- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
240

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6:e häftet. September 1872 - Utställning af landtbruksmaskiner i Cardiff - H. Wedding: Kontinuerliga glasugnar och glasdeglar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1,28 à 1,49 tons) betor, sammankoplas sinsemellan samt till
draglinan för ångplogen eller extraktorn, hvilken således med
lätthet drager dem från det med hästar svårpraktibla fältet
fram till någon väg, der de emottagas af ett
landsvägslokomotiv, som för dem antingen till sockerbruket direkte eller till
magasinerna. Dessa kärror kunna äfven begagnas på vanligt
sätt att dragas af hästar, och äro derföre så inrättade, att en
axel till med ett par hjul kan tillsättas, då de ju blifva lika
med vanliga dragvagnar.

Kontinuerliga glasugnar och glasdeglar,


konstruerade af Fr. Siemens,

af doktor H. Wedding.

(Plansch 13, figg. 7–15.)

Det brukligaste förfaringssättet vid glasfabrikationen är i
korthet följande: Materialerna, af hvilka glaset skall tillverkas,
inläggas till en del i deglar, som flera stycken stå i en ugn.
Här får massan nedsmälta, tills den blir lugnt flytande, hvarpå
genom små arbetshål i ugnen två eller flera ytterligare
portioner af glassatser införas i deglarne och få likaledes smälta, då
ugnen småningom uppnått sin högsta temperatur. Innehållet
omröres nu, så att en likformig massa uppkommer, hvarefter
det ånyo genom arbetskarlens tillslutande upphettas mycket starkt
(skyrningen), på det att massan må blifva så tunnflytande, att alla
luftblåsor kunna afgå. Slutligen lemnas den att vid svagt drag
kallna, tills den erhåller den för den vidare bearbetningen
nödiga konsistensen.

Detta förfarande har flera, redan länge erkända brister,
hvilka väsentligen bero på följande omständigheter: 1:o) Den
värmemängd som åtgår för glasets smältning, d. v. s. för
glasmassans bildande, är mycket stor, och temperaturen stegras
vida öfver smältpunkten, emedan de smältande, i kallt tillstånd
och i stora qvantiteter på en gång inlagda råämnena låta värmet
blott långsamt inverka på sig. Värmet meddelas nämligen
endast af deglarnes väggar utifrån inåt, hvarvid först utomkring
bildar sig en flytande massa, hvilken är en mycket dålig
värmeledare och således fördröjer massans smältning i det inre.
2:o) Äfven skyrningen fordrar en mycket hög temperatur,
emedan den i kärlet befintliga höga glaspelaren blott då tillåter
de nederst inneslutna luftblåsorna att afgå, när massan är ytterst
tunnflytande. 3:o) Det för dessa operationer använda värmet
går vid den följande afsvalningen till största delen förloradt;
och vid hela drifningen förbrukas derföre en i jemförelse med
den erforderliga värmemängden mycket för stor bränsleqvantitet.
4:o) Till följd af den höga temperaturen under smältningen
samt på grund af de derpå följande ansenliga
temperaturvexlingarne lider materialet till kärlen och ugnen mera, än hvad
fallet skulle vara vid jemnare och mindre upphettning. 5:o)
Det intermittenta arbetet lämpar sig ej att fullständigt
tillgodogöra de för ugnens skötsel nödiga arbetskrafterna.

Dessa omnämnda brister hafva redan för länge sedan för- j
anledt försök att komma till en kontinuerlig smältning, hvilka i
försök gått i tvenne riktningar. Å ena sidan har man helt
och hållet förkastat deglarne och i stället anordnat härden i en
flamugn för ändamålet. I sådan riktning har Donzel i Lyon
redan i början på 40-talet arbetat, men han likasom andra
strandade derpå, att i en odeladohärd en tillräckligt renad
glasmassa icke kunde framställas. Å andra sidan åter behöll man
deglarne, hvilka dock antingen afdelades medelst en skiljevägg,
som ej gick ända ned till botten, i tvenne afdelningar, af hvilka
den ena skulle innehålla råmaterialerne och den andra den
smälta glasmassan, eller också lät man den i en högre placerad
degel smälta massan efter hand nedflyta i en annan derunder
stående degel. I de bägge senare fallen bortfaller dock den
så nödvändiga mellanoperationen eller skyrningen helt och hållet,
och hafva derföre dessa metoder endast visat sig användbara
vid förarbetningen af redan en gång smält glas (glasskärfvor).

Herr Friedrich Siemens i Dresden har nu konstruerat en
ugn, som grundar sig på det vigtiga erfarenhetsrönet, att den
specifika vigten hos glasmassan växer i samma mån som
dess smältning fortgår,
och sålunda erbjuder en praktisk
lösning af problemet att undanrödja de anförda olägenheterna
hos den nu brukliga glassmältningsmetoden.

