- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Andra årgången. 1872 /
257

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7:e häftet. Oktober 1872 - Taktäckningsmaterial för större bygnader - Rich. Åkerman: Om mangans inflytande vid ståltillverkningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och- karakter som de gamles prof utvisa. Skifferplattor af 5
till 6 fots (1,5 à 1,8 m.) längd och ungefär hälften så stor
bredd samt 8 à 12 linier (24 à 36 m.m.) tjocka kunna till
ett måttligt pris urhålkas med roterande knifvar, så att de
åstundade uppstående kanterna på sidorna och för ändarne
erhållas, hvarjemte uppstående eller fördjupade ornament på samma
sätt kunna utföras med oändliga variationer. Då plattan är
färdig bör dess medelvigt ej öfverstiga vigten af en sådan
oarbetad och af 6 till 8 lin:s (18 à 24 m.m.) tjocklek, och skola
de då till följd af sin egen tyngd qvarblifva på sina platser,
äfven om dessa äro utsatta för starka vindar. – – – –
Färgen hos skiffern, antingen den är blå eller grön, är ej något
att säga om, och kan man således erhålla hvad som brister
vid vanliga skiffertak, nämligen en behaglig omvexling af ljus
och skarpt betecknade skuggor. Frågan om färgen kommer
oss att tänka på, att i den keramiska konstens närvarande
ståndpunkt plana glasartade taktegel, lika stora som skifferplattorna,
kunna med lätthet tillverkas, om blott efterfrågan derpå
uppstode. Att gifva en ljus, vare sig hvit, grå eller chamois, färg
åt ytan af taktegel, sådana som vi antydt, medelst en på ytan
inbränd opak emalj, har icke, enligt hvad oss är bekant,
hittills blifvit försökt; men detta behöfves för att kunna gifva åt
tak, af större dimensioner och betäckta med tegelplattor, det
utseende som de äro i stånd att erhålla.

I södra Italien, det fordna konungariket Neapel och
Sicilien får man se taktäckningar af präktig effekt på gamla
kyrkor och kloster; dessa tak hafva helt och hållet utförts med
delvis kulörta taktegel – hvita, svarta, gula, blå, bruna, etc. –
lagda i varierande mönster. Vid en strålande sol och i mindre
skala, är effekten häraf verkligen utmärkt. Men för många eller
för briljanta färger lämpa sig ej för vårt klimat eller för
bygnader i stor skala. På monumentala sådana, vare sig af
kyrkligt ändamål eller ej och i hvilken stil som helst, der taken
utgöra en detalj med generel effekt, bör materialet för
taktäckningen helst vara af ljus men neutral – åtminstone ej för starkt
prononcerad – färg, hvilken måste harmoniera med den
förherskande färgen på sjelfva bygnaden samt leda ögat uppåt de
öfre konturerna.

Vi tro således att alla anspråk, konstruktiva eller estetiska,
på en bättre taktäckning kunna tillgodoses medelst
jernförbindningar, öfvertäckta med maskinarbetade plattor af sågad skiffer
eller af sådana, tillformade och prydda medelst våra
lergodsfabrikanters apparater och dekorationsmedel.

Om mangans inflytande vid ståltillverkningen.


Af adjunkten Rich. Åkerman.

Då afsevärdt manganförande jernmalmer företrädesvis
blifvit hedrade med benämningen stålmalmer, och dessutom
mangan i en eller annan form vid stålberedningsprocesserna så ofta
tillsättes, torde ett försök att utreda de inverkningar, som
mangan dervid utöfvar, för mången kunna vara af intresse.

Manganhaltens inverkan vid ståls omedelbara framställning
af tackjern.


Så länge det endast är fråga om att i härd eller
puddelugn af tackjern omedelbart framställa stål, är manganhaltens
inverkan ej svår att inse, ty den kan i detta fall åtminstone
till hufvudsaklig del förklaras genom det inflytande som
mangan utöfvar på tackjerns förhållande vid färskning. Vid dylik
stålberedning måste nämligen färskningsprocessen kunna
afbrytas, innan jernets kolhalt för mycket minskats; men om man
genom puddling eller härdfärskning skall erhålla ett någorlunda
jemnt stål, så får slaggen icke vara för starkt färskande, ty i
sådan händelse är det svårt att hindra, det en del af godset
beröfvas för mycket kol och derigenom blir för mjukt. Vidare
bör en stålpuddelslagg vara lättsmältare eller åtminstone mera
qvickflytände än ordinära jernpuddelslagger, ty annars blir det
framstälda stålet allt för slaggblandadt, alldenstund det till följd
af sin större lättsmältlighet måste hopbollas vid en lägre
värmegrad än aet kolfattiga mjuka jernet.

