Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 7:e häftet. Oktober 1872
- Det uppfinnande Amerika
- Taktäckningsmaterial för större bygnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
apparaten till följd! Då konstruktionen af den första velocipeden
lärde menniskorna en ny användning af deras benmuskler,
utbröt en i – sitt slag icke mindre beaktansvärd storm öfver de
patentbyråns embetsmän, till hvilkas afdelning denna underliga
tillväxt i befordringsmedel hörde. På fem månader hade
de att pröfva på detta område 400 ansökningar, och då de
måste tilldela nära tre fjerdedelar af dessa det begärda
skyddsbrefvet, är det nästan oförklarligt, att sedan dess icke
åtminstone femtio procent af den amerikanska befolkningen ständigt
förekomma på velocipeder.
Washingtons patentembetes utgifter, hvilka verkligen på
grund af den under de sista åren lavinartade tillväxten af
ansökningar hotar att antaga oerhörda dimensioner, kunna tills
dato anslås till omkring 16 millioner dollars. En betydlig del
deraf har betäckts af byråns regelbundna inkomster. Sjelfva
bygnaden har kostat ungefär fem millioner. Den utgör en
af de förnämsta prydnaderna inom den monumentala
bygnadskonsten. Utförd af det ädlaste material, ljusglänsande
Vermontmarmor, uti en förträffligt tillämpad dorisk stil, betäcker
den med sina, ett stort gårdsrum omgifvande flyglar en area
af nära två och en half acre (nära 20 tunnland).
Proportionerna äro ädla och ståtliga. Och om man skulle vilja
anmärka, att det just icke varit så väl valdt att använda denna
strängt tempelartade bygnadsstil för ett verk, som så helt
och hållet tjenar de modernaste ändamål; så förlorar dock
denna invändning i styrka genom erinran derom, att de
tempel, hvilka vår tid bygger, likväl äro helt andra än den
helleniska verldens helgedomar voro, likasom äfven guddomligheterna
hvilka dyrkas i dem äro andra, samt att sålunda namnet tempel
i ordets värdigaste betydelse med rätta tillkommer, om någon,
så just denna åt den uppfinningsrika anden hos ett ungt och stort
folk helgade bygnad. Ja, kanske har det varit en omedveten idé
som ledt dem, hvilka uppgjorde planen till bygnaden, då de ville
hopsamla i dessa rum tillkännagifvanden och vittnesbörd om en
omättligt trängtande och endast åt det praktiska riktad folkanda,
och hvilka rum på samma gång skulle till fullo emotsvara den
idealistiska bestämmelsen att likna de gamla, hvilka plägade
framräcka sitt bästa vin i de ädlast formade bägarne. Med
berättigad stolthet kan nutiden blicka på denna tempelbyggnad och
det som deri är samladt, huru mycket deraf än må tillhöra blott
ögonblicket och knappast det. Och framtiden, till och med
den aflägsna framtiden, som har att göra med helt andra
krafter och afslöjade naturhemligheter, än som i vår tid bestämma
tingens gång, skola med vördnad och beundran skrida genom
dessa, salar och der i lugn fröjdande sig öfver sina förfäder
erkänna, att redan de förstodo att föreslå, upptänka och
fullborda både mycket och stort. (Ill. Gewerbe-Zeit.)
Taktäckningsmaterial för större bygnader.
Med anledning af restaureringen af det till en del afbränna
taket på domkyrkan i Canterbury innehåller ett af de senaste
numren af den engelska tidskriften "Engineer" en artikel, hvari
behandlas frågan om, hvilket material är det lämpligaste för
täckning af tak till stora kyrkor och undra större monumentala
bygnader; och då ämnet är af ett allmännare intresse återgifva
vi här det hufvudsakligaste af innehållet utaf ifrågavarande
uppsats.
Vi göra ej annat än anföra Viollet le Duc’s ord – en af
medeltidens största, mest praktiska och bildade arkitekter –
då vi försäkra, att, om arkitekterna i det 11:te till det 15:de
århundradet hade haft till sin disposition jernet till sådan mängd
och i så lätt användbara former, som vi hafva det nu, de aldrig
skulle hafva konstruerat ett tak med trästomme. Månne
således ej vore skäl uti att vid återuppbyggandet af taket på
Canterbury-katedralen alldeles nedrifva qvarlefvorna af de uppbrända
träförbindningarne samt helt och hållet ersätta dem med sådana,
väl konstruerade och utförda af smidesjern? Detta är också
hvad som verkligen företogs med den vackra katedralen i
Chartres, i Frankrike, då det gamla taket brann af 1835, om
vi ej missminna oss. Men dernäst kommer frågan örn
täckningen af ett sådant tak på t. ex. en götisk domkyrka; och
med afseende på denna punkt, hvilken är af långt större vigt
samt bör ega sitt intresse både för arkitekter och ingeniörer,
må tillåtas oss följande anmärkningar.
