphäfvas medelst små
tryckförändringar. Hvarje gatulykta erhåller sin särskilda apparat,
i hvilken genom små tryckförändringar åstadkommas
nivåskilnader i den vätska, hvarmed apparaten är fyld. Genom den
första af dessa nivådifferenser erhåller gasen utlopp och genom
den andra tändes den. Det yttre kärlet, som företrädesvis
göres af glas, innehåller ett cylindriskt blyrör R, hvilket nedtill
utvidgar sig till nära tre gånger så stor diameter. De båda
galvaniska elementen C och Z äro konstruerade i form af
ringar samt förbundna med locket på följande sätt.
Zinkelementet Z är fästadt vid ett inessingsstift Z1, omgifvet med ett litet
kautschukrör. Detta stift går genom locket och är isoleradt
från detsamma medelst en kautschukpackning men står deremot
i kontakt med messingsskifvan z2, på hvilken en af de båda
elektroderna K och K1, sitter. Den andra elektroden är fästad
direkte på locket. Den öfre delen af messingsstiftet z1 är
gängad och fasthålles med en mutter, medelst hvilken
zinkelementets höjd kan regleras. Kolelementet C ligger fritt på
den undre utvidgade ansatsen af röret R. Platinatråden P är
spiralformigt vriden och fasthålles genom följande inrättning.
Öfver elektroderna äro messingshylsor f och f1 skjutna, hvilka
nedtill stödja mot spiralfjädrar och af dessa pressas mot
hufvudena, så att platinatråden fastklämmes. Då platinatråden
skall borttagas, behöfver man blott med fingrarne nedtrycka
hylsorna f och f1 Det yttre glaskärlet har nedtill en
inrättning, hvarmed det kan skrufvas fast på gatulyktans
brännarerör, hvilket dock icke är utsatt på teckningen. Röret M, som
leder gasen till brännaren B, går så högt upp inuti röret R,
att öppningarne genom hvilka gasen utgår alltid ligger öfver
vätskans nivå, och omgifves det af ett annat något vidare rör
v, slutet upptill och öppet nedtill. Rörets v ställning, d. v. s.
dess underkants, kan regleras medelst en skruf, som är fästad
inuti dess öfre del och kan in- eller utskrufvas i det innersta
röret M.

Apparatens arbetssätt är följande: Då gas under vanligt
dagtryck står i rören, och således då det lägsta trycket är
rådande, och man ej vill att gasen skall utströmma och tändas,
intager vätskan i apparaten ungefärligen den ställning linien
T–T antyder. Nedre kanten af röret v står då under vätskans
yta och kan således ej någon gasutströmning från M ega rum.
Zinkelementet Z står derjemte öfver vätskans yta, så att den
galvaniska strömmen är afbruten. Detta tillstånd i apparaten
kan regleras efter de bestående förhållandena, i det att röret
v och zinkelementet Z kunna allt efter det lägsta tryckets
storlek skrufvas upp eller ned. Ökas nu trycket t. ex. emot
aftonen, så inträder apparatens andra funktion, som består deri
att gasströmmen lemnas fritt lopp till brännaren, utan att den ännu
antändes. Till följd af det stegrade trycket nedpressas vätskeytan i
röret v ungefär till linien n–n, hvaremot den utanför röret R stiger
till N–N, hvilken höjning dock på grund af den yttre ringens större
genomskärningsarea blir betydligt mindre än sänkningen inuti.
Zinkelementet berör således ännu ej vätskan, under det att gasen
dock kan komma under kanten af röret v och upp till brännaren B.
Detta apparatens tillstånd motsvarar det vanliga aftontrycket
och kan naturligen efter omständigheterna regleras. Apparatens
tredje funktion, hvilken till tiden faller emellan de båda nu
beskrifna, består deri, att den utströmmande gasen antändes,
och motsvarar den det starkaste trycket, d. v. s. i praktiken
ett extratryck af omkring 2/3 linie (2 m.m.). Dervid nedpressas
vätskan inuti röret R ännu ett stycke, t. ex. till linien a–a,
och då rörets R nedre del har en större genomskärningsarea,
inträffar nu det omvända förhållandet, att vid en långsam
sänkning af vätskan inuti röret stigningen utanför blir hastigare,
hvarigenom vätskan här äfven vid ett litet trycköfverskott stiger
ungefär till linien A–A, således öfver zinkelementet.
