- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
243

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6:e häftet. September 1872 - Theodor Urban: Om framställning af godt kitt - Kerl: Om användningen af uran- och volfram-föreningar i tekniken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

6. Kalk-, gips-, ler- och cement-kitt.

Bindemedlen inom denna grupp äro vatten, olja eller blod.
Vi hafva i det följande angifvit några sorter af detta slags kitt,
hvilka äro afsedda för gröfre arbeten och till alla saker, der
det är fråga om att utföra arbetet så billigt som möjligt.

Till hopkittning af stenar och sprickor i bygnader, innan
de strykas, använda murare en blandning, bestående af
nyrunnen blod, släckt kalk, tegelmjöl, stött stenkolsaska, hammarslagg
och sand i hvarjehanda proportioner. Detta utmärkta kitt
hårdnar fort och trotsar inflytandet af väder och vind.

Till ett kalkkitt för tätning af bronsrör, vattenkar, m. m.
använder man med fördel en blandning af 2/3 fint tegelmjöl, 2/3
osläckt kalk och 2/3 hammarslagg, hvilket utröres med lut eller
varm olja till en tjock deg.

Ett annat kalkkitt, som har till ändamål att göra hessiska
lerretorter ogenomträngliga, fås derigenom, att man rifver
nysläckt kalk tillsammans med en koncentrerad boraxlösning
och anbringar den sålunda erhållna lösningen på de
ifrågavarande föremålen, hvarvid man betjenar sig af en stark pensel.
De på detta sätt behandlade föremålen lemnas i stillhet att
torka och upphettas derpå till en temperatur, då glasyren
smälter.

Man får ett lerkitt för utstrykning af fogar å ugnar genom
att fukta fet lera med vatten och färsk, ännu varm blod, till
hvilken blandning derpå sättes något osläckt kalk. Ugnen
upphettas först ordentligt, hvarefter kittet strykes i fogarne.
För samma ändamål har äfven träaska, blandad med fint
pulveriserad lera och något salt, visat sig praktiskt. Blandningen
utrifves endast vid användningen med vatten till erforderlig
konsistens. Äfven fet och bränd lera, använd i lika proportioner
samt knådade med vatten till deg, gifver ett utmärkt för ofvan
anförda ändamål lämpligt kitt.

Gips, utrördt med vatten och kall alunlösning, lemnar ett
förträffligt kitt för ler-föremål, hvilket visserligen hårdnar
långsamt men dock blir stenhårdt.

7. Jernkitt.

De till denna sista grupp hörande kittsorternas väsentliga
beståndsdelar äro företrädesvis jernpartiklar eller sönderkrossad
borr- och filspån af gjutjern. Dessa oxidera hastigt genom
tillsats af något salt, såsom koksalt och salmiak, hvarigenom
kittmassan förökar sin volym och sålunda fullständigt utfyller
fogarne, i hvilka den införes.

Här må således ett förträffligt jernkitt för utfyllning af sprickor
och fogar å jernytor anföras, hvilket dessutom äfven väl lämpar sig
för tätning af gjutjernsrör, vattenreservoarer och ångledningar af
gjutjern. Gjutjernsfilspån siktas genom en sikt, så att de gröfsta
kornen hafva ett riskorns storlek. I detta tillstånd sammanrifvas de
med hästhår och 1/2 salmiak, hvarefter massan genomarbetas och slås
samt uppblandas med lika mycket svafvelblomma. Kittet
genomfares under fortsatt bearbetning i olika riktningar med hammaren,
än varm, än kall, tills det slutligen börjar falla sönder. Sådant
instrykes det i fogarne, i hvilka det snart hårdnar. Härvid
bör dock anmärkas, att ytorna mellan hvilka kittet strykes
måste vara fullkomligt rostfria, d. v. s. metalliskt rena.
Fett- och oljeartade ämnen borttagas bäst från ytorna genom
gnidning med i benzin indoppad bomull. Kittet förvaras bäst
under vatten.

5 delar lera, 1 del koksalt och 15 delar jernfilspån,
sammanrifna med ättika till en deg, gifva ett godt kitt, som är
eldfast och finner användning vid blåsmaskiner, blästerledningar
m. m.

Slutligen må angifvas några recepter på olika kittsorter,
hvilka utan svårighet kunna framställas.

1. Tillredning af ett kitt för lagning af möbler. 120
delar rifvet bivax genomfuktas mecl terpentinolja, hvarefter
tillsättes 7 delar fint pulveriseradt harts och så mycket
anilinrödt, som är nödigt för att frambringa mahognifärg.

2. Ett oljekitt erhålles, om man blandar 100 delar mönja,
250 delar blyhvitt och 200 delar piplera med kokad linolja.

3. Föreskrifter för ett vattenkitt: 100 delar släckt kalk,
100 delar tegelmjöl, 100 delar sand, 50 delar smidesslagg och
50 delar kalkpulver sammanblandas och utröras med vatten.