Till åstadkommande af dessa hos stålpuddelslaggen
erforderliga egenskaper bidrager emellertid manganoxidulen ganska
väsentligt, ty den är vida svårreducerbarare än jernoxidulen, och
ju mera – af det sistnämda. ämnet, som i en färskslagg blifvit
ersatt med manganoxidul, desto mindre måste derföre slaggens
färskande eller syrsättande inverkan på tackjernet vara. Vidare
växer en slaggs tunnflutenhet med dess halt af manganoxidul,
och i någon mån blir den derigenom sannolikt äfven
lättsmältare, ty om äfven jernoxidulen mera än manganoxidulen ökar
smältligheten hos kalk- och talksilikater såsom masugnsslagger,
så förhindrar detta förhållande ändock icke, att en
manganoxidulhaltig färskslagg, eller med andra ord ett silikat af både
jernoxidul och manganoxidul kan vara lättsmältare än en
färskslagg, som i afsevärd myckenhet icke innehåller någon annan
bas än jernoxidul, enär dubbelsilikater i allmänhet äro betydligt
lättsmältare än de enkla.

Genom några af mr Caron[1] m. fl. anstälda försök är bekant,
att svafvelhalten i jern väsentligt minskas genom jernets
sammansmältning med mangan, och man kan af detta förhållande
sluta till, att, om tackjernet håller svafvel, en halt af mangan
under färskningen måste bidraga till detta skadliga ämnes
aflägsnande med slaggen såsom svafvelmangan. Detta är så
mycket sannolikare, som äfven de vid svafvelhaltiga men så godt som
manganfritt tackjerns färskning i härd eller puddelugn bekomna
slaggerna vid begjutning med en syra vanligen utveckla något
vätesvafla och således visa sig innehålla någon svafvelmetall,
sannolikt svafveljern; ty i ännu högre grad bör ju detta då
blifva händelsen, när tackjernet är mera manganhaltigt, enär
manganen har en så synnerlig benägenhet att förena sig med
svafvel och såsom svafvelmangan ingå i slaggen.

Ändtligen ökar, som bekant är, mangan i en ganska
väsentlig grad jerns kolbindningsförmåga och begär att i förening
med sig qvarhålla kol; och äfven detta förhållande är sannolikt
icke utan inflytande vid stålfärskningen, ty ju svårare det är
att från jernet borttaga – – – t, desto lättare måste
färskningsprocessen på det önskade mellanstadiet kunna afbrytas, och
desto fullständigare måste andra ämnen dessförinnan hinna
aflägsnas.

Manganhaltens inflytande vid kolfattigt jerns omvandling till stål
genom upptagande af kol.


Vida svårare än i nyssnämnda fall är att finna något
rimligt skäl, hvarföre jernmalmernas manganhalt skulle hafva något
inflytande på det af dem framstälda stålet, när detsamma icke
beredes omedelbart af tackjern, utan detta först färskas till
smidesjern, som sedan återförenas med kol. Om man också
genom lämplig behandling af de manganförande jernmalmerna
erhåller ett manganhaltigt tackjern, så blir nämligen till följd
af mangans benägenhet att förena sig med syre större delen,
för att icke säga nästan hela manganhalten vid tackjernets
färskning aflägsnad med slaggen; och äfven det af
manganhaltigt tackjern framstälda mjuka smidesjernet håller derföre
vanligen helt litet mangan. Men om denna ringa manganåterstod
vid stålberedningen skall kunna göra någon nytta, så måste det
väl vara genom dess förmåga att befordra jernets kolbindning,
hvilken förmåga i sådan händelse likväl skulle vara oväntadt
stor, ty ett så utmärkt stålänmesjern som det af
Persbergsmalmer framstälda håller t. ex. endast spår eller åtminstone
icke mera än högst 0,01 proc. mangan.

För öfrigt kan malmernas manganhalt äfven i detta fall
medelbart bidraga till möjligheten att af dem framställa ett
dugligt stål, i det mangan såväl under färskningsprocessen som
framför allt under masugnsprocessen högst väsentligt renar från
svafvel, och under puddlingen i någon liten mån äfven från
fosfor. Men härtill torde väl inverkan af malmernas
manganhalt i detta fall hufvudsakligen inskränka,sig, ty om malmerna
äro fria från oarter, är i sjelfva verket någon afsevärd
manganhalt i dem icke erforderlig, för att ett utmärkt stålämnesjern
deraf skall kunna framställas, hvilket bäst synes af det
förhållandet, att de för sina utmärkta produkter beryktade
Persbergsmalmerna enligt prof. L. Svanbergs[2] undersökningar i


[1] Comptes rendus T. 56, s. 829 och 1017.
[2] Jernkontorets Annaler 1852, s. 190.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:23:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1872/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free