Strömmen slutes sålunda och gasen tändes. Fasthåller man de ofvan
beskrifna trenne funktionerna hos apparaten, så förstår man,
att genom framkallandet af olika tryck man har den helt och
hållet i sin hand. Dagtrycket lägges såsom en bekant storhet
till grund för konstruktionen, i det att man inställer röret v
så, att vid detta tryck en säker hydraulisk slutning mot gasen
eger rum. Aftontrycket, hvilket äfven måste förutsättas såsom
kändt, plus ett litet extratryck, motsvarande ungefär 2/3 linies
(2 m.m.) tryckhöjd, betecknar den andra gränsen för
konstruktionen, då ju zinkelementet måste inställas på sådan höjd, att
det vid sagde tryck nedsänkes i vätskan, hvarvid antändningen
försiggår. Låter man slutligen extratrycket falla, så upphör
zinkelementets beröring rned vätskan, men gastilloppet förblir
öppet och lågan fortfar att brinna ostördt.

Vore dag- och afton-trycket i en stad hela året om
konstanta storheter, så kunde man hoppas, att det allmänna
införandet af den Klinkerfues’ska apparaten icke skulle möta något
väsentligt hinder. Apparaten är enkel och kan utan tvifvel
förenklas ännu mera, vätskan afdunstar obetydligt och förbrukas
mycket långsamt, den fryser ej om vintern, och framställandet af det
låga extratrycket för ett ögonblick vid tändningen torde ej blifva
mera störande för privatbelysningen än den nu vid
gatubelysningens början försiggående stegringen i trycket. Den
väsentligaste svårigheten, som ännu återstår för praktiken att
öfvervinna, ligger i de tryckvariationer, som uppstå genom olikheten
i konsumtion, och hvilka ej på förhand kunna bestämmas. För
att t. ex. vid slutet af en ledning, såsom i de aflägsnaste
punkterna af en stad, hålla ett tryck af 10 linier (30 m.m.)
vatten vid makt kan under sommaren ett tryck af 15 linier
(45 m.m.) vara tillräckligt vid gasverket; men under vintern
deremot, då gaskonsumtionen i staden är t. ex. tre gånger så
stor, är 24 liniers (71 m.m.) tryck behöfligt vid gasverket.
Derigenom uppstår således redan en skilnad i aftontrycket af
9 lin. (27 m.m.), och denna skilnad gör sig i aftagande grad
kännbar i hela staden ända till de långt bort belägna gatorna,
der det omnämnda trycket skulle uppehållas. Härtill komma
vidare de för hvarje afton inträdande variationerna i tryck,
hvilka bero på det successiva tändandet och släckandet af en
mängd lågor samt på de tillfälligtvis i olika delar af staden
upplysta större eller mindre lokaler m. m. Uppfinnaren
söker nu att öfvervinna eu stor del af dessa svårigheter genom
fullkomnandet af sin apparat, i det att han vill inrätta den så,
att, då lågan en gång genom ett maximitryck är tänd, trycket
kan gå tillbaks till dagtrycket utan att denna förändring tillsluter
gastilloppet eller öfver hufvud taget har något inflytande på
apparaten. Vi kunna tyvärr ej nu gifva några närmare
meddelanden om denna förbättring, men det är påtagligt att, om
man blott har att göra med tvenne yttersta tryckgränser, en
lägsta och en högsta, så synes saken redan betydligt mera
praktisk. Apparaten har naturligen äfven sin tillämpning för
tändning af större kronor eller andra större
belysningstillställningar, hvarom dock torde vara öfverflödigt att nu vidare orda.
Priset på en dylik apparat uppgår för närvarande till något
öfver 10 rdr. Eu fabrik är redan anlagd i Hannover af C. G.
Müller und Comp.,
hvilka lära hafva af uppfinnaren köpt
patenträtten för Sverige, Norge, Danmark, Ryssland, Tyskland, Belgien
m. fl. länder. För Österrike är patentet ännu uppfinnarens
egendom.                         (Journal für Gasbeleuchtung.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free