4. 600 delar jernfilspån, 100 delar glödgad kiselsand,
samt 100 delar pulveriserad, bränd kalk utröras med vatten till
ett kitt.

5. 100 delar pulveriserad kalk sammanrifvas med oxblod,
hvartill blandas 200 delar cement med 5–10 delar jernfilspån.

                        (Dresdener Gewerbevereins-Zeit.)

Om användningen af uran- och
volfram-föreningar i tekniken.


Af professor Kerl.

Uran förekommer i ringa mängd i många mineraler, dock
ej så att den kan tillgodogöras annat än i uranin (uranpecherz).
I detta först för en zinkmalm och sedan för en jernmalm tagna
mineral fann Klaproth 1789 en egendomlig metall, åt hvilken
han efter den af Herschel kort förut upptäckta planeten
Uranus gaf namnet uran. Uraninen, uranoxidul, förekommer
tillsammans med en mängd metaller och icke-metaller, såsom
silfver, kobolt, nickel, vismuth, arsenik, antimon etc.,
hufvudsakligen vid Joachimsthal i Böhmen uti gångar af äldre berg och
tillgodogöres här sedan 1853 enligt Patera’s metod till uran gult
(uranoxidnatron) i en gul och orangefärgad nyans. På samma
sätt som uranoxidnatron framställer man uranoxidammoniak,
blott genom användning af ammoniak såsom lösningsmedel i
stället för natronsalt. Uranoxidnatronet nyttjar man
företrädesvis vid tillverkning af det för sin gulaktigt gröna, något
opaliserande färg omtyckta uranglaset. Uranoxidammoniaken tjenar
åter såsom utgångspunkt vid beredning af åtskilliga
uranpreparater genom glödgning och återstodens upplösning i syror, samt
derjemte i porslinsmåleriet. Under porslinsglasyren gifver den,
i det den öfvergår i uranoxidoxidul, en svart färg, och på
glasyren med fluss en gul till orangeröd färgton, som icke lika
vackert kan framställas med någon annan metalloxid, ej ens
med antimonoxid. Det oaktadt finna dessa porslinsfärger föga
användning, emedan den under glasyren vid skarp eld inbrända
svarta färgen blir för dyr; och den vackra gula färgen på
glasyren tål ingen hopblandning med andra färger,

Af de eljest i tekniskt hänseende användbara
uranföreningarne torde ännu böra omnämnas den salpetersyrade uranoxiden,
hvilken begagnas för fotografiska ändamål och den ättiksyrade
uranoxiden, nyttjad vid qvantitativ bestämning af fosforsyra,
t. ex. i gödningsämnen.

Volfram, hvilket mineral först upptäcktes 1781 af Scheele
i ett för jernmalm taget mineral, tungsten (Scheelit), derpå
några år senare af tvenne spanska kemister, bröderna d’Elhuyar
i det för manganmalm tagna mineralet Volfram, förblef länge
utan användning i tekniken, ehuru redan de nämnda spanska,
likasom äfven senare en mängd andra kemisters försök
ådagalade, att denna metall kunde förenas med åtskilliga andra till
nyttiga legeringar. År 1857 uttog engelsmannen Oxland ett
patent på tillverkning af volframstål, och till detta slöt sig
sedan ett stort antal patenter och undersökningar rörande denna
sak. Särskildt lät Jacob, en egare af volframgrufvor, genom
Köller i Reichraming år 1858 utföra tillverkningen af
volframstål i stort. Då man härvid erhöll en med afseende på hållfasthet
och hårdhet utmärkt produkt, upptogs denna fabrikation af
berömda firmor och utfördes bland andra vid de Mayr’ska verken
i Leoben, vid Föhlen i närheten af Dresden. Oaktadt de i
början så gynsamma resultaten har dock ej detta stål vunnit
någon varaktig och allmän användning, hufvudsakligen emedan
publiken blef misstänksam till följd deraf, att dyra produkter
förekommo i handeln under namn af volframstål, hvilka icke
innehöllo ett spår volfram, men äfven derföre att man vid de
Mayr’ska verken vunnit den erfarenheten, att vid stålets upprepade
uppvärmning volframen oxiderade sig ända inuti stängerna,
hvarigenom dess qvalitet led. Enligt säkra källor lär dock detta
material ännu användas för bestämda ändamål.

Af de i tekniken för öfrigt begagnade volframföreningarne
böra särskildt omnämnas det volframsyrade natronet och
volframfärgerna, hvilkas tillverkning för det mesta är baserad på
förarbetningen af volframmineralet, en förening af volframsyrad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free