Denna ugn är framstäld å pl. 13, der fig. 7 är
horisontalsektion af densamma efter c–d, fig. 8 längdsektion efter a–b,
fig. 9 tvärsektion efter e–f–g–h och fig. 10 tvärsektion
efter k–l–m–n. Ugnen är med afseende på eldningen
inrättad efter den bekanta principen för regenerator-gasugnarne
och framställer glaset i en enda vanna, som emellertid
genom mellanväggar är delad i smältrummet A,
skyrningsrummet B och arbets- eller kylrummet C. Lågan stryker öfver
glasmassan och upphettar densamma endast från ytan. Den
vid påbörjad smältning i rummet A befintliga glasmassan
betäckes tid efter annan med på sin höjd 1,35 fot (40 c.m.)
tjocka lager af nya råmaterialer. Dessa upphettas då i sin
ordning af den öfverstrykande lågan, men den smältande delen
deraf nedrinner genast och samlar sig under den fortgående
smältningen efter den specifika vigten. Botten och
sidoväggar äro till skydd emot hettan försedda med luftkanaler
e, e1, e11, i hvilka medelst de små skorstenarne s och s1 den
för afkylningen nödiga cirkulationen hålles vid magt. Dessa
kanaler hafva derjemte till ändamål att upptaga det glas som
möjligen kan tränga genom värmans fogar, så att detta ej
kommer in i de lägre belägna regeneratorerna. Det fullkomligast
smälta glaset befinner sig på botten i rummet A och föres
derifrån genom de uppstigande kanalerna a till skyrningsrummet B,
hvarest det först flyter öfver en afkyld brygga. Härigenom
kommer allt glaset först och främst till ytan samt erhåller en
ny upphettning, då det, alldenstund ej något tryck på detsamma
existerar, lätt afgifver de inneslutna gasblåsorna. Det skyrade
glaset nedsjunker derpå till bottnen af rummet B och går
under skiljeväggen v, der det genom öppningarne b kommer i
arbetsfärdigt skick till sista afdelningen C af vannan. Här
uppvärmes det blott svagt och kan, sedan det erhållit den rätta
graden af afkylning uttagas, genom Öppningarne c samt förarbetas.

Lågan stryker, såsom teckningen utvisar, tvärs öfver v annan.
Gas och luft inströmma hvar tör sig vexelvis genom
öppningarne g och l, under det den förbrända gasströmmen genom
de motsatta öppningarne går in i kanalerna G och L, och
derifrån till regeneratorerna R och R1 samt slutligen till
skorstenen. Genom denna vinkelrätt mot ugnens längdaxel ledda
eldning blir det möjligt att gifva åt hvarje del af ugnen en
bestämd temperatur. Af samma skäl är också den afkylda
mellanväggen uppförd ända till vannans tak, hvarigenom
smältrummet A, som behöfver mesta hettan, skiljes helt och hållet från
de öfriga ugnsdelarne. Deremot går ej mellanväggen v ända
upp till hvalfvet, på det att en del af lågan skall kunna stryka
in i arbetsrummet och hålla detta tillräckligt varmt. Gas- och
luftkanalerna g och l äro utantill endast tillslutna med
lerkupor, så att man genom dem lätt kan observera ugnens inre.

Uppfinnaren anmärker med rätta följande om den beskrifna
ugnskonstruktionen: "Glasmassans egenskap att öka sin
specifika vigt med den fortgående smältningen utgör visserligen den
princip, som ligger till grund för detta förfaringssätt vid
glassmältningen, men samma omständighet är äfven orsaken till
alla svårigheter, som ställa sig i vägen för ett lyckligt resultat,
emedan i de delar af vannan, der glaset går i omvänd riktning,
d. v. s. stiger nedifrån uppåt, befordras en stagnation i det
specifikt tyngre glaset och följaktligen äfven småningom en
afglasning af detsamma." För att ej genom denna
omständighet icke låta några praktiska svårigheter uppkomma, måste
man framför allt hoptränga de uppstigande passagerna a till
minsta möjliga dimensioner, hvarjemte det är fördelaktigt att
sammandraga arbetsrummet C något nedåt eller att göra
detsamma mycket lågt – 84 lin. (25 c.m.) är glasmassans höjd å
ritningen –. Skulle det oaktadt någon afglasning med
tiden inträda i arbetsrummet, så måste glassmältaren lägga ett
stycke trä på bottnen för att framkalla en liflig uppsvallning
hos glasmassan.

Siemens har äfven tillämpat samma princip på deglar,
ehuru dervid uppenbarligen många af de fördelar som ugnen
erbjuder gå förlorade. Figg. 11–15 å pl. 13 visa en dylik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free