Jernförbindningarne för dylika tak måste konstrueras efter
en helt annan typ än den, som anses bäst för inifrån synliga
tak, ofta nog af stor spännvidd, såsom t. ex. för
jernvägsstationer, saluhallar, expositionsbygnader m. m. Vid alla dessa
är täckningsmaterialet lätt, hvarjemte en större elasticitet och
böjlighet här tillåtes i konstruktionen. Jernförbindningarne
öfver de lätta och djerfva hvalfven i en domkyrka måste
hvarken sammanpressa dessa eller tillåta deras utskjutning. De måste
på sådant sätt hvila på murarne att de medgifva utrymme för
takrännor, balustrader och torn, och anordningen af de inre
delarne måste göras sådan, att så mycket som möjligt fri
passage öfver hvalfven erhålles, hvilka ingenstädes få beröras af
jernet. Med afseende på betäckningen böra förbindningarne
vara mycket styfva, hvilken styfhet likväl ej får åstadkommas
genom tungt virke och en slösaktig användning af materialer
utan genom den rätta mekaniska anordningen och kombineringen
af delarne.
Planen till jerntaket på parlamentshuset i London,
uppgjord af arkitekten Charles Barry, förenade åtskilliga af dessa
vilkor; och ehuru takstolarne äro öfverlastade med material –
äfven med afseende på den tunga metallbetäckningen –, så
skulle dessa tak hafva gifvit tillfälle till ett ganska fördelaktigt
användande af ett nytt material inom Tudor-arkitekturen, om
de icke skadats genom den olyckliga adopteringen af
galvaniseradt gjutjern såsom betäckning. Dettas användning var en
följd af en ofullständig kännedom om materialets alla fysiska
och kemiska egenskaper, hvilket ofta nog kan blifva lika svårt
som fullkomlig okunnighet. Charles Barry var tillfredsstäld
med det som allmänt sades derom – och hvilket ännu i dag
man hör upprepas af arkitekter och ingeniörer, ehuru grundadt
på ofullständiga observationer –, nämligen att gjutjern rostar
mycket långsammare än smidesjern, hvarjemte han hade stort
förtroende till det vid den tiden mycket omtalade och "bestyrkta
faktum", att galvaniseradt jern ej var emottagligt för luftens
och fuktighetens förstörande inverkan. Han syntes ej hafva
någon idé om följande väsentliga faktorer, nämligen för det
första att luft, regn, dagg och rök i våra stenkol brännande
städer verka på ett annat sätt och mycket kraftigare på jern,
vare sig gjut- eller smidesjern, än luft- och nederbörd på andra
platser; för det andra att galvaniseringen (förzinkningen) på
gjutjern åstadkommer ett mycket ofullständigt och ojemnt
öfverdrag, att allt jern angripes olika och blir håligt, isynnerhet
gjutjern, samt att detta senare material är ett så heterogent
ämne, att det kan inleda sin egen förstörelse (en tjock skifva
kan sålunda ganska hastigt blifva full med håligheter invändigt
utan att ytan synes märkbart angripen); och för det tredje att
galvaniseringen, äfven om den utföres med största omsorg –
hvilket egentligen ej kan ske annat än på smidesjern –
erbjuder det mest efemeriska skydd mot förstöring, då föremålen
nedsänkas i vatten, eller då de äro utsatta för fukt och luft i
städer med mycken stenkolsrök. Resultatet vid parlamentshuset
blef också, att de tjocka takplåtarne rostade samt
genomborrades af hål inom 4 à 5 år, sedan de blifvit pålagda; och en
utländsk kemist inkallades för att reparera dem med ett slags
"beck- och granit-öfverdrag", hvilket enligt vår åsigt i detta
fall ej visat sig hvarken bättre eller sämre än det ofullkomliga
öfverdraget med vanlig oljemålning. Följden häraf var
emellertid, att sagde vetenskapsman erhöll monopol på att göra det
yttre af plåtarne rena för publikens ögon genom att ungefär
årligen bestryka de stora takytorna, hvarvid dock förstörelsen
icke desto mindre under öfverdraget fortgick nästan på
samma sätt.
Det torde sålunda finnas skäl för att afstå från
gjutjerns- och smidesjernsplåt, den må vara galvaniserad eller ej, såsom
taktäckningsmaterial för blifvande publika bygnader. Vi göra
ej något undantag för "lavenant" eller annat emaljeradt jern,
ty ehuru detta tunna glasartade öfverdrag onekligen står bra
emot förstörelse, äfven i med stenkolsrök fyld luft, så kan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:07:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1872/0289.html