- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
256

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7:e häftet. Oktober 1872 - Taktäckningsmaterial för större bygnader

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej gå på sålunda behandlade ytor, ej heller få de utsättas för
skrapning eller gnidning, utan att öfverdraget förlorar sin
skyddande förmåga.

Hvad beträffar bly, så bör ej heller detta användas, ehuru
af andra skäl. Det måste läggas på ett kontinuerligt underlag,
och kan ej bära sig på något öppet system af bär- och
tvärbjelkar. Ytan måste således helt och hållet utfodras, hvartill
icke något material lämpar sig bättre än bräder lagda på
vanligt sätt. Dessa äro visserligen i och för sig brännbara, men
eldfarligheten, då de äro betäckta med bly och läggas på
jerntakstolar blir betydligt mindre, än då de läggas på trästolar.
Det är dock klart, att hela konstruktionen icke är så eldfast
som de under belägna hvalfven, hvilket den dock borde vara.
På katedralen i Chartres hade blyet lagts i blott 2 fot (59 c.m.)
breda remsor af omkring 5 fots (1,5 m.) längd och 2 lin:rs (6 m.m.)
tjocklek. På detta sätt och med samma tjocklek hade en icke
obetydlig del blifvit lagd i det trettonde århundradet och var
ännu före 1835 fri från sprickor eller fel. Detta är likvisst
en ovanlig företeelse och kan ej inverka på omdömet att
blytak ständigt behöfva lappas.

Ren och omsorgsfullt tillverkad metallisk zink i form af
valsad plåt, sådan den framställes i stor skala i Schlesien och
Belgien, hör bland taktäckningsmaterialerna till en helt annan
kategori än den galvaniserade jernplåten. I en atmosfer, som
är någorlunda fri från kolrök, är zinkplåten mycket varaktig, och
den motstår till och med rätt bra den saltaktiga atmosferen
vid hafsstranden Den förstöres ej så hastigt af rökblandad luft,
men angripes likväl, och bör derföre med urskilning
rekommenderas för dyrbarare bygnader, oaktadt några betydande
omdömen på kontinenten tala för motsatsen, och hvilka der äfven
bekräftats. Zinken besitter å andra sidan stora fördelar i
konstruktivt och artistiskt hänseende. Den kan läggas på öppna
jernförbindningar utan utfodring under, och om den pålägges
med omsorg, brister den aldrig och behöfver ej repareras såsom
blyet. Den förstöres ej genom en direkt beröring med stegar
eller skodon. Den lämpar sig på grund af sin mjukhet och
formbarhet, då den uppvärmes till omkring 150°, för
framställning af såväl de djerfvaste som äfven de mest delikata och
artistiska former inom arkitekturen, och är den sålunda ett
dyrbart material för framställandet af rika takfönster, takåsar och
takkammar m. m., såsom man kan se vid flere tillfällen i
Berlin och många andra städer i Tyskland och Belgien, och hvaraf
konturerna ofta nog, tack vare detta material, göra god effekt.

Man har påstått, att zinken vid hög temperatur och starka
luftströmmar, som uppkomma vid långvariga och svåra
eldsvådor, sjelf tager eld och särskiljer sig i kringflygande flingor af
hvitglödande metall. Att zinkens stora frändskap till syre vid
rödhetta eller derutöfver är anledningen till detta fenomen, torde
vara säkert, men, vi tro, att dylika tillfällen äro mycket sällsynta
och exceptionela, samt att det onda har öfverdrifvits, örn det
ej är inbilladt. Zink brinner nämligen ej, om icke värmen för
hvilken den utsättes hålles vid makt. Om ett brännbart tak brinner,
flyga eldbränder omkring, och då gör det detsamma, antingen
dessa äro af trä, träkol eller zink. Men lägges zinken på jern,
så är säkert att ingenting finnes, som kan bringa det förra
materialet i brand, eller om det tagit eld, som kan underhålla
den, utan qväfver den sig snart sjelf. Ehuru vi föredraga vid
alla mera betydande tak ännu oförgängligare materialer, tro vi
dock af ofvan anförda skäl, att ren zinkplåt af lämplig tjocklek
är väl värd att mera ihågkommas samt användas af både
arkitekter och ingeniörer.

Det är mycket sannolikt, att den nu befintliga, farliga med
bly betäckta och med träförbindningar försedda yttre domen på
S:t Pauls-kyrkan måste borttagas och ersättas af en ny med
jernstolar och taktäckning af zink för icke mycket mera än
värdet af de gamla materialerna, isynnerhet af den stora
massan bly som blifvit ganska tjockt lappadt medels pålödningar
under sex generationer. Zinken skall bibehålla sin vackra grå
färgton beständigt och icke visa den sotiga ytan som uppstår
på bly.

