Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6:e häftet. September 1872 - E. Brucke: Om färgers förändring vid ljus- och gassken - Smärre notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gasljus kommer nämligen äfven dagsljus till de ställen på
näthinnan, der dessa strålar afbilda sig, hvilka härröra af reflexen
från de fuktiga ljusstrålarna eller från en ofullkomlig
akomodation, och båda dessa ljus gifva tillsammans en rödaktig
blandning. Gaslågornas kärna synes gul och likaså det fönster,
genem hvilket man från gatan ser en hvitstruken och medelst
gaslågor upplyst korridor. På taflor med enkel konstgjord
belysning, såsom källarescener m. m. använda målarne ofta mera
rödt än verkligheten fordrar; och skälet härtill är psykologiskt.
Om vi befinna oss vid helt och hållet konstgjord belysning,
observera vi föga att den är färgad. De lifligaste intrycken
af den konstgjorda belysningens kromatiska effekter erhålla vi
vid blandadt ljus. Då vi vid detta se mycket rödt, associerar
sig inom oss föreställningen om rödt med denna konstgjorda
belysning, och denna förening motsvarar den utöfver
verkligheten gående frikostigheten på rödt å de antydda taflorna.
Med den gula färgen hos den konstgjorda belysningen
sammanhänger äfven dess verkan på färgämnena. Först närmar
sig det gula till det hvita, emedan just de ljusstrålar, genom
hvilkas absorption det gula vid dagsljuset; skiljer sig från det
hvita, i mindre grad absorberas vid lampskenet. De
orangefärgade ämnena närma sig i allmänhet något till det gula på grund
af det gula ljusets öfvervigt. Zinnobern åter blir lifligare,
emedan de ljusstrålar, som betinga karakterer hos denna färg,
förekomma i riklig mängd i lampljuset. Purpurfärgerna närma sig
mera det röda, emedan de blåa och violetta färgerna här äro
undertryckta; och det violetta blir betydligt svagare och
mörknar. Blått förhåller sig allt efter olika färger och nyanser
mycket olika. Ultramarinblått mörknar mycket starkt och
förlorar mycket af sin intensitet. De ljusare blå färgerna
närma sig dels grönt, dels, i det de förlora i fullhet, hvitt,
respektive grått, dels violett, den s. k. lilasfärgen. Detta
är isynnerhet påfallande med blommorna af de vanliga stora
förgät-mig-ej-blommorna (Myosotis palustris), hvilka såsom
bekant vid utsprickningen äro rosenröda och först senare
blifva ljusblå, men dock alltid vid ljussken synas rödaktiga.
Vid ljussken blifva sådana blå färger röda, hvilka ännu
innehålla mycket rödt, men som under dagen kompenseras af
det blågröna. De kortvågiga ljusstrålarne framträda vid ljussken
svagare, och derigenom erhåller det röda öfvervigt. De blå
färger som förlora i fullhet äro sådana, hos hvilka de ljusstrålar
som betinga dess karakter vid ljussken blifva likformigt svagare.
Slutligen finnas några som draga i grönt, och dessa äro sådana
som absorbera rödt, orange och gult och återgifva grönt, blått
och violett. Då i ljusskenet blått och violett förekomma
relativt svagare, så erhåller grönt öfvervigten, och deraf kommer
det sig, att många arter af det gröna vid ljussken knappast
kunna skiljas från flera sorter blått.
Emedan blått vid ljussken dels mörknar, dels undergår
andra förändringar, förlorar det vid konstgjord belysning den
rang bland färgerna, hvilken vi måste vid dagsljus tilldela den;
och detta har ett väsentligt inflytande på alla kromatiska
kompositioner, hvilka äro bestämda att uteslutande betraktas vid
ljus-, gas- eller lampsken. Detta visar sig först och främst
deri, att de båda grupperna rödt, gult, ultramarin samt purpur,
gult, blått vid den konstgjorda belysningen förlora mycket af
sin betydelse. Purpur, gult och blått äro i ljusare nyanser, i
hvilka blått mörknar mindre, ännu väl användbara, dock mycket
mindre än vid dagsljus. Den förstnämnde gruppen, rödt, gult
och ultramarin, i hvilken den sista färgen skall uppträda i
mättadt tillstånd för att göra sammanställningens hela värde
gällande, vägrar, då det är fråga om liflighet och ljusrikedom,
sin tjenst och måste då ersättas af en annan. Denna "ersättning
finnes i sammanställningen af rödt, gult och grönt, hvilken vid
ljussken gör en vida bättre effekt än vid dagsljus, emedan
öfvervigten af de ljusstrålar, som blandade tillsammans på
näthinnan gifva gult, vid konstgjordt ljus icke verkar störande, då
det öfverensstämmer med dettas sammansättning. Grönt är
öfver hufvud taget vid konstgjord belysning till större omfång
användbart än| vid dagsljus, och mari behöfver till och med ej
förakta de i det sistnämnda så svårhandterliga spanskgröna och
saftigt blågröna färgerna. Gult väljer man enligt regeln af
någon guldgul schattering och ej för ljust. Man bör helst taga
någon af det guldgulas nyanser, på det att färgen ej må stå
det gröna för nära, emedan t. ex. redan den schattering, som
tillhör den vanliga ljusa kromgula färgen, gifver med grönt en
dålig kombination. Man kan till och med lämpligen öfvergå
med det guldgula åt den röda sidan till orangerödt, hvilket vid
ljussken är vida drägligare i bredd med rent spektralrödt än
vid dagsljus och dervid förlorar så mycket af sitt röda, att det
mellan det intensivt spektralröda och det gröna tager sig ut
som orangegult. Man får ej välja den gula färgen för ljus,
emedan de gula strålarnes öfvervälde i gas- eller ljusskenet
redan i och för sig göra färgen klarare, hvaremot de mycket
ljusgula nyanserna i sådan belysning synas hvitaktiga och
derigenom förlora i kromatisk effekt. Det är ett för alla väl
bekant faktum, att gula och hvita glacéhandskar vid ljussken
knappast kunna särskiljas, i det att de gula visserligen se litet
annorlunda ut men ändock lika så ljusa som de hvita.
Häraf framgår ännu en regel med afseende på
behandlingen af det hvita. Industrien framställer såsom bekant allt
konstgjordt hvitt, från det hvitfärgade sidenet till den
hvittvättade skjortan, med tillhjelp af blått. Ändamålet med blåningen
är att förvandla i hvitt den ljust gulaktiga färg, som tillkommer
rentvättade men icke blånade kläder genom en lindrig
absorption, vid hvilken de gula strålarne företrädesvis träffas. Man
må hellre tillsätta för mycket än för litet, emedan en dragning
i gult framkallar föreställningen om att plagget är smutsigt,
under det att en dragning i blått endast kan erinra om den
ledsamma tvättningsproceduren. Äfven rum-målare, som önska
åstadkomma en hvit anstrykning, tillsätta blått, ofta på ett
sådant sätt att det verkar störande. Men der en hvit färg
fordras, som är bestämd att verka såsom hvitt i en kromatisk
komposition, hvilken blott är afsedd att betraktas vid konstgjord
belysning, har det ingen betydelse att uppblanda den med blått,
då detta genom sin absorption blott kan beröfva det hvita ljus,
under det att en dragning i gult, hvilken det bör upphäfva,
äfven om den finnes, ej i väsentlig mån stör vid konstgjord
belysning. (Kunst und Gewerbe.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