Vi öfvergå emellertid från zinken till den klufna skiffern,
det för närvarande allmännaste taktäckningsmaterialet i England.
Hvad varaktighet och styrka i förening med en afsevärd förmåga
att emotstå eldens inverkan beträffar, kan sannolikt intet material
öfverträffa vanlig skiffer, naturligen af god beskaffenhet. I några
af kontinentens takskifferdistrikter, såsom i Ardennerna omkring
Angers, finnas exempel på att dess bruk daterar sig från 12:te
århundradet, och det är äfven bekant att det användts ändå
tidigare. Efter all sannolikhet kan intet varaktigare och
säkrare tak konstrueras än sådana med god skiffer från Wales,
lagda på jerntakstolar och fastbundna med snodd koppartråd
samt tätade på undre sidan med godt murbruk eller cement.
Den ohjelpliga olägenheten med skiffertak, då de anlitas för
bygnader af artistisk och mera betydande art, är
emellertid obetydligheten och den uttryckslösa karakteren af dess
yta. Arkitekters och skifferbrottsegares bemödanden under flera
generationer hafva förgäfves gått ut på att söka afhjelpa detta.
I skifferregionerna i Frankrike och Tyskland kan man se
skiffern skäras i alla möjliga fantastiska former, såsom skål- eller
vågform, samt lagda i diagonala rader samt på många hundrade
andra olika sätt. I England hafva arkitekterna i vår tid
försökt att kombinera olika färgad skiffer, såsom t. ex. den rikt
blå från Wales med den gröna från Delabole etc.; men de
felslagna resultaten af dessa metoder att borttaga den platta
entonigheten hos ytor, utförda af så tunna skifvor och med så
afspetsade kanter, att de ej kunna gifva någon skugga, bevisa
att det onda är radikalt. Något taktäckningsmaterial af mera
olämplig eller förringande karakter torde kanske sålunda ej
kunna anbringas på en stor och prydlig götisk kyrka, än hvad
vi i dagligt tal kalla skiffer.

De varaktigaste samt tillika billigaste och enklaste tak i
verlden hafva varit de af romerska och grekiska arkitekter
framstälda, helt och hållet sammansatta i likhet med Pantheons tak
af brändt tegel och sten – helt enkelt en grof massa af
fältstensmurverk, som uppbäres af hvalfbågar eller domer, till
det yttre betäckta med stenplattor eller flisor. De forna
kyrkobyggmästarne använde detta ämne, men funno snart, att,
så framt ej täckplattorna voro ogenomträngliga för väta
äfvensom skarfvarne vattentäta, hela murbruksmassan småningom
mättades med fuktighet, då undertaket skadades. Metoden
dugde mycket bra för ett klimat, välsignadt med en lång torr
årstid och klar sol hela året om, men franska och tyska
byggmästare funno snart, att förhållandena voro helt annorlunda i
deras klimat, och derföre adopterade de den utmärkta idéen
att skilja yttertaket, betäckt med stenplattor, från de under
belägna hvalfbågarne genom att uppbära de förra med
stenförband, lagda tvärs öfver samt inbäddade i tunna, öfver hvalfven
hvälfda vingmurar, så att fri passage för luften samt för
undersökningar och reparationer lemnades mellan dessa. De
urmejslade derjemte plattorna, så att urhålkningar bildades på öfre
sidan för regnvattnet att afrinna och gåfvo dem uppstående
kanter, hvilka betäcktes med runda stenhufvar eller på annat
sätt liknande de gamle grekernas eller romarnes tegeltak.
Sålunda uppkommo dessa beundransvärda tak, betecknade i
Frankrike med uttrycket "en dallage", och hvarpå det för arkitekter
och ingeniörer mest instruktiva exempel kan ses på Nôtre
Damekyrkan i Paris. Plattorna äro här arbetade för hand och
måste hafva kostat mycket, men de hafva visat sig, om de utförts
af god sten, ogenomtränglig för vatten, vara oförgängliga. Till
det yttre utarbetades de i en mängd former, alla mera eller
mindre tjenande det ursprungliga ändamålet såsom vattentätt
täckningsmaterial, hvarmed de förenade den vackraste omvexling af
ljus och skuggor samt skönhet i formen, och hvarigenom, såsom
ännu på flera ställen kan ses, en mycket nobel arkitektonisk
effekt vanns.

Att vi nu böra taklägga våra större kyrkor utan att
använda en enda bit metall, lär väl sålunda ej någon praktisk
konstruktör vilja bestrida. Mycket lätta spetsbågar af tegel
och portlandscement med ryggarne uppdragna till takytan samt
genomkorsade här och der med tvärbjelkar af sågad skiffer från
Wales, kunna genast betäckas med sågad takskiffer, plattor,
skarfvar och takhufvar. Men i besittning af våra mekaniska
och andra hjelpmedel kunna vi utföra detta ändå bättre. Vi
böra belägga ett tak, utfördt med styfva jernstolar, med på
lämpligt sätt formade plattor, utarbetade med maskin af skiffer
från Wales eller Irland, hvilken eger samma vackra utseende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free